I onsdags var jag å skatten på Finest Awards. Vi var ju faktiskt dubbelnominerade; vår YouTube-kanal hade chans i årets YouTuber, och min å Jossans poddis hade chans att kamma hem Årets Podcast. Rätt så fräsigt och ALLT tack vare er och era röster såklart!

Vi var cirkus tusen procent säkra på att inte kamma hem pris i någon av kategorierna (vi tävlade ju mot regelrätta DRAKAR), och det gjorde vi inte heller. Grymma Therese Lindgren tog hem årets Youtuber och Den Fantastiska Resan knep årets Podcast. Men! Den stora vinsten var förstååååås att bli nominerad, för fy bubblan vilket fint sällskap vi var i alltså! En ren och skär ära att nämnas i samma sammanhang som de vi tävlade emot.

Men! Hörrni! Att gå på den här galan var…GALET, för att vara lite putslustig. För ojojooooj vad vi kände oss som katten bland hermelinerna alltså. Vi klädde upp oss (outfitinlägg kommer givetvis), tog oss varsin (alkoholfri) drink och bara njöt av all FANTASTISK peoplespotting. För RACKARNSIMINLILLALÅDA vilket roligt folk som var där!

Vi tyckte ju att vi hade klätt upp oss (jag hade trots allt klänning) men OJ vad vi låg i lä. Det var galaklänningar i guld, silver, paljetter, spets, guld, silver, mera paljetter, pärlor osv osv osv. Och sånt är ju sjukt kul att titta på måste jag säga.

Sen var det en upplevelse att se varelserna som befolkar en sån här gala. De är från en annan planet. Jag har aldrig sett så mycket brun utan sol-ade kroppar förut i hela mitt liv. Aldrig sett så mycket löshår, så många vältränade rumpor i tajta klänningar, så mycket stenhårda bröst och så mycket kläder som visar mer än de döljer förut. Jag har heller aldrig sett en sån katastrofal överdosering av fillers.

För var man än vände blicken var det kindben som var för höga och för bulliga, ögonfransar som var på tok för långa och läppar som såg ut att sprängas vilken sekund som helst. Vi befann oss bland lejonfolket, mitt i lejonkulan.

Och jag måste säga att jag kan förstå att man blir fartblind i sin iver att åstadkomma någon slags variant av perfektion, om man umgås i de här kretsarna. Då blir ju lejonansikte normen. Men när man slinker in som vanlig dödlig så blir det lite av en chock faktiskt. Ett helt Café Opera bestående av 23-åringar, going on 60.

För tyvärr blir det (i alla fall i mitt huvud) precis motsatt effekt av alla de här ingreppen; en ung söt tjej/kille förvandlas helt plötsligt till en 58-årig pantertant (jupp, gäller även killarna) som hängt lite för mycket i Troppan. För de får precis samma typ av ansikte.

Men men, alla har vi olika ideal – det var bara så galet att se så många som ser ut på det här sättet på samma plats. De blir ju förvillande lika också nämligen.

Oj, nu har jag helt tappat tråden märker jag. Dags att gå hem från office och stänga ner datorn. Men! Att gå på Finest-galan var hursomhelst sjukt kul, vi träffade en massa roliga mänskor och tog ovan skojiga bilder. Skapade minnen, som vi så fräsigt brukar kalla det. För det var verkligen en kväll att minnas.

Och inte bara för att vi fick fascineras av hänget i lejonkulan, utan också för att det var riktigt trevligt och KUL! Roliga artistframträdanden, massor av spännande mediamänskor och en 85-årig Arne Weise – som fullkomligt stal showen. Vi filmade förstås hela schabraket, så ett rejält matigt YT-klipp kommer snart!

[youtube id=”wwPfz2Vrij8″]
Jag fick den här videon av en bloggläsare – som 30 år gammal nyligen diagnosticerats med bröstcancer. Att kolla brösten med jämna mellanrum för att kunna upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium är VIKTIGT, så please gör det bara!

Videon ovan visar precis hur man ska göra, SÅ nyttig att se. Jag brukar själv känna efter knölar och ojämnheter i duschen, försöker göra det någon gång i veckan. Hade dock ingen aning om att man även ska känna i armhålorna, det lärde jag mig av videon ovan.

Så spana in videon – den är mindre än tre minuter lång (kort!) – för den kan faktiskt hjälpa till och rädda ditt liv.

Den senaste veckan har varit en rejäl virvelvind, så just nu känner jag mig lite hattig och splittrad. Eller nä, stryk ”lite”. Mycket hattig och splittrad. Och passa på att stryka ”senaste veckan” också när vi ändå är igång. Senaste veckorNA skulle nog stämma bättre.

När det blir för mycket så släcker man de största bränderna först. Det gäller att prioritera skiten ur allt, vilket gör att en hel del slinker ner i turordningen och lagras som konstanta dåliga samveten. No good. Så – nu är det dags för en rejäl omstrukturering.

Och omstrukturerat är precis vad jag gjort – eller håller på att göra, kanske är mer rättvist uttryckt. För att styra upp och styra om sitt liv är inget man gör i en handvändning, men grunden är lagd och nu är det genomförandet som är nästa steg.

Jag säger ju hellre ja än nej, tror alltid att allting är möjligt och är en obotlig optimist. Att jag hade planerat in ett stormöte för Glam Mom med alla glammisar hemma hos mig någon timme efter min knäoperation i onsdags säger väl en del. Ibland är min optimism in absurdum, och det var precis ett sånt tillfälle. Nä, mötet fick vi (såklart) ha i går i stället.

Som ni vet så gör jag ju en rackarns massa grejer, och jag räcker inte till. Har inte räckt till i över ett års tid nu, och det blir inte bra. Inte för någon. Så nu har jag tagit ett gäng tuffa beslut, och kastar mig ut i lite av en ny typ av framtid. Om det kommer gå som jag tänkt mig har jag ingen aning om, men det jag vet är att det känns rätt. RÄTT. Och då är det bara att köra. Just do it!

Ska såklart berätta mer om dessa nya planer inom kort. Men på grund av nyss nämnda virvelvindsliv är nu klockan snart 23.30 (min läggdagstid är annars 23.00 SHARP för att orka), jag är dödstrött och känner att jag inte riktigt kan göra mina tankar rättvisa. Så de kommer i ett senare inlägg.

Och om ni undrar varför denna text illustreras av en cappo och en salamimacka så är det för att virvelvindslivet inte möjliggjort tid för nåt fräsigt plåtande, så dagens frulle på nya favvon Deli di Luca får därmed rycka in. Kram på er, och natt!