Här sitter en 16-årig Vanja Wikström och håller lite käckt i ett äpple. Varför det? …kan man ju undra. Jo, detta var nämligen en pressbild som togs för ett teveprogram jag var med i då, bör väl ha varit omkring 1994. TJUGOTVÅ ÅR SEN ALLTSÅ! Oj vad tiden slinker iväg.

Hursom: jag har ju berättat om min sjukt driftiga mamma tidigare, och det här teveprogrammet var ett av de projekt som hon hittade på, råddade ihop och drog i land. Utan att ha någon som helst erfarenhet av att göra rörlig media. En klassisk mammagrej, med andra ord.

Så – huxflux hade min mamma gått från att vara redaktionschef på en tekniktidning, till att vara producent och programledare för ett teveprogram. Och lika huxflux kom hon på att det ju vore toppen med någon som ville recensera datorspel – för programmet handlade nämligen om datorer. Så tillsammans med killen på bilden (som var väldigt trevlig och hette Pierre) recenserade jag helt plötsligt datorspel på kanal 5 en gång i veckan.

Jag var ingen stordatorspelare, så vet inte hur kompetenta recensionerna var (förmodligen OLIDLIGT pinsamt att se dem i dag), men KUL var det! I och med att både mamma och hennes man var väldigt tech savvy så hade vi alltid det senaste på teknikfronten hemma. Vi hade dator innan gemene man ens visste att det fanns, typ. Och självklart spelades det spel – jag ÄLSKADE ”Stugan”! Är det någon annan som minns det?

Det roliga är, att jag har såna otroligt detaljerade bilder av det spelet; miljöerna, figurerna och stämningen i det. Men det var helt textbaserat; man spelade alltså genom att läsa en berättelse på skärmen, och man rörde sig genom att använda tangentbordets fyra pilar som tog en framåt, bakåt, höger eller vänster. Så det fanns inga bilder överhuvudtaget, och ändå minns jag alla miljöer så detaljerat – miljöer som jag alltså hade skapat själv, med min fantasi. Underbart ju!

Hur som haver så har jag alltså varit (tveksam) datorspelsrecensent i teve, tack vare min kreativa och modiga mamma. Och det är ju en skojig grej att ha på bucket listen. Programmet gick rätt bra och köptes sen över till TV4, och jag följde med. I den senare säsongen agerar jag datormeckare (skruvar av schassit och puttar dit extra minnen, typ) i snickarbyxor och permanentat hår. Men det mina vänner, är en annan #TBT.

 

Nu kan ni det här va? Att torsdagar betyder #TBT-inlägg! Denna gång slinker vi endast tillbaks en dryg vecka i tiden. Till förra onsdagen. Jag och Jossan skulle på ett tidigt morgonmöte, och sågs utanför Åhléns City. Vi knatade bort till mötet, bara för att upptäcka att någon (*host host jag host host*) hade fått allt om bakfoten – mötet var nämligen onsdagen därpå!

När vi upptäckte det fanns det två val:

1) Bli sura över att vi jagats upp i ottan pga obefintligt möte, muttra lite och dra hem.

2) Ta tillfället i akt att käka en second breakfast och hänga lite – vi hade ju ändå avsatt tid för mötet.

Vad tror ni att vi gjorde?

 

GIVETVIS valde vi happy clappy alternativ 2 och gjorde det bästa av situationen! Vi gillar ju det där med rosa glasögon, göra lemonad av alla rackarns citroner osv. Så eftersom att vi hade en timma över huxflux slank vi till nyöppnade Haymarket by Scandic (ligger längst ner i PUB-huset på Hötorget) och NJÖT – snyggare ställe får man leta efter!

 

Eftersom detta var lite av ett impromptu-besök hade jag inte min kamera med mig, så ni får hålla till godo med några mobilbilder. Men OJOJOJ vad fint det var! En 20-talsdröm som man bara vill flytta rakt in i!

 

Den här ananaslampan – så sjukt fin! Älskar allt med det här stället – färgerna, formerna, känslan, maten – ni MÅSTE gå hit!

 

Dagens #TBT får alltså bli en liten påminnelse om den där lemonadklyschan – nej, morgonen blev inte som vi tänkt oss, men tack vare att vi gjorde det bästa av situationen så blev den till och med BÄTTRE än vad den hade blivit om allt gått enligt planerna.

 

LÄS MER:
En av de första gångerna jag å Jossan träffades
Se musikvideon från 2008 för låten jag skrivit till Niklas 

Eftersom jag inte hann med någon #TBT i går får det bli en #FBF denna vecka också. Den här gången letar vi oss tillbaka till 1992. Då var jag 14 bast, och min lillasyster Stina hade precis kommit till världen. Här är vi i Dalarna hemma hos min farmor, Stina är kanske någon månad gammal.

Att min pappa skulle ha barn med sin nya fru var nåt jag från början tyckte var jättejobbigt. Det här med brokiga familjer är inte alltid lätt när man är mitt uppe i förändringarna, men det fina är att så länge alla inblandade försöker sitt bästa att vara respektfulla mot varandra, så blir resultatet faktiskt fantastiskt.

Jag är idag så ENORMT glad att min pappa träffade sin ”nya” fru (som han nu varit gift med i en rackarns massa år). Det resulterade i att jag fick en ny fin familjemedlem i form av Stinas mamma – och givetvis att jag fick en UNDERBAR lillasyster. Kan inte tänka mig ett liv utan Stina, och det är TOPPEN att få ett sladdissyskon.

Mellan oss var det ingen konkurrens, och det har egentligen aldrig varit något bad blood som det ju ibland kan vara mellan syskon. Förutom de där första månaderna när hon låg i sin mammas mage då. För jag måste erkänna att det var lite trixigt. Att ens pappa ska FÅ BARN med den ”nya” blir nog ofta någon slags lojalitetskonflikt för de redan befintliga barnen. De nya familjekonstellationerna blir liksom så oåterkalleliga, och en viss konkurrenskänsla tror jag är oundviklig.

Men. Det blev såklart hur bra som helst. Stina var den SÖTASTE lilla unge jag någonsin sett, med de godaste kinderna jag någonsin pussat på. Jag flyttade hemifrån när hon var två år, och minns hur det var när hon var hemma hos mig och hälsade på. Vi lektelektelekte och byggde om hela min lägenhet till en koja. Hon badade i mitt badkar i mitt solgula yttepyttebadrum, och jag berättade om trollet i avloppet som sög ut allt vatten och gjorde så att det sa ”slörp”.

Stina och jag idag är superbra vänner och har så himla kul ihop. Är så sjukt tacksam att hon finns i mitt liv.

Och hörrni – spana in min fräsigt blommiga playsuit på bilden! Den skulle jag gärna ha i dag faktiskt. Håret skulle jag nog däremot styla lite annorlunda. Men tur är väl det kanske – att ens hårideal förändrats på de 24 år som gått sen bilden togs. Otroligt kul dock, att modet i dag är nere och nosar på 90-talets stilideal. Är det då man förstår att man är gammal – när man börjar vara med om modetrender för ANDRA gången? Ha ha. Ha en underbar fredag!