Givetvis beställde vi in cappos efter maten. Och så pratade vi lite om kärlek. Det var nämligen liiite nojigt för min del att sitta på just precis det här stället, på just precis den här gatan. Innan Niklas hade jag ju ett sjuårigt förhållande med en annan kille. Det var superfint på alla sätt och fyllt till bredden av kärlek och ömsesidig respekt.
Men nÃ¥t saknades och vi tog ett gemensamt beslut att gÃ¥ skilda vägar. Vilket var PISSJOBBIGT eftersom nästan allt var toppen. NÃSTAN allt, och vi kände bÃ¥da att vi förtjänade 10 av 10, även om det vi hade var en 8:a eller 9:a.
Jag har pratat väldigt mycket om det här i podden, men vet inte riktigt hur mycket jag skrivit om det här? Svårt att hålla isär vad man sagt i olika kanaler ibland.
Hursomhelst så skildes vi åt, och det var kanske det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Vi hade varit tillsammans sen vi var 18, 19 och jag hade ingen aning om vem jag var utan honom, utan oss.
Eftersom det inte fanns nÃ¥gon ilska eller nÃ¥gon dÃ¥lig energi mellan oss när vi tog beslutet att separera, sÃ¥ valde vi att inte ses mer efter att vi gjort slut. Just för att det fanns en sÃ¥n enorm risk att vi skulle tvivla pÃ¥ vÃ¥rt beslut om vi fortsatte att ses (och vi visste att det var rätt), att vi förmodligen dÃ¥ skulle ”falla tillbaka” för att göra slut igen, vilket bara skulle förlänga sorgeprocessen.
Samma kväll vi tog beslutet att splitta flyttade han ut, och sen tog det ett Ã¥r innan vi sÃ¥gs igen. Vi tog en fika, den blev 6 timmar lÃ¥ng har jag för mig – och vi hade astrevligt. Snygg som satan var han ocksÃ¥. Och (sÃ¥klart) infann sig tvivlet direkt. Men. Jag och han visste ju att vi inte skulle vara tillsammans. För att inte bli förvirrad (tror han kände samma men vet inte eftersom vi inte hörts sen dess) sÃ¥gs vi inte mer, och jag har inte sett honom sen dess.
Nu är det 14 år sen vi gjorde slut (GALET vad tiden går!), och inte en enda gång har vi sprungit in i varandra, trots att vi bor i samma stad. Känns nästan som att universum håller oss isär.
Och för att komma till saken – stället jag och Linda gick floristkursen pÃ¥ (och sen käkade lunch strax bredvid) är granne med studion som han jobbar i. Ett ställe jag spenderat SÃ
mycket tid, i SÃ
många år. Har undvikit den gatan sen dess eftersom jag inte velat springa in i honom, så därför kändes det lite smånojigt att hänga precis just där, en hel dag.
Ã
andra sidan, om vi nu HADE sprungit in i varandra, sÃ¥ hade det säkert bara varit fint. Det är ju inte sÃ¥ att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt skulle fÃ¥ samma tvivel nu. Tror det är mer att eftersom vi delade varandras liv sÃ¥ intensivt i sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r – för att sen inte ses ALLS, sÃ¥ blir det liksom lite uppblÃ¥st, själva mötet alltsÃ¥. Ni förstÃ¥r säkert.
Men men. Inget ex slank runt i hoodsen, så det var inget jag fick tillfälle att handskas med. Men det väckte lite tankar. Om just hur märkligt det är att någon man delat allt med under så många år i en period av livet sedan inte ens existerar i andra perioder av samma liv.
Nåväl, vilken utläggning det här blev. Det var inte riktigt meningen, men orden bara slank iväg. En himla fin lördag var det i alla fall.
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
