Givetvis beställde vi in cappos efter maten. Och så pratade vi lite om kärlek. Det var nämligen liiite nojigt för min del att sitta på just precis det här stället, på just precis den här gatan. Innan Niklas hade jag ju ett sjuårigt förhållande med en annan kille. Det var superfint på alla sätt och fyllt till bredden av kärlek och ömsesidig respekt.
Men nåt saknades och vi tog ett gemensamt beslut att gå skilda vägar. Vilket var PISSJOBBIGT eftersom nästan allt var toppen. NÄSTAN allt, och vi kände båda att vi förtjänade 10 av 10, även om det vi hade var en 8:a eller 9:a.
Jag har pratat väldigt mycket om det här i podden, men vet inte riktigt hur mycket jag skrivit om det här? Svårt att hålla isär vad man sagt i olika kanaler ibland.
Hursomhelst så skildes vi åt, och det var kanske det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Vi hade varit tillsammans sen vi var 18, 19 och jag hade ingen aning om vem jag var utan honom, utan oss.
Eftersom det inte fanns någon ilska eller någon dålig energi mellan oss när vi tog beslutet att separera, så valde vi att inte ses mer efter att vi gjort slut. Just för att det fanns en sån enorm risk att vi skulle tvivla på vårt beslut om vi fortsatte att ses (och vi visste att det var rätt), att vi förmodligen då skulle ”falla tillbaka” för att göra slut igen, vilket bara skulle förlänga sorgeprocessen.
Samma kväll vi tog beslutet att splitta flyttade han ut, och sen tog det ett år innan vi sågs igen. Vi tog en fika, den blev 6 timmar lång har jag för mig – och vi hade astrevligt. Snygg som satan var han också. Och (såklart) infann sig tvivlet direkt. Men. Jag och han visste ju att vi inte skulle vara tillsammans. För att inte bli förvirrad (tror han kände samma men vet inte eftersom vi inte hörts sen dess) sågs vi inte mer, och jag har inte sett honom sen dess.
Nu är det 14 år sen vi gjorde slut (GALET vad tiden går!), och inte en enda gång har vi sprungit in i varandra, trots att vi bor i samma stad. Känns nästan som att universum håller oss isär.
Och för att komma till saken – stället jag och Linda gick floristkursen på (och sen käkade lunch strax bredvid) är granne med studion som han jobbar i. Ett ställe jag spenderat SÅ mycket tid, i SÅ många år. Har undvikit den gatan sen dess eftersom jag inte velat springa in i honom, så därför kändes det lite smånojigt att hänga precis just där, en hel dag.
Å andra sidan, om vi nu HADE sprungit in i varandra, så hade det säkert bara varit fint. Det är ju inte så att jag på något sätt skulle få samma tvivel nu. Tror det är mer att eftersom vi delade varandras liv så intensivt i så många år – för att sen inte ses ALLS, så blir det liksom lite uppblåst, själva mötet alltså. Ni förstår säkert.
Men men. Inget ex slank runt i hoodsen, så det var inget jag fick tillfälle att handskas med. Men det väckte lite tankar. Om just hur märkligt det är att någon man delat allt med under så många år i en period av livet sedan inte ens existerar i andra perioder av samma liv.
Nåväl, vilken utläggning det här blev. Det var inte riktigt meningen, men orden bara slank iväg. En himla fin lördag var det i alla fall.
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
