När man har loppis är det ju meningen att man ska säga ett värdigt adjö till sina gamla älsklingsplagg, och låta dem få vandra vidare. Men. Det motsatta kan också hända – nämligen att man återupptäcker sina gamla raringar. Precis detta hände mig i söndags, med två tingestar.

Den ena är silverarmbandet som jag har på mig på den här bilden. Det är köpt för säkert tio år sedan, på en marknad i Provence. Det är handgjort och jag äääälskade det länge. Bar det jämt. Men sen ett par år tillbaka har det legat och samlat damm i en låda, och i söndags var det dags att låta det vandra vidare. Nästan i alla fall.

För när det kom fram en kille och började fingra på det så kändes det…inte rätt. När han sen frågade om priset och jag svarade ”50 pix!” och han tyckte det var för dyrt, så blev jag SÅ lättad att han gick. Plockade upp armbandet, fingrade på den oxiderade metallen och kände att NÄÄÄÄÄÄÄ det här ska jag ju BEHÅLLA!

Sagt och gjort så slank det ner i min väska, i går putsade jag upp det och trädde det på armen. Och nu är vi best friends igen, jag å armbandet.

 

Ungefär samma sak hände med ringen med den stooora rosa/bruna stenen på bilden ovan (ring nr 2 från vänster). En tjej började fingra, frågade om priset, fick ”50 pix!” till svar och la tillbaks den då det kändes för dyrt. Jag andades ut. Plockade upp ringen, kände den lena, kalla stenen under fingrarna och stoppade ner den i väskan. NÄÄÄÄÄÄÄ, inte heller den var jag redo att låta vandra vidare. Bar den i går, och även den är nu en ny(gammal) bestie.

Kuriosa om denna ring: den är faktiskt gjord av Niklas ex! En sjukt fräsig amerrrrrkansk donna som gör ASFINA smycken. Märket heter Bahgsu Jewels och hittas här, varning för extrema ha-begär dock! Ett tag såldes hennes smycken i Niklas klädbutik 654.se, och då snappade jag åt mig min ring-skatt. Väldigt glad att inte heller den fick vandra vidare. Fint att återupptäcka gamla kärlekar ibland.

(De tokfina bilderna är (såklart!) plåtade av duktiga Johanna på @nesscocreations.)