När man har loppis är det ju meningen att man ska säga ett värdigt adjö till sina gamla älsklingsplagg, och låta dem få vandra vidare. Men. Det motsatta kan också hända – nämligen att man återupptäcker sina gamla raringar. Precis detta hände mig i söndags, med två tingestar.

Den ena är silverarmbandet som jag har på mig på den här bilden. Det är köpt för säkert tio år sedan, på en marknad i Provence. Det är handgjort och jag äääälskade det länge. Bar det jämt. Men sen ett par år tillbaka har det legat och samlat damm i en låda, och i söndags var det dags att låta det vandra vidare. Nästan i alla fall.

För när det kom fram en kille och började fingra på det så kändes det…inte rätt. När han sen frågade om priset och jag svarade ”50 pix!” och han tyckte det var för dyrt, så blev jag SÅ lättad att han gick. Plockade upp armbandet, fingrade på den oxiderade metallen och kände att NÄÄÄÄÄÄÄ det här ska jag ju BEHÅLLA!

Sagt och gjort så slank det ner i min väska, i går putsade jag upp det och trädde det på armen. Och nu är vi best friends igen, jag å armbandet.

 

Ungefär samma sak hände med ringen med den stooora rosa/bruna stenen på bilden ovan (ring nr 2 från vänster). En tjej började fingra, frågade om priset, fick ”50 pix!” till svar och la tillbaks den då det kändes för dyrt. Jag andades ut. Plockade upp ringen, kände den lena, kalla stenen under fingrarna och stoppade ner den i väskan. NÄÄÄÄÄÄÄ, inte heller den var jag redo att låta vandra vidare. Bar den i går, och även den är nu en ny(gammal) bestie.

Kuriosa om denna ring: den är faktiskt gjord av Niklas ex! En sjukt fräsig amerrrrrkansk donna som gör ASFINA smycken. Märket heter Bahgsu Jewels och hittas här, varning för extrema ha-begär dock! Ett tag såldes hennes smycken i Niklas klädbutik 654.se, och då snappade jag åt mig min ring-skatt. Väldigt glad att inte heller den fick vandra vidare. Fint att återupptäcka gamla kärlekar ibland.

(De tokfina bilderna är (såklart!) plåtade av duktiga Johanna på @nesscocreations.)

[youtube id=”mGCuAg1rwPw”]

[youtube id=”nXiWgFl8SLY”]

Här är två klipp från min å Josefins UNDERBARA loppisdag! Ni får se kaoset innan loppis-stormen, säljruschen, träffa lite tubeliner, se Josefin rocka min gamla kinajacka (hon bjussar dessutom på lite stylingtips!), Niklas extremt vältajmade loppis-entré och mycket mycket annat.

Loppiskuriosa: Herr Papphammar himself – Herr Gösta Ekman – var å fingrade på en av väskorna som jag sålde. En himla tjusig (och stor!) läderväska från Zara. Den ville jag dock ha 100 spänn för (ville åtminstone börja där, sen är ju ALLT givetvis förhandlingsbart på en loppis), men då höll han på å trilla baklänges. Han blev i det närmaste personligt förnärmad över min fräckhet att försöka mjölka ur så mycket pengar för en väska – på en LOPPIS! #ManÄrVälInteEntreprenörFörIntetHehe

Jag försökte med charm i blick säga att den var ju en stoooooor och fiiiin väska i äkta lääääääääder, värd några slantar. Men då avslöjade han att han minsann sett på lappen inuti att den tillverkats I TURKIET – så mer än 40 pix skulle jag minsann inte förvänta mig inte. Jag förstod väl inte riktigt hans argument där, varför just Turkiet skulle devalvera väskans värde så mycket, och kontrade med 90 pix. Varpå han knarrade och knorrade och flöt iväg – utan väska.

Ingen vidare förhandlare, herr Ekman, tycker jag. Och ingen vidare dokumenterare, fröken Vanja, tycker jag. Lyckades varken fånga honom på film, eller bild eller snap. Men det var ändå värt att berätta, tycker jag. I någon form av Jag Mötte Lassie-anda, liksom. Det var ju ändå Gösta Ekman, en legend! En knarrande och knorrande – och väsklös – legend.

Var ju tvungen att knäppa några pics på de asfräsiga mänskor som fyndade hos mig i går. Känns SÅ härligt att mina gamla älsklingar nu får älskas av någon annan. Josefin haffade den här tokfina kinajackan – och HUR snygg blev hon inte i den? Som en rackarns smäck!

 

Jag fyndade den själv på loppis för många år sen, men har aldrig burit den. Men den har gjort en grym insats för mig ändå, eftersom jag haft den framme på en galge, som en inredningsdetalj. Tycker den är SÅ fin, men nu var det dags för den att vandra vidare.

 

 

Den här asgrymma bruttan haffade en hel väska full med kläder! Väskan (min älskade gamla weekendbag – funkar inte längre nu när man har kids som ska bäras pga inga hjul) var det dock hennes kompis som köpte. För det facila priset av 50 pix!

 

Och den här tjejen fick jag någon slags connection med. Hon hittade HUR mycket som helst, och allt hon tog på sig såg bara så jäkla coolt ut. Jag ville typ ta tillbaka kläderna, för så fort hon fick på sig dem såg de spännande ut igen. Därför känns det FAB att min fina mintgröna fuskpäls som jag köpte i New York för länge sen numera bärs av denna stiliga pingla!

 

Men jag då? Fyndade inte jag någonting? Som sagt hann jag inte ens kolla igenom Josefins grejer innan loppisen började lida mot sitt slut. Tur det kanske. Men precis innan vi packade ihop rafsade jag i alla fall igenom det som var kvar, och fastnade för den här superfina randiga tröjan. Jag har köpt tusen såna, men aldrig tyckt att de varit…rätt. De har varit för blårandiga, för svartrandiga, för vita, för beigea, för korta, för långa, för tunna, för tjocka.

Men den här kändes RÄTT. Hoppas det kommer bli en ny favvo, en tvärrandig topp är ju ett sånt där klassiskt basplagg som man ju liksom SKA ha i sin garderob. Håll tummarna för att denna variant är en hit, har inte hunnit prova den än faktiskt.

 

Den är från MK & Ashley Olsens kollektion för Bik Bok, och de bruttorna har ju koll så den BORDE leverera!