Jag tror att vi alla är medvetna om att det där med att jämföra sig med andra är ett sabla gift. Särskilt i dessa tider, när vi konstant bombarderas av andras till synes så perfekta liv på allehanda plattformar. Ändå gör vi det, ständigt.

Nej, kom ihåg ovan kloka ord. Till syvende och sist handlar det ju faktiskt om DIG och DITT liv. Vad DU vill, vad DU mår bra av, vad DU klarar av och orkar med. För mig som precis börjat trampa upp den här träningsstigen känns det här extra viktigt att komma i håg just nu. Jag gör det här för MIG och ingen annan. Jag ”tävlar” inte med någon, min motivation kommer från att jag vill styra upp mitt sladdriga knä och få en hälsosam kropp som kan knyta skorna utan hjälp när jag är 70. Ingenting annat ska få slinka in och röra till det.

Jag kommer INTE bli arg på mig själv om jag ”bara” lyckas få in ett träningspass i veckan istället för två (som ju är min målsättning). Jag kommer heller INTE bli arg på mig själv om två träningspass reduceras till noll ibland. För livet KOMMER att komma emellan. Det måste det få göra.

Redan i dag gjorde det det faktiskt. Det inplanerade träningspasset med Glammis-Picklan kl 16.30 blev omöjligt då jag fick ett viktigt möte kl 16. Det fanns inga andra pass som funkade tids- eller styrkemässigt, så då gjorde jag som så att jag slank ut å sprang istället. Jag orkade exakt 14 minuter – en REJÄL bedrift, om jag bara jämför med – mig själv, och vad jag klarade av förra veckan. SÅ stolt.

Motivationen på träningsfronten är extra hög just nu, eftersom jag redan (är det möjligt? men vad kan det annars vara?) känner en förändring i mitt knä. Jag har mindre ont, och känner mig mer stabil. Och det känns SÅ BRA!

Men – oavsett vad det handlar om så är det här med att man gör saker för SIG SJÄLV så himla viktigt. Anstränger man sig för att ”tävla” med någon annan är man dömd att misslyckas. För världen är gigantisk, och det kommer ALLTID finnas någon som är rikare, snyggare, mer framgångsrik karriärsmässigt, har ett vackrare hem, ett ”roligare” (vad det verkar i alla fall) liv, en ”härligare” familj osv.

Och om man slinker in på det där tråkiga spåret att man gör saker för att ”slå” någon annan, så tror jag att det är lätt hänt att man även hamnar fel – och börjar göra saker av fel anledning. Som jag ju nämnt tidigare – det här med att det viktigaste är ju att skapa sig ett liv som är bra ur DITT perspektiv, utifrån DINA behov och DINA förutsättningar.

För det är lätt att bli fartblind, man ångar på och vips! …så kanske man sitter längst av alla på motionscykeln på gymmet, fast det ju liksom aldrig var målet. Målet var kanske mer att få en hälsosam vardag och bättre styrka i kroppen. Men huxflux har man lagt en massa energi på något man inte ens VILLE. För man ska inte underskatta vad tävlingsinstinkten gör med oss – helt plötsligt kanske vi upptäcker att vi har/håller på med saker som vi aldrig ens önskade oss – men att det liksom bara blev så för att tävlingsinstinkten kickade in.

Jag minns så väl en sommar när jag och en kompis liksom ”tävlade” om en kille. Supertöntigt, jag vet. Men till vårt försvar var vi knappt 13 bast. Efter många rundor ”vann” jag, och fick killen. Föst då upptäckte jag att jag ju inte alls var intresserad av honom, men min tävlingsinstinkt + det att jag började jämföra mig med min kompis (”om hon vill ha honom så borde väl jag också vilja det?” typ) fick mig att jaga efter nåt som egentligen var helt fel.

Konsekvenserna för alla inblandade blev rätt dumma som ni förstår. Och även om jag inte är 13 bast längre, så kan samma tävlingsinstinkt och jämförelsetendenser ställa till det för mig, om jag inte är på min vakt. Så Veckans Citat får helt enkelt bli en påminnelse om just detta – vi ”tävlar” bara med oss själva. Och ”tävla” är såklart fel ord. Det handlar ju framförallt om att UTVECKLAS.

Så ta en extra funderare på vad just DU vill lägga DIN energi på. Och kom ihåg att vara stolt, glad och tacksam för den utveckling som DU står för på de områden som är viktiga för DIG.

Såg på Polarprisutdelningen i förra veckan och njöt av varenda sekund – Max Martin fick ju priset. SÅ välförtjänt, mannen är ett geni. Vår tids Mozart. Jag var som mest uppe i musiksmeten när han på allvar började spotta ur sig hits till höger och vänster, och jag var chockartat imponerad av allt han gjorde. (Är det såklart fortfarande, han upphör aldrig att förvåna och imponera.) Minns att bland det första Niklas syster frågade mig när jag och Niklas hade blivit tillsammans var ”Jaha….så – du gillar alltså Britney Spears?”.

Niklas familj är väldigt musikintresserad, och de var nyfikna på hur jag – som de ju hört var musiker – kunde tycka om det ”plastigaste plastiga”. Typ. Då fick jag förklara varför jag var golvad av Britney, Backstreet, N´Sync, Christina och alla andra 90-talsgiganter. LÅTARNA VAR FANTASTISKA. Punkt.

Och varför var de så fantastiska då? Jo – för att de var enkla. Och precis som Max Martin sa i sitt tacktal på Polarprisutdelningen, så var det viktigaste han lärde sig av sin mentor Denniz Pop hur svårt det är att göra något enkelt. Och det var det jag ville komma till i Veckans Citat, som handlar om nåt som är tokenkelt och skitsvårt på samma gång: att börja om.

Det svåraste som finns är att ta sig ur sina gamla hjulspår. Jag å Jossan pratar ju om det i podden titt som tätt – tänk på att dina vanor och beteendemönster skapat som motorvägar i din hjärna. Om du vill förändra sättet du lever så måste du skapa nya stigar vid sidan av motorvägarna, och hela tiden komma ihåg att ta dig ut på dem istället för på din invanda autobahn. Skitsvårt. Men ju oftare man slinker ut på stigen, desto större blir den – och efter ett slag har man lyckats trampa upp en landsväg som till slut blir en ny motorväg – baserad på ett nytt beteendemönster som du mår bättre av.

När man lyckats skapa en ny motorväg har man lyckats börja om. Och som det mesta här i livet så är det upp till en själv att styra upp den där nya vägen. Det är både himla bra (just do it! Vad hindrar dig?) och jävligt skrämmande (vilket ansvar! Inget att skylla på om jag inte är nöjd!). Men framförallt är det…bökigt. Börja trampa upp en ny rackarns stig när det finns en glänsande svart nyasfalterad autobahn att slinka in på. Pust, liksom.

Men böket är ju alltid värt det. Om du inte gillar gårdagen – testa nåt nytt i dag! Lär dig av det du inte gillade, och gör om gör rätt. Det spelar ingen roll om du är 15, 35 eller 60. Så länge du har dagar kvar att leva är det väl lika bra att försöka göra det bästa av dem?

Jag är faktiskt inne i precis en sån här ”trampa upp ny stig”-fas. Och i dag tar jag mitt allra första steg ut på den där stigen som jag ska skapa. Och jag VET att det kommer bli bökigt. Jag VET att jag kommer behöva locka å pocka å greja å dona både en och sjuttiofemtusen gånger för att jag ska fortsätta på stigen istället för att slinka ut på motorvägen. Jag VET att jag kommer misslyckas, men jag VET också att jag till slut kommer ha trampat upp den där rackarns landsvägen. För jag VET att det här är en väg som jag verkligen vill ha i mitt liv, och som jag MÅSTE ha i mitt liv.

Jag vet också att jag i snart 40 år inte varit en ”sån där” person. Kan inte identifiera mig alls med den här stigen jag ska trampa upp, som ska bli en ny del av min vardag. Och som ska göra mig till en ”sån där” person, som jag aldrig varit. Men jag vet att jag VILL, att det är DAGS och att jag SKA.

Nu ska jag börja om.

LÄS MER:
Steve Jobs var ingen dumsnut
Att skapa sig ett fantastiskt liv

Det är måndag, vilket betyder Veckans Citat! Och de här inläggen är tydligen lite av en vattendelare märkte jag när jag frågade er vad ni ville se mer/mindre av i el bloggo. Vissa av er tycker att det känns svårt att ta till sig småklyschiga bevingade ord, medan andra tyckte att detta var veckans bästa inlägg. Och eftersom ni som gillar de här inläggen verkligen ÄLSKAR dem (plus att jag älskar att skriva dem he he), så tänker jag att jag absolut fortsätter med dem – så får ni som inte gillar dem scrolla förbi.

Och jag hajar att citaten kan uppfattas som klyschiga, men min tanke är att genom dem förklara min livsfilosofi – ett ämne som jag vet att många av er är nyfikna på. Hur sjuttsingen gööööööör jag egentligen för att vara så rackarns happy clappy (för det mesta), hur kommer det sig att jag VÅGAR grejer osv? Och om ni ser förbi de bevingade orden och fortsätter läsa inlägget, så tror och hoppas jag verkligen att ni får ut nåt av det jag skriver.

Men, el bloggo innehåller ju lite ditten som datten – och såklart kan inte alla inlägg vara favoritinlägg. Så ni som får lite klyschkväljningar av bevingade ord får helt enkelt scrolla.

Nu – till saken: Veckans Citat! När jag tycker att saker känns läskiga och oöverkomliga, eller när jag får den där ”Men inte kan väl jag”-känslan så brukar jag tänka på ovan citat. Det var Steve Jobs som myntade det, och man kan väl konstatera att hans inställning till vad som var möjligt här i livet lönade sig.

För hur knäppt det än kan kännas så var det MÄNSKOR som uppfann såväl hjulet som elektriciteten som rymdraketen och the Internetz. Det var ingen divine intervention där en enskild individ liksom fylldes med någon superkraft och råkade haspla ur sig nåt fantastiskt. Nä, det var mänskor – precis som du och precis som jag. Det är så lätt att glömma bort det, och tro att man liksom måste vara någon sabla übermensch för att kunna åstadkomma nåt. Men så är det såklart inte.

Vad det handlar om, är att de som åstadkommer saker är de som VÅGAR. De som gör nåt, som misslyckas, lär sig av sina misstag, gör nåt igen – och efter ett par vändor av denna rumba – till slut lyckas.

Det finns ett annat citat (nu får ni blunda ni som avskyr bevingade ord he he) som lyder: ”Go the extra mile, it´s never crowded”. Och det stämmer SÅ väl. Av exakt ovan anledning – de allra flesta kommer aldrig så långt att de VÅGAR. Och då…blir det liksom aldrig nåt. Såklart.

I går fick jag en kommentar på min instagram. Den berörde mig verkligen, och är anledningen till temat på Veckans Citat. Kommentaren var från en tjej som upplever sig som blyg och som aldrig trott att hon är en sån som kan starta eget eller få en chefsposition. Men som efter att ha sett mina youtubevideos och lyssnat på poddisen känner att hon växt – och att hon faktiskt KAN klara allt som hon vill göra. HUR RACKARNS FINT är inte det? Blir så stolt att jag spricker i tusen bitar.

Anledningen till att hon blir inspirerad (tror jag, det här är min teori i alla fall) är att hon i mig har hittat någon hon kan relatera till – som visar att man KAN. Man KAN skapa sig en vardag man gillar, till exempel. För jag tror att det är precis just det där med att man kopplar ihop möjligheter med en MÄNSKA som gör att man känner att man OCKSÅ kan.

Och det är en så rackarns bra nyckel, för ju fler mänskor som man kan relatera till som GÖR GREJER – desto lättare blir det att GÖRA själv. För vissa kommer det här tänket med att Allt Är Möjligt med modersmjölken, för att man har en massa GÖRARE i familjen. Men för andra som kanske haft precis det motsatta omkring sig under uppväxten känns det mer som att Allt Är Omöjligt. Då är det extra viktigt att hitta folk att inspireras av på andra sätt – genom exempelvis bloggar. Och om jag fått en enda mänska att vända från DET GÅR INTE till DET GÅR – ja, men då kan jag sova gott om natten ända tills jag kolar vippen.

För ingen är född med glittergener som har det där lilla extra i sig som gör att just DEN mänskan kan uträtta storverk. Inte ens Beyoncé. Nä, det handlar om att se att allt omkring oss är uppbyggt av ”vanliga” (om det nu finns några såna) MÄNSKOR, som helt enkelt gjort slag i saken och GJORT NÅT. Och sekunden man inser det, är sekunden då man känner att Allt Är Möjligt.

LÄS MER:
Jag är hellre en snäll tönt
Jävla mänskor
Att skapa sig ett fantastiskt liv