I helgen var det ju Mors dag, och som den sociala mediemänska jag är borde jag ju kunna bjussa på glossiga bilder från den happy clappy-gaste av dagar; en lycklig mamma omgiven av en ännu lyckligare familj, som liksom är så rackarns glad att just HON är mamman i deras värld. Men jag blev inte firad. Eller, okej – jag och Niklas lagade en mysig lunch ihop, men det där man kanske ser framför sig med frukost på sängen, en blomkvast och kaaaaanske också en liten present uteblev.

Vaffödådå? …kan man ju undra. Jo, som vanligt när något stökar till sig i våra liv så handlar det om den där fördömda sömnen. Eller bristen på den, kanske man ska säga. På söndagen gick Niklas upp ur sängen efter ÄNNU en natt med i princip noll sömn. Det var dag fem eller sex på raken utan en större bit sammanhängande sömn, och då är man mör. Jävligt mör.

Då finns det ingen möjlighet att tänka på någonting annat än att försöka ta sig igenom dagen. Planerande, blommor och presenter hamnar liksom längst ner på priolistan. Såklart. Så vi sket i det.

Jag hajade på momangen när Niklas svarade ”Inte så bra, tyvärr” på min klassiska morgonfråga om hur sömnen varit, att det inte skulle bli något Mors Dag-firande. Och det var självklart HUR LUGNT SOM HELST. När vi har såna här perioder utan sömn handlar det bara om att ta sig igenom dagarna så smärtfritt som möjligt. Göra saker som inte kräver så mycket energi, gärna vistas utomhus (alltid bättre för humöret) och städa bort allt som kan ge upphov till ångest. För när det blir såhär uselt på sömnfronten blir psyket extremt skört.

Lite senare på dagen sa Niklas att han såklart hade tänkt att fira mig, men att de senaste dagarna varit så tuffa att det liksom inte varit möjligt att tänka på något annat än att försöka fungera som mänska. Vilket jag till 1000% hajar, och såklart sa till honom. Och så sa jag också att jag hellre har en partner som gör alla dagar till Mors Dag, än att bli firad en gång om året av någon som de övriga 364 dagarna inte bryr sig nämnvärt. Då blev han glad.

Och det fick mig att tänka en smula, för just precis så är det – hos oss är varje dag Mors Dag. I alla fall på så sätt att jag känner mig extra uppskattad, älskad och respekterad ALLA dagar om året – inte bara en. Kan ju låta smörigare än smörigast, men så ÄR det.

Alltför många förhållanden är lite sisådär, men en eller ett par gånger om året slår man på stort och ser till att uppskatta varandra lite extra. Och då är allt lugnt, liksom? Det räcker för att man ska fortsätta traggla på och liksom icke-trivas tillsammans. Ibland blir jag på riktigt mörkrädd när jag hör om hur folk har det. VAKNA! …vill jag skrika till dem. Livet är NU! Se till att dela det med en mänska som GER DIG NÅGOT – varje dag.

Givetvis kan man ha dåliga perioder i sitt förhållande (det vet ju ni att jag och Niklas verkligen har haft), men på det stora hela ska det alltid vara fler plus än minus. Det ska vara ROLIGT att prata med den man lever med. Man SKA känna sig uppskattad, lyssnad på, respekterad och älskad. Och man ska givetvis ge samma sak tillbaka.

Så även om jag och Niklas såklart inte på något sätt har en 100% problemfri relation, så finns ändå det grundläggande där som gör att vi fortfarande VILL välja varandra efter snart 12 år tillsammans. Och det handlar om att visa varandra kärlek, ömhet och respekt – VARJE DAG. Inte bara vid särskilda högtider.

Sen är jag GIVETVIS inte på något sätt emot att man firar varandra, men de tillfällena får liksom inte bli nåt som ursäktar resten av årets beteende. Livet är NU. Se till att dela det med någon som förtjänar dig.

Vi börjar med att spola tillbaka till tidigt 80-tal. Jag var väl kanske tre, fyra och min bror Markus var väl 1 eller 2. Varje år skulle det tas julkort som sen trycktes upp och skickades till släkt och vänner. Och givetvis var det vi kids som skulle pryda dem. Här ser ni oss i våra flottaste julstassar, kläder som mamma sytt (notera M:et på Markus bröstficka).

Men. Varje år hände EXAKT samma sak – vi började tokbråka under fotograferingen. Det slutade ALLTID med tårar. Att sitta blick stilla bredvid varandra och se ”glaaaaaaada” ut, var ett säkert recept för kaos.

Den här bilden tycker jag är så ljuvlig, för här har pappa liksom knäppt en bild preciiiis när vi börjat bråka. Jag hade förmodligen retat Markus (jag var en riktig retsticka), och till slut lackade han ur och ville lappa till mig. Ser dock ut som om jag har fångat hans lappande hand mitt i själva…lappandet, liksom.

Nu hoppar vi fram till hösten 2011. Bilden är tagen i vår gamla lya, och Niklas messade den till mig med ett meddelande i stil med ”Här kommer ett hej från din heta man!”, eller nåt liknande. Och eftersom han var både rolig och het på bilden sparades den ner, och har ännu inte raderats. Han är ju för göllig på den, på nåt löjligt sätt.

När 2011 precis hade blivit 2012 befann jag mig på en märklig men magisk fest i New York. Det var Sleep No More´s efterfest. Alla hade masker (och öron!), det var rött, det var sammet, det var dunkelt, det var fantastiska liveband som spelade och dunkande dansgolv.

Jag och Oliven tog en selfie på toaletten. Inte en särskilt bra bild alls, men en fin reminder om ett 2012 som började alldeles magiskt.

Någon vecka efter att nyårsselfien togs, befann jag mig bland sand, sol å surf – i Costa Rica. Det var andra året i rad vi var där, och den här gången var glammis-Malin med på resan. Här hade vi precis surfat, och försökte kirra en cool hang loose-bild.

Det gick sådär. Vi fick aldrig riktigt någon koll på hur fingrarna skulle vara.

Hoppa på stranden var vi desto bättre på, och denna bilden älskar jag. Den här resan var SÅ fantastisk! Just precis den här stranden hade vi tagit oss till genom djungeln på fyrhjulingar.

Vi hängde där hela dagen, och kunde för våra liv inte förstå varför denna vackra strand var alldeles folktom. Tills vi åkte hem igen, och såg alla skyltar om ”DANGER! CROCODILE WATER!” som vi lyckats missa på ditvägen.

Den här bilden på mig som fejkpreggo har jag heller aldrig raderat. Tycker den är skojig. Jag och Malin gjorde ju verkligen ALLT själva vad gällde GlamMom, här plåtade vi gravidstrumpbyxor till webbshoppen. Malin höll i kameran och jag modellade.

Vi avslutar del II med den här bilden från sommaren 2012. Jag och Niklas, pussandes i Sandhamn. Man kan aldrig ha för många pussbilder i sin mobil ju. Gamla som nya.

Vad säger ni, var det lika skoj den här gången? Ska vi fortsätta denna serie lite då å då? Jag har måååånga bilder kvar att visa, om ni vill. Här hittas del I.

Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

SparaSpara