Vanja Wikström

[youtube id=”rknZ9qWh7n0″]
Läste precis Jossans blogginlägg om varför hon alltför tydligt förstÃ¥r att filmen som sprids som en löpeld i sociala medier just nu – ”Kära pappa” – är sÃ¥ enormt viktig. Det rÃ¥der tydligen delade meningar om just det. Hur viktigt filmens budskap är alltsÃ¥. Började läsa kommentarerna under YouTube-klippet och höll pÃ¥ att GÅ FUCKING AAAAAAAV av ilska. Vad är det för tomtar som kommenterar där? Man blir ju helt satans TOKIG!

Jag var tvungen att hejda mig själv frÃ¥n att läsa för mycket, jag blev helt enkelt för uppjagad av alla idioter som bölar över att filmen är en ”feministisk sammansvärjning” som ”svartmÃ¥lar alla män” yada yada yada. Jag. Blir. SÃ¥. Trött.

Och sen blev jag så ledsen när jag läste Jossans inlägg, otroligt värdelöst att hon ska ha behövt vara med om såna fruktansvärda saker. Samtidigt som jag blev jag impad och stolt att hon pallar delar med sig av det. Hennes inlägg är SÅ viktigt och kommer förhoppningsvis få en väldig massa människor att HAJA varför vi ALLA måste ta ansvar för det här med hur män beter sig mot kvinnor i ALLA situationer och i ALLA åldrar, vilka fruktansvärda konsekvenser det får om vi inte har absolut NOLLTOLERANS mot all typ av kvinnoförtryck.

Accepterar man att det ”inte är sÃ¥ farligt” om en kille kallar en tjej hora eller fitta i mellanstadiet, eller att det ”är en del av jargongen” att det dras kvinnoförnedrande skämt pÃ¥ jobbet – ja, men dÃ¥ har man tyvärr accepterat mönstret som gör det möjligt för män att ta sig friheter över kvinnor.

Vi mÃ¥ste fÃ¥ upp ögonen för att det inte är nÃ¥gon ovanlighet att kvinnor blir utnyttjade, slagna, mördade – konstant, hela tiden, jämt Ã¥ fucking ständigt. Att den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig pÃ¥ är i hennes egna hem (HUR skevt?!), och att en rasande hög andel av oss pÃ¥ nÃ¥got sätt blir utsatta för fysiskt eller psykiskt vÃ¥ld/sexuellt vÃ¥ld under vÃ¥r livstid. Ett rent jävla VANSINNE.

Och dÃ¥ är det ocksÃ¥ ett rent jävla VANSINNE att det finns de som har mage att böla över att just detta uppmärksammas. Att det ”drabbar BRA män”, att ”alla män är inte vÃ¥ldtäktsmän” osv osv osv. Alla klagosÃ¥nger som dyker upp som ett brev pÃ¥ posten när frÃ¥gan om mäns vÃ¥ld mot kvinnor belyses. JA – det är skitpissigt att även ”bra män” drabbas av misstänksamhet, jag hÃ¥ller med. Men det är tyvärr resultatet av det här problemet. SÃ¥ om de ”bra männen” ska slippa att misstänkliggöras, dÃ¥ fÃ¥r vi helt enkelt se till att göra ”bra män” av SAMTLIGA män. Annars gÃ¥r det inte.

Och det börjar med oss, med dig och med mig. Det börjar med att vi kvinnor konsekvent säger ifrÃ¥n när män tar sig friheter, verbala eller fysiska. Men det börjar framförallt med männen själva. Att alla män tar sitt fucking ansvar och ser till att vara just – ”bra män”.

Och som jag Ã¥ Jossan sagt i poddisen ett flertal gÃ¥nger – om alla föräldrar bara kunde lära sina söner att inte vÃ¥ldta, slÃ¥ eller utnyttja kvinnor sÃ¥ skulle vi slippa lära vÃ¥ra döttrar att ”inte gÃ¥ ensamma sent pÃ¥ kvällen”, ”inte dricka för mycket” eller ”akta sig för att klä sig/agera utmanande”.

Jag är i alla fall glad att jag har chansen att uppfostra en ”bra man”, och jag tänker göra mitt allra bästa för att begÃ¥va världen med en fantastisk man som aldrig aldrig ALDRIG kommer ställa sig bakom kvinnoförtryck pÃ¥ nÃ¥got plan.

Eftersom frÃ¥gepoddisarna har varit sÃ¥ rackarns poppis kör vi pÃ¥ med en till – sÃ¥ frÃ¥ga pÃ¥ bara! Som vanligt kommer vi blanda högt Ã¥ lÃ¥gt, djupt Ã¥ ytligt, allvarligt Ã¥ flamsigt – alla möjliga frÃ¥gor fÃ¥r alltsÃ¥ plats. Och inget är för personligt att frÃ¥ga om, vi gillar ju att bjussa liksom!

Ställ era frågor i kommentarsfältet på detta inlägg så plöjer vi igenom så många vi bara hinner i nästa poddis (spelas in på tisdag)!

De tokfina bilderna är tagna av fantastiska Johanna!

Här kommer lite bilder frÃ¥n i morse, när Iggy lekte med ”mammas kompis” Hasse. AlltsÃ¥, Iggy är sÃ¥ jävla god nu sÃ¥ jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Det här att man kan prata med varandra alltsÃ¥… SÅ gulligt. Och sÃ¥ KUL!

Saker som gjort extra starka intryck pratar vi sÃ¥klart extra mycket om. Som i dag, när Åhléns bjussade pÃ¥ en livs levande tomte. Under själva tomtemötet var det inte sÃ¥ mycket action pÃ¥ Iggy, men efterÃ¥t har vi pratat om det säkert tio gÃ¥nger. ”Tomte!” säger han. ”Jaaa, vi träffade tomten utanför Åhléns i dag” säger jag. ”Tomten läskig!” säger han. ”Ja, han var kanske lite läskig, men tomten är väldigt snäll. Det är han som kommer med julklappar till alla pÃ¥ julafton sen” svarar jag.

Det gÃ¥r nÃ¥gon halvtimme. Sen: ”Tomte!”. ”Tomten läskig!”. ”Tomten snäll!”. Detta berättade han med stor inlevelse för glammis-Picklan som vi sprang in i pÃ¥ vägen hem. SÅ sött. Han ska liksom dela med sig av sina upplevelser, berätta för henne om sitt tomteäventyr.

När han berättar sÃ¥na här historier sÃ¥ dör jag sötdöden, typ. Faktum är att jag dör sötdöden flera gÃ¥nger om, varenda dag – tack vare denna lilla unge. Bästa stunden pÃ¥ dagen är när han kommer springande mot mig när jag hämtar honom pÃ¥ föris, eller när jag kommer hem om Niklas hämtat. Det är det finaste som finns, smällkärlek deluxe i hela kroppen.

Det här überklyschiga med att man blir tokkär i sitt barn stämmer så himla väl för min del. Ibland kan jag tänka på att det nästan är stört att jag kan bli så lycklig bara av att vara nära Iggy. Att få hålla honom, eller bara titta på honom utlöser liksom kaskader av lycka inombords. Han är som en liten lyckobomb som sprider så mycket känslor omkring sig konstant, utan att vara medveten om det alls.

Ibland tänker jag på min egen mamma och pappa, när jag känner det här lyckoruset. Inser att det är så de måste känt för mig. Undrar om de fortfarande känner så? Kommer jag alltid känna såhär för Iggy? Eller kommer det förändras med tiden?

Är hursomhelst så himla tacksam att jag får ha denna lilla lyckobomb i mitt liv.