I dag är min lilla groda med sina kusiner och mormor på Fjärilshuset i Haga, så jag har gått runt här hemma och njutit av att kunna göra grejer i PRECIS den takt som JAG vill. He he. Himla trevligt faktiskt.

Jag har passat på att tvätta håret, och sen gjorde jag bananpankisar DELUXE! Och det blev SÅÅÅÅ smarrigt! Ni har ju tipsat om mandelsmör och att steka dem i kokosolja istället för smör, så i dag styrde jag upp ALLT på pankisfronten. Jag gjorde smet av 1 ägg och 1 banan och pudrade i lite vetegräspulver och chiafrön.

Sen stekte jag små smarriga plättar i kokosolja, bredde mandelsmör på, smulade över havssalt och granola och toppade med blåbär och agavesirap. HERREJÄVLAR vad gott det var! Bästa lurren ever!

Och vet ni vad? Medan jag åt, så hade jag Maria Menas senaste platta i öronen (artisten som jag å syrran ska se i kväll) och HERREJÄVLAR (igen!) vad bra den är! SATAN I GATAN! Så otroligt nöjd att jag ska se och framförallt höra just henne i kväll.

Och medan jag satt där och mumsade på pankisarna och lyssnade på MM blev jag bara så rackarns LYCKLIG. Lycklig över att jag i kväll ska göra saker för att investera i sånt som JAG verkligen tycker om. JAG, som mänska. Inte jag som mamma, partner, kompis eller entreprenör. Nä, bara JAG liksom.

Är så otroligt peppad på den här kvällen, trots att jag lyckats gå och bli förkyld (igen!) och inte mår tippetopp. Ett glas rött, godaste pastan i stan (vi ska till Il Tempo mmmmm…), min fina syster och sen KONSERT! Musik i PRECIS min smak – melodisk pop med fantastiska och relaterbara texter, framförda av en magiskt vacker röst – jag kommer befinna mig i Vanja-himlen…

Hoppas er söndagkväll också blir EPISK!

Är typ vansinnescrazybananas-stolt att jag å Jossan har äran att vara med i ett reportage i senaste numret av PLAZA Kvinna! Känns ju typ overkligt att se sig själv i ett magasin man gillar?

 Är extra stolt att ämnet för artikeln är så viktigt, för även om det står ”De Nya Superkvinnorna” i rubriken, så handlar texten om alla krav som fullkomligt ÖSER ner över oss (särskilt tjejer) i vår nya digitalt sociala värld, hur vi påverkas av dem och hur vi kan hantera dem.

Det här säger jag bland annat i artikeln:

”Att konstant matas med andras till synes perfekta liv är är ett livsfarligt gift som jag tror har extremt stor inverkan på framförallt unga tjejers självkänsla. Det går inte att leva upp till förväntningarna om sitt eget liv, och så känner man sig misslyckad vad man än gör – för perfektion är omöjlig att uppnå. Den existerar ju inte. Därför är det så snett att det blivit måttstocken för så många unga tjejers världsbild.”

”Eftersom jag inte tror att sociala medier kommer börja projicera en annan världsbild inom överskådlig framtid är det otroligt viktigt att vi istället lär oss hantera det som projiceras. Att vi tar det för vad det är – inspiration. Inte dokumentation, för den skulle se helt annorlunda ut.”

I artikeln berättar jag och Jossan om att vi båda nosat vid den berömda väggen, och ger tips på vad som funkar för oss när det gäller att kunna ha många bollar i luften samtidigt – utan att stressa ihjäl sig. Dessutom uttalar sig experter på området. Väldigt bra och viktigt reportage som jag är sjukt glad över att ha fått bidra till.

SÅ viktigt ämne det här, blir därför SÅ glad att tidningar skriver om det på ett sätt som känns lätt att ta till sig. Heja heja!

Här hittar ni alla inlägg i kronologisk ordning som handlar om när jag snuddade vid väggen i höstas:
1) Här
2) Här
3) Här
4) Här

Älskar att vi lyckades föreviga Grodans sid-Stig Helmer-tofs från i söndags när vi vågade oss ut ur sjukstugan för att mumsa bulle på lokal. EPIC HAIR ju!

Nöjd bullmumsande Stig Helm, nej förlåt – jag menar Iggy!

Hursom. I går var grodan på föris några timmar, första gången på över två veckor. Gick tokbra. Alltså detta föris, SÅ RACKARNS BRA! Iggy älskar att vara där, och jag älskar att han älskar det. Win win.

Niklas har flyttat hem till sin mamma, och kommer bo där ett tag. Han är totalt slutkörd efter sjukstugan som han ju fick ratta ensam den tid jag var för sjuk för att kunna chippa in. Inget konstigt i en annan familj förmodligen (att det är den ena föräldern som under en kortare period tar på sig allt ansvar), men ni vet ju att Niklas lider av extrema sömn issues, och då menar jag verkligen extrema. Att slänga in ett sjukt barn i hans redan kaosiga nätter är att borga för att det blir exakt noll sömn för laxen. Noll. På riktigt.

Så efter ett gäng dygn utan i princip någon som helst sömn + det rattande som det innebär att ha ett sjukt och ynkligt barn var Niklas (förståeligt nog) som ett utsketet äppelskrutt. Om ens det. Så nu är han hemma hos sin mamma och kurerar sig, och min mamma har i sin tur kommit till Estocolmo och bor med mig å Grodan för att hjälpa oss litegrann.

Iggy är salig för att mormor bor med oss, och jag tycker det är sjukt mysigt att hänga med mamsen, så det blir bra för alla parter. Men det här med Niklas sömn alltså, det är verkligen vår stora issue. Det vi brottas med, som ställer till det för oss på en jämrans massa sätt och som är som en konstant sten i skon.

Att ha extrema sömnproblem är nåt så överjävligt jobbigt och sorgligt. Hade aldrig ens reflekterat över min egen sömn förrän jag träffade Niklas. För min sömn har alltid funkat. Så jag har tagit den för given. Men inte längre. Nu vet jag vilken lyx det är att ha förmånen att kunna sova, och vilken satans jävla oflax det är att inte kunna det.

I och med att Niklas i princip aldrig har särskilt bra nätter, så börjar han samtliga dagar med ett rejält underskott på minuskontot. Han får kämpa hårdare än de flesta andra för att hålla humöret uppe, och orken. Trots det är han en av de mest positiva personer jag mött, och en mänska som nästan är omöjlig att irritera. Det är saker jag älskar honom för.

Men fy satan alltså, denna jäkla sömn. Eller brist på sömn, kanske jag skulle säga. Den ställer till det på alla fronter, konstant. Läcker ut som ett gift och påverkar alltalltallt. För mig är det som att leva med någon som är kroniskt sjuk, och för Niklas ÄR det att vara kroniskt sjuk. Så himla pissigt, rent ut sagt.

Men men, det är som det är, och det bästa just nu är att Niklas får ett gäng ostörda nätter och dagar för att kunna tanka lite energi. Jag hoppas innerligt att Iggy inte ärver Niklas sömnproblem. För det känns som att det är något fysiskt, nåt som bara inte funkar i hans system. Efter åratal av sömnutredningar, behandlingar, piller, dieter och allt annat man kan tänkas testa för att få bukt med sömnproblem, så känns det som att det helt enkelt kanske inte är nåt som GÅR att förbättra, än mindre få bukt med.

Pust. Ville bara böla lite om detta. Alla har vi våra grejer att brottas med, och det här är helt klart Niklas, som även blivit min.