Jag fick den här bilden på DM på Inspirationstagram nyligen. Hon som skickade den hade fotat av en gammal skolkatalog hemma hos sin brorsa och frågade ”Är det här du?”. Jajamensan! …sa jag. Himla bra detektivarbete måste jag säga.

Det här är mitt klassfoto från åttan. Året var 1992 och jag var 14 år gammal. Min lillasyster Stina som nu är 24 bast var bara några månader gammal. Som vanligt fick jag sitta ner på första raden när det var dags för klassfoto, jag var ALLTID för kort för att få stå upp.

Min älskade Pop Up-klocka från Swatch skymtar på vänster handled. Den var rackarns fräsig på den tiden (tyckte jag i alla fall). Man kunde nämligen klicka bort klockan från armbandet och sätta fast den någon annanstans. På sin tröja till exempel. Högst oklart varför man skulle vilja ha sin klocka någon annanstans än på sin handled, men som med många trender stod ju liksom inte själva funktionaliteten i fokus.

Högstadiet för mig var nog, precis som för många andra, en tid av osäkerhet och lätt förvirring. Vem var man egentligen? Vem ville man vara? Vem skulle man bli? Det enda jag var säker på var VAD jag skulle bli, och det var artist. Ingenting annat. Musik var the shit, och jag stod ofta och sjöng i omklädningsrummet vid jympasalen. Där var det sjukt bra akustik nämligen.

Högstadiet spenderade jag på en musikskola – Adolf Fredriks Musikklasser. För mig som kom från Hässelby och en klass med folk från alla världsdelar där ”svenskar” var i minoritet var det lite av en chock att komma till AF. Där var det minst sagt tvärtom. I min gamla skola var folk dessutom rätt så…avancerade, på olika plan. Det röktes både det ena och det andra, och det fanns nog en hel del som hade börjat utforska hela biten med kropp å kärlek också.

På AF möttes jag av en skola som bestod till 70% (kändes det i alla fall som) tjejer, och där många var frikyrkliga. Helt klart en helt annan värld. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva den. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva min skoltid i Hässelby. För att få leva i olika miljöer och möta olika typer av mänskor är bland det bästa och viktigaste som finns. Då utvecklar man förståelse, empati och tolerans.

Och man inser att bara för att en sak är THE SHIT på det ena stället, så räcker det med att åka 5 km i motsatt riktning för att inse att något helt annat är THE SHIT just där. Och båda är lika viktiga för de som är inblandade.

Det här gäller såklart livet i stort – att försöka uppleva olika miljöer, människor och kulturer tror jag är superviktigt. Jag ska göra det jag kan för att Iggy ska få göra det. För då inser vi ju det där som liksom är det viktigaste av allt – att hur olika vi än är på utsidan, och hur olika vi än lever – så är vi ändå så himla, himla lika.

Veckans #TBT måste nog få bli några snapshots från gårdagkvällen som var SÅ mysig! Jossan hade bjudit in mig och några av sina andra kompisar till en tjejmiddag på Carotte. Och det var LJUVLIGT!

Vi käkade en maaaassa smårätter (som den här sotade laxen som var FAB), pratade och skrattade och pratade och skrattade.

Jag hade aldrig träffat Jossans kompisar förut, men det var ändå som att jag kände dem eftersom jag hört så mycket om dem – och sett dem på Jossans snappis såklart!

Och de i sin tur har ju sett mig rätt flitigt på samma snappis, och som de lojala kompisar de är lyssnar de även på poddisen, så det kändes som att de hade rätt bra koll på mig också.

Ofta när man är på en middag där man inte känner de andra så kan det ju kännas som att man liksom ”jobbar” sig igenom kvällen. Man måste hitta på samtalsämnen, gemensamma nämnare, vara intressant och intresserad på ett lite ansträngt sätt. Men så var det INTE i går. Det var så himla avslappnat, bekvämt och härligt – drömmigt bra helt enkelt! Jossans kompisar är verkligen sjukt mysiga och lätta att hänga med. Såklart! De är ju Jossans polare, och hon är ju precis likadan; avslappnad, mysig och lätt att vara bekväm med.

Vi satt under färgglada paraplyer i en tokfin miljö.

Himla mysigt ställe, superbra service och kalasgod mat.

Jag hade på mig min nya sommarfavvoklänning!

Den här lille rackaren var så himla smarrig – en fish cake med koriander och någon härlig sallad mellan två mjuka bröd. Mmmm… TACK Jossan för att jag fick följa med på den här tokmysiga middagen med ditt grymma tjejgäng, hoppas det blir fler gånger!

Eftersom det var FULL RACKARNS RULLE i går hann jag inte med någon #TBT, så det får bli en #FBF istället. Så här har ni mig, under inspelningen av min platta. Trummandes! För yes, jag kan faktiskt spela lite trummor. Med betoning på LITE dock. Slagverk var nämligen mitt bi-instrument när jag gick i gymnasiet.

Efter högstadiet (jag gick på en musikskola som heter Adolf Fredriks Musikklasser) var mitt mål att komma in på Södra Latins musiklinje. På den tiden (1993/1994) var det den enda musikutbildningen som fanns på gymnasienivå som var bra. Rytmus hade preciiiiis dragit igång, men det var inte så många som ville söka den skolan eftersom den var så nystartad och ingen visste om den skulle vara bra eller inte. Men Södra Latin var legendarisk, den har fostrat säkert 70% av de skådespelare, konstnärer och musiker vi har i det här landet. Där ville man gå. Så även jag.

Jag var LIVRÄDD när det var dags att söka. Det var omfattande prov för att komma in, och konkurrensen var benhård. Det var nationell intagning, vilket innebar att man kunde söka till Södra Latin var man än bodde i Sverige. Så det var hundratals sökanden till varje klass, och i varje klass togs det in kanske fem sångare. Gaaaahhh.

Jag visste att jag var bra på att sjunga, men en del av intagningsproven gick ut på musikteori – nåt jag var (och är!) USEL på. Så intagningsprocessen var så sabla svettig, och ångesten över att inte komma in på drömskolan enorm. Men. Det gick! Halleluja, när jag fick brevet hem där det stod svart på vitt att jag var en av de lyckliga som fick börja på yrkesmusikerlinjen skrek jag rätt ut av lycka. Att komma in på just den skolan och just den linjen var så enormt viktigt, glädjen visste inga gränser.

Men. På Södra Latin krävde de att man hade ytterligare ett instrument utöver det man kommit in på, som i mitt fall var rösten. Och eftersom jag spelat trummor en kort tid i mellanstadiet (jag ville egentligen spela piano, men det ville ”alla”, och trumläraren tyckte det var så kul att en tjej hade sökt slagverk så han tog sig an mig med glädje) så valde jag slagverk. Och det var så JÄKLA KUL!

Tack vare mitt mellanstadietrummande valde jag slagverk som bi-instrument på Södra, och fick spela trummor varje vecka på lektionstid. Jag har till och med spelat på legendariska jazzklubben Fasching här i Estocolmo när vi hade elevkonsert där. Då var jag väl kanske 17 bast, och jag minns att det var något slags bossanova-komp.

Har dock knappt spelat alls sen jag gick ut gymnasiet 1997, och på bilden ovan sitter jag mest å plojar i en studio. Det som spelades där hamnade INTE på plattan kan man lugnt säga ha ha. Så min slagverkskarriär är väl rätt vilande, och den kommer nog aldrig bubbla upp igen tror jag. Däremot lever mitt intresse för slagverk kvar – jag är TOKfascinerad och kan lätt fastna en timme framför trumsolon på YouTube.

Hade en pojkvän en gång som var begåvad trummis, och jag tvingade honom alltid att spelaspelaspela så jag kunde tittatittatitta. Behövdes liksom inget annat instrument, är en person tillräckligt duktig räcker det bra med bara ett trumset. ÄLSKAR slagverk! Lite besatt faktiskt.

Hmmm, kanske ska slinka över till YouTube och spana in lite solon…? #cravings