God kväll hörrni. Tänkte bjussa på en liten update på måendefronten. Och jag varnar: det här är ett surmule-inlägg.

Jag har haft en bra – men stressig – dag. Igen. Ni tröttnar kanske pÃ¥ att höra mig tjata om den här stressen Ã¥r ut och Ã¥r in(?), men jag mÃ¥ste liksom fÃ¥ lufta en smula.

Det ordnade ju till sig där för ett tag sen, när jag glatt skrev att jag helt plötsligt FÅTT MER TID osv. Kunnat SLÖSURFA pÃ¥ jobbtid till exempel. Halleluja! Well, detta var i början av november, och jag fick kanske tvÃ¥ veckor med den där ljuvliga känslan – innan det sket sig.

Har ju hintat om att jag varit tvungen att (utöver allt annat jag gör) ratta ett extraprojekt den senaste tiden, och att det tagit mycket tid och kraft. Detta extraprojekt har varit och är ganska omfattande, och jag som vanligtvis har fullt upp och lite tid, har de senaste veckorna verkligen känt mig överhopad. Än en gång.

Ingen rolig känsla, och det innebär tyvärr att jag Ã¥terigen befinner mig i ”klara av”-mode. Jag gör egentligen en massa roliga grejer (förutom just det här extraprojektet som faktiskt mest innebär bök och stök, men är tvunget att göras), men hinner inte stanna upp och njuta. Supertrist.

Känslan av att ALDRIG HINNA FÄRDIGT och att vakna och gå och lägga sig med andan i halsen är där igen, och jag avskyr det.

”Men VAAARFÖÖÖÖR i hela friden tar du PÅÅÅÅÅ dig mer grejer att göra dÃ¥?!” hör jag nÃ¥gra av er tänka just nu. Men jag mÃ¥ste fÃ¥ protestera och säga att den här gÃ¥ngen är det inte mitt ”fel” att det blivit som det blivit. Ibland drabbar livet en pÃ¥ sätt som man inte kan kontrollera, och huxflux dyker det upp nÃ¥t som bara MÅSTE göras, och huxflux är du den enda personen pÃ¥ jorden som liksom kan kirra biffen. I den situationen är jag just nu.

Att ses som en ”kapabel” mänska är peaches and cream för det mesta, och nÃ¥t jag är glad och stolt över. NÃ¥t jag sÃ¥klart VILL vara. Men ibland blir det tröttsamt att vara den där ENDA personen pÃ¥ jorden som kan kirra biffen, och det är väl lite sÃ¥ jag har upplevt den senaste tiden.

Jag gör för att jag MÅSTE, för gör inte JAG det, sÃ¥ rasar liksom en massa grejer som inte FÅR rasa. Och det är ju inte sÃ¥ att jag INTE tycker att vissa saker är (skit)jobbiga att ratta till och fixa Ã¥ dona med bara för att jag liksom…lyckas med att kirra den där sabla biffen. Är ni med?

Ja, pust. Vill väl mest egentligen böla över att jag hade det sÃ¥ GÖTT där ett tag, och sen drogs mattan bort under mina fötter. Ska inte vara för mycket surmule och ”tyck synd om mig-”ig heller, för sÃ¥klart finns det anledningar till att just den här situationen är som den är, och att det just nu bara ÄR jag som kan fixa Ã¥ dona. Men ibland mÃ¥ste man bara fÃ¥ böla en smula. Tycka synd om sig själv, och sen gÃ¥ vidare.

Det som är positivt är i alla fall att det här extrarattandet snart är över. Den fjärde januari är ett magiskt datum, för då kommer min tid komma tillbaka igen. Och i samband med det sker nåt som egentligen är väldigt kul och BRA för alla inblandade, det är bara det att det är väldigt mycket som ska grejas med för att få det att hända.

Sorryborry att jag är så kryptisk hörrni, ni får självklart veta vad det rör sig om längre fram. Men jag var bara tvungen att ventilera lite. Som sagt, ibland måste man bara få tycka lite synd om sig själv, och sen gå vidare och fortsätta kirra biffar.

Har precis kommit tillbaka till drömkontoret för en liten kvällssession efter att ha varit på S:t Görans sjukhus på ultraljudsundersökning av hjärtat. När jag var på akuten nyligen upptäckte läkaren ett blåsljud när hon lyssnade på mitt hjärta, och jag fick en remiss att kolla upp det. Så det har jag gjort i dag.

Att ligga pÃ¥ en brits och se pÃ¥ en skärm hur hjärtat slÃ¥r, samtidigt som ett myller av siffror och kurvor springer omkring framför ögonen pÃ¥ en – det är l.ä.s.k.i.g.t. Helt plötsligt blir man medveten om att hjärtat är en muskel som mÃ¥ste FUNKA – för att jag ska kunna LEVA. För att jag inte ska DÖ. Att se hjärtat live in action sÃ¥ att säga gör en väldigt, väldigt ödmjuk. Tänk sÃ¥ lite som behöver krÃ¥ngla för att man ska sluta fungera som mänska?

Jag har haft en hel del tankar om just att bli sjuk den senaste tiden. Det har varit så mycket krångel med min hälsa, har inte skrivit om allt här i el bloggo, men jag tror att de flesta av de här märkligheterna som uppstår beror på stress. Jag har för mycket att göra igen, men det håller på att reda upp sig. Några veckor till bara.

Men tänk om det inte är stress? Tänk om nåt är fel på mig, nåt som gör att min kropp har börjat uppvisa de här underliga sakerna? Blir livrädd. Det jag tänker på allra mest är rädslan inför att inte få se Iggy växa upp. Vilken mardröm. Pallar knappt ens tänka tanken.

Men men, jag ska lugna mig. Hjärtat såg finfint ut tyckte hon som undersökte mig, och med allra största sannolikhet kommer läkaren som ska analyser undersökningen att komma fram till samma slutsats.

Tänker i alla fall ta tag i en hälsoundersökning, och kolla igenom min kropp. Nåt man såklart borde göra varje år, men som så mycket annat prioriteras bort. Märkliga prioriteringar man gör, kan man ju säga.

Nu är det dags att stänga ner fabriken, ska äta middag med mina bröder. Vi ska förmodligen ta över mammas hus i Frankrike tillsammans då hon inte längre vill ha kvar det, men mina bröder vill gärna att det stannar i familjen. Känns lite som att det är upplagt för problem (?) att ratta nåt med sina syskon, eller vad säger ni? Förhoppningsvis går det som smort, och för att göra det så bra som möjligt redan från början ska vi därför ses i kväll och prata om hur vi skulle lägga upp ansvar osv om vi tog över huset.

Har ni några erfarenheter av sånt här, att äga saker tillsammans med syskon? Nåt man borde tänka på, förutom att givetvis vara TYDLIG och ha uttalade ansvarsområden. Tipsa gärna!

Hej på er, hoppas ni haft en mysig första advent! Tänkte berätta lite om min fredag. Efter ett par galet intensiva veckor kunde jag avsluta den här lösa tråden som jag nämnt som ätit tid och energi den senaste tiden.

Eller – avsluta och avsluta – jag kunde ro i land den. Fortfarande mycket jobb som Ã¥terstÃ¥r med att fÃ¥ allt praktiskt pÃ¥ banan de kommande veckorna, men det stora jobbet är gjort. Efter det tog jag slut. All energi försvann.

Vad har ovan sushibild med detta att göra, undrar ni kanske? Jo, för när den lösa tråden var knuten i fredags så bestämde jag mig för att göra nåt som jag i princip aldrig gör: BARA VARA. Jag kände i hela min varelse att nu måste jag ta det lugnt, om så bara för ett par timmar.

Så jag stängde ner datorn och gick ut och köpte sushi. Sen la jag mig på soffan. Och bara VAR.

Jag drog igång (nya!) Gilmore Girls, och att få spendera tid i bekymmerslösa Stars Hollow var precis vad jag behövde. Dialogen var (minst) lika rapp som förut och mysfaktorn (minst) lika hög som den var när jag senast såg serien för kanske tio år sen.

Så fint att få uppleva trygghetskänslan som det innebär att konsumera saker man redan känner utan och innan.

Godis kirrade jag också, och sen spenderade jag ett par timmar i soffan i sällskap av Lorelai, Luke, Rory och en rackarns massa socker. PRECIS vad jag behövde.

Och ja – Iggy var pÃ¥ föris. Och nej – jag hade inte det minsta dÃ¥ligt samvete. SÃ¥ mycket som jag jobbar (kvällar, helger, semestrar, jul) sÃ¥ tycker jag att det är fullt rimligt att jag lÃ¥g tvÃ¥ timmar pÃ¥ soffan i fredags eftermiddag. Hoppas ni förstÃ¥r och att det inte blir krig i kommentarsfältet nu. Jag behövde de här tvÃ¥ timmarna SÅ vansinnigt mycket.

När Iggy kom hem målade han mig till tiger med ögonskugga.

Sen lekte vi doktor. Dr Iggy kurerade mammas trötthet genom att placera en ananas pÃ¥ bröstet, en snutte vid örat och en ”plÃ¥sterklocka” i pannan.

Kände mig SÅ duktig, som prioriterade bort alla mÃ¥sten och gav mig själv de där sofftimmarna. Det är sÃ¥ lätt att konstant tänka att ”Ja men nästa vecka kan jag ta det lite lugnare”. Och vips sÃ¥ har man tagit det snäppet för lÃ¥ngt, och riskerat sin hälsa.

Jag skrev ju för ett tag sen om att jag började få tillbaka min tid, och hur ljuvligt det var. Tyvärr slank det in en grej från vänster som åt upp all tiden igen, men det börjar som sagt ordna upp sig. Lite mer råddande, sen är det på banan. Och efter det är det tillbaka till ljuvligheten igen. Och nu ska inget få störa den.