God lunch! Tänkte kombinera två saker som jag älskar i dagens första inlägg: gofrulle på lokal – och Picklan, en av mina bästisar.

Jag har bara bästisar, nämligen. Är fullkomligt ointresserad av så kallade ”bekanta”. Nej, jag vill ha kvalle på kompisfronten, och lägger bara tid på dem jag verkligen älskar att umgås med.

Som den här mänskan, till exempel. Förmodligen den genomgodaste person jag någonsin träffat. Dessutom är hon sjukt smart, omtänksam som få – och asrolig. En perfekt bästis, helt enkelt.

För en tid sedan (jag tror det var ett drygt år sen) började jag gråta i poddisen när vi pratade om vänskapsrelationer. Inte för att jag blev rörd – utan för att jag blev illa berörd. Av mitt eget sätt att vårda (eller, misshandla snarare) mina vänskapsrelationer.

Jag berättade att jag träffat en kompis på stan av en slump. En kompis som hade föreslagit att vi skulle ses cirkus tio gånger – men jag kunde aldrig. ”Åhhh, sorryborry, jag är usel på att vårda mina vänskapsrelationer!” sa jag urskuldande till henne när vi sågs, halvt på skoj, halvt på allvar. ”Ja, det är du.” sa hon. På fullaste allvar.

Vid den tidpunkten var jag mitt uppe i all den värsta stressen och pressen med att försöka få GlamMom att rulla, samtidigt som jag rattade barn, blogg, podd, YouTube, Instagram och tusen grejer till. Jag hade noll tid över för mig själv, och ännu mindre för vänner.

Men det hon sa tog skruv, och jag blev så himla ledsen på mig själv. Hur kunde jag låta jobb komma emellan något som såklart var mycket viktigare? Mina relationer till andra mänskor?

Det mötet blev startskottet för Operation Rädda Vanjas Vänskaper, och jag är SÅ tacksam att min kompis var ärlig och sa precis som det var. Hon sa det inte för att skuldbelägga mig, utan det var mer ett krasst konstaterande. Jag vaknade till, och fick eld i baken vad gällde mina prioriteringar i livet.

För ett tag sen fick jag en fråga här på bloggen från en av er som lyssnat på just det där poddavsnittet när jag blev så himla ledsen på mig själv. ”Hur går det med vänskaperna?” undrade hon. ”Jag upplever det från bloggen/instagram som att du får till mer träffar med vänner nu och att du även tar dig tid att möta nya personer som du pratat med online!”

Och JA. Precis så är det.❤️

När jag sålde GlamMom i januari föll de stora bitarna på plats. TIDEN KOM TILLBAKA. Denna satans tid som jag jagat i flera år, som alltid slunkit undan och försvunnit i ett nafs, som alltid gjorde att jag var stressad, pressad, hade dåligt samvete – den återvände.

Det, i kombination med aktiva val att prioritera och säga nej gjorde att jag ganska omgående fick en helt annan vardag. En i princip stressfri sådan, som dessutom hade tid för vänner.

Så ja, jag tycker att jag blivit mycket bättre på att vårda mina vänskapsrelationer. I kväll kommer några kompisar över på kräftor, nästa vecka har jag ordnat en tjejmiddag, i går åt jag frulle med Picklan. Jag ser fram emot att fylla Bara Vara-rummet med härliga mänskor, goda middagar och roliga samtal.

Jag älskar mitt liv som det är nu. Jag jobbar lagom mycket, jag har en ljuvlig familj, jag tycker mitt hem börjar bli en dröm, jag träffar mina vänner och jag försöker även aktivt skaffa nya genom att räcka ut en hand till härliga mänskor i mitt virtuella kontaktnät.

Det är så lätt att bli fartblind när man stressar sig fram genom livet, och missa det som ändå är viktigast i slutändan; kärlek och relationer. Är så glad att jag lyckats bromsa mitt skenande tåg, och att jag i dag känner mig så nöjd med det liv jag skapat. Och jag är evigt och evinnerligt tacksam för mina asgrymma bästisar. Som jag hoppas att jag aldrig ska slarva med igen.

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

Nu har min Ensamma Vecka passerat, och om några timmar hämtar jag upp lilla familjen på Centralen. Jag kommer möta dem vid tåget med kroppen full av pussar och kramar – och kanske kommer jag gråta en skvätt. För jag har saknat dem.

Men jag ska ärligt säga att den här veckan har varit LJUVLIG. MAGISK, till och med. Att i såhär många dagar i sträck få vara drottning över min egen tid, fokusera 100% på mina egna behov, göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill har varit en nästintill religiös upplevelse för en mänska som jag. En mänska som inte har helt obetydliga eremit-drag och som alltid trivts utomordentligt förträffligt i sitt eget sällskap.

Jag brukar ju lyssna på Tvillingpodden, och i ett avsnitt för inte så länge sen sa Jessica (som är ganska olik mig vad gäller det här att vilja vara för sig själv) att det bästa som hänt henne var att få barn, för då ”Behövde hon ju aldrig längre vara ensam”. Och för mig är det nog precis det som varit det tuffaste med att få barn – att jag aldrig längre får vara ensam. Så olika det kan vara. Såklart.

Och inget är givetvis bättre än det andra, utan man får ju navigera genom livet på det sätt som tillfredsställer ens egna behov bäst. Att ha det här upplägget med varsin ensam vecka på sommaren är för mig ett fantastiskt andhål. Ett tillfälle att dels lära känna mig själv igen (låg i två timmar i går kväll på soffan och lyssnade på Erik Satie, Mozarts Reqiuem och vansinnigt vackra svenska körverk som jag sjöng när jag gick i skolan, MAGISKT!✨), och dels känna att jag aktivt väljer det liv jag lever till vardags – eftersom jag får en chans att stanna upp och reflektera.

För visst väljer jag familjelivet, trots ljuvligheten i att få bestämma själv i mitt eget sällskap. Även om en vecka isär inte är tillräckligt för att jag ska sakna ihjäl mig, nej. Faktiskt inte. Så funkar inte jag. Två veckor – jo, men då tror jag nog att det skulle kännas så. Nåt jag däremot känner efter en vecka i eget sällskap är tomheten. Den kände jag inte av alls de första dagarna, men i går kom den krypande. Känslan av att livet är nåt mer.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – att få barn är för mig som att konstant ha en komedi spelandes. Eller en rom-com. Och då och då (oftare ibland, beroende på vilken fas vi befinner oss i) ett frustrerat drama. Tack vare Iggy skrattar jag flera gånger varje dag och tack vare Iggy svämmar hjärtat över av kärlek morgon, middag och kväll. Av frustration också, såklart. När det minsann INTE ska borstas några tänder, INTE ska sättas på några kläder, INTE ska tas av några kläder, INTE ätas någon mat. Ja, ni vet.

Men den största delen av tiden fyller min goda lilla unge både mig och mitt liv med så himla mycket fint. Utan att anstränga sig – bara genom att finnas till. Så mycket fint som inte fanns där förut. Och det är det jag känner nu, när jag upplever att det är tomt. Att gå tillbaka till hur det var innan barn känns otänkbart, och meningslöst. Det är som att ha levlat upp sig i ett datorspel, man vill inte gå tillbaks till nivån under, liksom.

Med det inte sagt att livet med barn är perfekt och att det finns noll att uppskatta utan kiddos. Nepp. Som ni vet har jag ju min ensamma vecka av en anledning. Samma anledning som gjort att jag och Niklas valt att dela upp våra helger. Varje helg har vi en dag ihop med familjen, och den andra dagen får någon av oss spendera själv. Varannan vecka är det min tur, varannan vecka är det Niklas tur.

Att få tid för sig själv är så viktigt, för oss. Att få den när man är ledig är ett måste. För visst kan man gå ut och käka lurre själv en tisdag, men det är ju inte det man är ute efter. Nej, man är ute efter att ha en ledig lördag som man får spendera precis hur man vill. Vill man hänga med kompisar, dra iväg på äventyr – eller grisa hela dagen i soffan framför en serie? Well, det är upp till en själv.

De dagarna är en miniresa tillbaks till ens gamla liv. Till en tid då man bestämde alltalltallt på egen hand. Och får man de där tidsresorna med jämna mellanrum är det lättare (tycker jag) att uppskatta det andra livet man har, här och nu. För det är ju rackarns, rackarns fint.

Har haft ännu en underbar dag i dag. Som inte blev riktigt som jag hade tänkt mig, men kanske till och med ännu bättre just på grund av det.

Hade planerat ytterligare en långprommis, men i sedvanligt Vanja Wikström-manér så har jag ju såklart gått ALL IN på det där med långprommisar – så pass att jag utvecklat en enorm blåsa UNDER (!) foten. Den gick sönder i dag och gör satan i gatan-ont när jag går på den. Vilket är typ jämt, alltså. Resultat: no more långprommisar för mig på ett tag.

Men. Det blev bra ändå, för i dag har jag istället myst på en filt i en park, slurpat i mig min favoritsmoothie från Juiceverket (Mandala Sumo), lyssnat på sommarpratare och läst böcker. Mina topp tre favoritsommarpratare kommer upp i bloggen i morgon förresten, kolla in det inlägget om ni behöver inspo.

Innan jag fick barn läste jag ett par böcker i månaden. Efter jag fick barn har jag nog knappt ens tagit mig igenom en enda. Ett tag hade jag panik över det. På samma sätt som jag hade panik över att jag inte hade lika bra koll på omvärlden som tidigare, att jag inte matade min hjärna med lika mycket intressant material som tidigare, att jag inte upplevde lika mycket som tidigare. Jag började känna mig dum. Oinsatt och dum.

Sen lugnade jag ner mig och kände att VAFAN, livet ser annorlunda ut just nu  – jag orkar inte ta in lika mycket just nu. Jag är för trött, har för lite tid, för lite ork. Det ÄR OKEJ att fokusera på mig själv och min egen lilla bubbla ett tag. Det andra kommer tillbaka igen, när energin, tiden och orken kommit tillbaka.

Och nu har det hänt, tror jag.

Sakta men säkert har lusten att utmana mig själv och mina tankar återvänt. Iggy började sova hela nätter för några månader sen, och med det kom energin. Lusten att uppleva saker inifrån (som jag känner det) istället för utifrån började bubbla i kroppen, jag ville äta snarare än att matas – och helt plötsligt kändes tanken på att läsa en bok inte längre skrattretande.

I dag köpte jag ovan rara skatter: ”Eligible” av Curtis Sittenfeld (som skrivit flera av mina favoritböcker som ”Prep” och American Wife”), samt ”Not That Kind Of Girl” av Lena Dunham (förklaring till varför den boken inhandlades känns överflödig).

Sen låg jag på gräset och läste. Och läste och läste och läste. SOM jag saknat det! Älskade böcker, nu släpper jag er inte på ett tag.