Vanja Wikström

TACK SOM RACKARNS för all enormt fin pepp på det här inlägget! GULLPLUPPAR alltså! Blir så himla happy över alla glada tillrop, och det är SÅ kul att läsa om era erfarenheter kring detta.

Jag trampade försiktigt fram på denna nya stig i går, för då slank jag å glammis-Picklan in på ett lunchpass på Friskis. Jympa Bas. Och blev omsprungna av Agda igen. Ge det några veckor till så ska jag tamejtusan ge den där Agda en match alltså.

Att träna med träningsvärk i varenda cell var lite av en ny upplevelse för mig, men det fiffiga var att det återigen var SÅ KUL att det inte gjorde så mycket. Mina magövningar var nog lite blekare än förra gången eftersom musklerna var rätt ömma, men både jag å Picklan gjorde så mycket vi kunde. Gott så.

Känner ocksÃ¥ att mitt knä VERKLIGEN behöver det här. Balansen pÃ¥ vänster ben är katastrofal efter nästan tvÃ¥ Ã¥rs felbelastande pga uselt vänsterknä. Bara att göra en enkel stretchövning är lite trixigt för mig. Och det gör mig ännu mer motiverad. En sladdrig rumpa kan jag leva med – men ett sladdrigt knä? Nej tack. Det mÃ¥ste för tusan funka, annars blir det inge bra liksom.

Fortsättning pÃ¥ motorvägsbyggandet följer givetvis, TACK för att ni är med och trampar – betyder mer än ni tror!

Nåt av det bästa med att jag blivit en sån här internetperson de senaste åren, är att jag via blogg, podd, YT osv fått lära känna en massa nya grymma mänskor. En av dem är Knavis (även känd som Josefin Knave). Vår första kontakt var när hon var preggo med sin lille Bo, och jag mailade henne för GlamMoms räkning.

Sen minns jag inte riktigt hur kontakten utvecklade sig, men vi började följa varandra pÃ¥ sociala medier och efter ett tag var det som att vi kände varandra, trots att vi aldrig träffats. DÃ¥ tog vi en lunch, och styrde upp ett möte även irl. Det var drygt ett Ã¥r sen och det var – sÃ¥klart – sjukt trevligt.

Sen dess har vi sprungit in i varandra pÃ¥ allehanda blogg/vloggpersons-sammanhang, men vi har inte setts pÃ¥ tu man hand sen vÃ¥r första lunch. Därför styrde vi upp just en sÃ¥n i gÃ¥r. Och det var – sÃ¥klart – sjukt trevligt igen.

Jag tog inga snajdiga bilder eftersom vi har vloggvecka just nu på YouTube-kanalen. Och eftersom man inte kan göra allt så fick lurren förevigas i rörlig bild istället för still. Men jag snappade lite, så några grusiga snappispics får illustrera detta inlägg.

Vi Ã¥t gott och pratadepratadepratade. Det är VÄLDIGT kul att hänga med nÃ¥gon som hajar bloggprylen, YouTube-prylen och poddisprylen. Min enda andra kompis som jag egentligen kan snacka med om sÃ¥nt är Jossan. Övriga vänner vet knappt vad en podcast är – och nÃ¥gra av dem undrar ibland misstänksamt vad sjuttsingen jag hÃ¥ller pÃ¥ med om dagarna; ska man verkligen lämna ut sig själv och sitt liv pÃ¥ det sätt som jag gör?

Ja, därför är det enormt roligt att fÃ¥ träffa likasinnade, nÃ¥n som HAJAR GREJEN. Och eftersom Knavis dessutom är smart, kreativ, intressant och jävligt gullig, sÃ¥ är hon ett allround rackarns fiffigt lunchsällskap mÃ¥ste jag säga. Ett fiffigt sällskap överlag – sÃ¥ nu finns planer pÃ¥ en parmiddag. Vore ju SÅ kul!

Vi avslutade vårt häng med två cappos och planer på att ses oftare än en gång om året. Vi gillar ju varann liksom. Himla kul det här med att få nya kompisar i moooogen ålder så att säga.

LÄS MER:
Min och Knavis första lunch
Knavis YouTube-kanal

I gÃ¥r var en extra happy clappy PODDAG, för min och Jossans älskade poddis firade faktiskt ETT ÅR! Jupp – i ett helt Ã¥r har vi nu samlats i min soffa pÃ¥ tisdagarna och snickesnackat vitt och brett om högt Ã¥ lÃ¥gt. Det har varit blänkade yta och avgrundsdjup. Det har varit skratt och grÃ¥t. Det har varit depp och pepp. En blandad gottepÃ¥se helt enkelt – precis som livet ju är.

Givetvis såg vi till att fira poddisen med tårta, ballonger, blommor och ettårsljus!

Som grädde pÃ¥ ettÃ¥rsmoset har vi dessutom nu passerat den magiska gränsen EN MILJON LYSSNINGAR! Huuuur bra ettÃ¥rspresent är inte det? Och det är tack vare er! Vi är sÃ¥ enormt tacksamma för alla ni som följer med oss pÃ¥ den här resan. Utan er – ingen poddis.

Tack för alla mail, alla fantastiska Instagrambilder, alla Facebookmeddelanden, alla gånger ni kommit fram till oss på stan eller kommenterat poddisen i våra bloggar. Tack för att ni delar med er av era liv och era upplevelser, precis som bloggen känns det verkligen som att poddisen är något vi gör TILLSAMMANS.

För mig och Jossan har poddisen blivit veckans höjdpunkt. Vi älskar att prata om sånt vi tycker är engagerande, inspirerande och viktigt. Att det vi pratar om sen hamnar i tiotusentals människors öron funderar vi inte så mycket över. Tills dess att vi får just de här mailen, kommentarerna, meddelandena och hej:en på stan. Då förstår vi att det vi tycker är värt att ta upp även intresserar och inspirerar andra. Och det är MAGISKT.

Ni har berättat att ni sagt upp er frÃ¥n jobbet ni inte gillade, efter att ha lyssnat pÃ¥ poddisen. Ni har lämnat er otrogne partner. Ni har bytt stad. Ni har satsat pÃ¥ det ni tycker om att göra, istället för det ni ”borde” göra. Ni har fÃ¥tt bättre självkänsla. Ni har VÅGAT.

HUR fint är inte detta? Att vi tillsammans peppar, stöttar och uppmuntrar varandra till det som blivit poddisens ledord:

JUST DO IT! / DREAM BIG! / FUCK IT! / VÅGA! / MAKE IT WORK!

Det här poddisåret är det första av många många fler som komma skall, och jag ser fram emot att spendera många många fler timmar i soffan på tisdagarna, pratandes med Jossan om sånt som engagerar och inspirerar oss. En stor rackarns kaffeskål för poddisen, för oss och för er!

Veckans poddis är som vanligt en gott och blandat-påse. Vi pratar bland annat om Jossans fantastiskt fina, kärleksfulla och sorgliga blogginlägg om sin pappa, och den här nya livsstigen som jag håller på att trampa upp. Lyssna i alla poddappar, ni söker på Josefin & Vanja för att hitta oss!

Gilla oss på Facebook här vettja!