Jag fick den här bilden på DM på Inspirationstagram nyligen. Hon som skickade den hade fotat av en gammal skolkatalog hemma hos sin brorsa och frågade ”Är det här du?”. Jajamensan! …sa jag. Himla bra detektivarbete måste jag säga.
Det här är mitt klassfoto från åttan. Året var 1992 och jag var 14 år gammal. Min lillasyster Stina som nu är 24 bast var bara några månader gammal. Som vanligt fick jag sitta ner på första raden när det var dags för klassfoto, jag var ALLTID för kort för att få stå upp.
Min älskade Pop Up-klocka från Swatch skymtar på vänster handled. Den var rackarns fräsig på den tiden (tyckte jag i alla fall). Man kunde nämligen klicka bort klockan från armbandet och sätta fast den någon annanstans. På sin tröja till exempel. Högst oklart varför man skulle vilja ha sin klocka någon annanstans än på sin handled, men som med många trender stod ju liksom inte själva funktionaliteten i fokus.
Högstadiet för mig var nog, precis som för många andra, en tid av osäkerhet och lätt förvirring. Vem var man egentligen? Vem ville man vara? Vem skulle man bli? Det enda jag var säker på var VAD jag skulle bli, och det var artist. Ingenting annat. Musik var the shit, och jag stod ofta och sjöng i omklädningsrummet vid jympasalen. Där var det sjukt bra akustik nämligen.
Högstadiet spenderade jag på en musikskola – Adolf Fredriks Musikklasser. För mig som kom från Hässelby och en klass med folk från alla världsdelar där ”svenskar” var i minoritet var det lite av en chock att komma till AF. Där var det minst sagt tvärtom. I min gamla skola var folk dessutom rätt så…avancerade, på olika plan. Det röktes både det ena och det andra, och det fanns nog en hel del som hade börjat utforska hela biten med kropp å kärlek också.
På AF möttes jag av en skola som bestod till 70% (kändes det i alla fall som) tjejer, och där många var frikyrkliga. Helt klart en helt annan värld. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva den. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva min skoltid i Hässelby. För att få leva i olika miljöer och möta olika typer av mänskor är bland det bästa och viktigaste som finns. Då utvecklar man förståelse, empati och tolerans.
Och man inser att bara för att en sak är THE SHIT på det ena stället, så räcker det med att åka 5 km i motsatt riktning för att inse att något helt annat är THE SHIT just där. Och båda är lika viktiga för de som är inblandade.
Det här gäller såklart livet i stort – att försöka uppleva olika miljöer, människor och kulturer tror jag är superviktigt. Jag ska göra det jag kan för att Iggy ska få göra det. För då inser vi ju det där som liksom är det viktigaste av allt – att hur olika vi än är på utsidan, och hur olika vi än lever – så är vi ändå så himla, himla lika.
Jag är precis som du uppvuxen i förorten, men nu håller jag och pojkvännen på att kolla på lägisar inne i stan. Det är dags att upptäcka något nytt helt enkelt och vi båda känner suget efter att kunna glida ner på gatan och på fem minuter kunna få allt som vi annars måste ta pendeln till. Äta utefrullar, ta AW’s och ha närmare till vännerna som bor där. Hur som helst, vi båda närmar oss trettiostrecket med stormsteg och då är det klart att tankarna finns på barn någon gång framöver och jag vill precis som du kunna visa mitt (förhoppningsvis) framtida barn att det finns massor av olika klasser, olika kulturer osv. Men något som verkligen inte lockar mig med stan är hur pass homogent det är där. Det är ju ingen hemlis att det kostar en slant att köpa en bostad där och det är inte precis som att det vimlar av hyresrätter. Varje gång jag är i stan så slår det mig att folk är vitare och har dyrare kläder. I vissa områden ser jag tioåriga tjejer med mammas avlagda gucciväska och det gör mig på något vis superskraj. Hur tänker du kring det med Iggy? Vill ju visa att det finns så mycket mer än så! Självklart kan man flytta ut i förorten igen om man vill det, men om man trivs med allt annat i stan så blir ju detta ett jäkla dilemma. Väldigt långt tänkt kanske eftersom jag inte ens har barn än, men det skulle bara vara intressant att veta hur du tänker kring det här.
Mysigt inlägg. Högstadiet var verkligen en speciell tid på så många olika plan. Jag själv gick i åttan 16 år efter dig (;D), men jag tror inte det hade förändrats så mycket. Det är liksom samma känslor inblandade och jag tror det är mycket känslor som kännetecknar just högstadiet. Det är skönt att inte längre åka berg-och-dal-bana, att ens känslor inte längre är så ”svävande” och okontrollerbara, att man helt enkelt inte längre är så naiv. Samtidigt kan jag sakna det ibland. Även om det är jobbigt just med naivitet (säger man så..?), så är det något skönt över det, den där tiden innan man på riktigt förstod hur världen ser ut, hur rå den kan vara osv.
Verkligen! Håller med om att det är så otroligt viktigt att få uppleva människor och miljöer och kulturer! Och att man får chans – och vågar – ställa frågor. Nyfikenhet is the shit! 🙂
Kan vara det bästa inlägget jag läst på din blogg Vanja, mer tb:s! Kramar!!
Vanja! Jag lyssnade på senaste podden igår och kände direkt att jag absolut vill ge dig ett gott råd (obs i all välmening). Allting som man kan VÄLJA om man vill lägga en större summa pengar på eller inte, kan man också VÄLJA BORT att spara till (exempelvis hus). Men: vissa saker väljer man inte, och de sakerna är det jätteviktigt att ha en buffert för. Visst, ni har inget tak som kan gå sönder, men ni kan fortfarande drabbas av saker som innebär ett inkomstbortfall. Ni kan exempelvis skadas eller bli sjuka. För två år sedan, höll jag på att bli utbränd, men jag läser en tuff utbildning som inte går att dra ner tempot på, så jag körde på tills min kropp sa ifrån. I februari det året gick det inte längre, så jag tog studieuppehåll = ingen inkomst. Tack vare att jag hade sparade pengar, kunde jag vara HELT ledig februari – juni, med bibehållen vardagslyx (hm på studentnivå haha, men ändå! Jag kunde äta ute ibland, köpa blommor ibland och ffa slippa oroa mig för pengar). Jag behövde aldrig be mina föräldrar om en enda krona, tack vare att jag hade sparat ihop en summa till mig själv som jag kunde leva på under den här tiden. Denna lilla historia fick mig att förstå hur himla viktigt det är med en buffert, så nu håller jag på att spara ihop till en ny. Visst, om man drabbas av en mindre kostnad (typ oväntat hål hos tandläkaren) så kan man sälja en kamera eller nåt, men det är väldigt värdefullt att ha en större summa vid sjukdom. Ingen tror att den någonsin ska bli sjuk, men det kan drabba alla. En buffert på kontot är inte bara någonting som ”vissa människor känner är en trygghet” (minns inte om du sa exakt så, men ungefär), det ÄR en trygghet. Det är fakta. Ni behöver absolut inte lägga om hela er livsstil (som verkar underbar!), men ta iaf en funderare på att spara lite varje månad tills ni byggt upp en buffert som hjälper er om någonting händer. Det är guld värt. 🙂