Har precis kommit tillbaka till drömkontoret för en liten kvällssession efter att ha varit på S:t Görans sjukhus på ultraljudsundersökning av hjärtat. När jag var på akuten nyligen upptäckte läkaren ett blåsljud när hon lyssnade på mitt hjärta, och jag fick en remiss att kolla upp det. Så det har jag gjort i dag.
Att ligga på en brits och se på en skärm hur hjärtat slår, samtidigt som ett myller av siffror och kurvor springer omkring framför ögonen på en – det är l.ä.s.k.i.g.t. Helt plötsligt blir man medveten om att hjärtat är en muskel som måste FUNKA – för att jag ska kunna LEVA. För att jag inte ska DÖ. Att se hjärtat live in action så att säga gör en väldigt, väldigt ödmjuk. Tänk så lite som behöver krångla för att man ska sluta fungera som mänska?
Jag har haft en hel del tankar om just att bli sjuk den senaste tiden. Det har varit så mycket krångel med min hälsa, har inte skrivit om allt här i el bloggo, men jag tror att de flesta av de här märkligheterna som uppstår beror på stress. Jag har för mycket att göra igen, men det håller på att reda upp sig. Några veckor till bara.
Men tänk om det inte är stress? Tänk om nåt är fel på mig, nåt som gör att min kropp har börjat uppvisa de här underliga sakerna? Blir livrädd. Det jag tänker på allra mest är rädslan inför att inte få se Iggy växa upp. Vilken mardröm. Pallar knappt ens tänka tanken.
Men men, jag ska lugna mig. Hjärtat såg finfint ut tyckte hon som undersökte mig, och med allra största sannolikhet kommer läkaren som ska analyser undersökningen att komma fram till samma slutsats.
Tänker i alla fall ta tag i en hälsoundersökning, och kolla igenom min kropp. Nåt man såklart borde göra varje år, men som så mycket annat prioriteras bort. Märkliga prioriteringar man gör, kan man ju säga.
Nu är det dags att stänga ner fabriken, ska äta middag med mina bröder. Vi ska förmodligen ta över mammas hus i Frankrike tillsammans då hon inte längre vill ha kvar det, men mina bröder vill gärna att det stannar i familjen. Känns lite som att det är upplagt för problem (?) att ratta nåt med sina syskon, eller vad säger ni? Förhoppningsvis går det som smort, och för att göra det så bra som möjligt redan från början ska vi därför ses i kväll och prata om hur vi skulle lägga upp ansvar osv om vi tog över huset.
Har ni några erfarenheter av sånt här, att äga saker tillsammans med syskon? Nåt man borde tänka på, förutom att givetvis vara TYDLIG och ha uttalade ansvarsområden. Tipsa gärna!
Ja verkligen 🙂 Vårt är i Normandie (norra), också i en superliten by med 100 invånare!
Att vara generös, omtänksam. Att man är olika? Alla kommer inte ha lika mycket utrymme, eller använda huset lika mycket, alla kanske vill vara där precis samtidigt i mitten av juli, alla är inte lika ordentliga, alla har inte samma smak, alla har inte samma ekonomi eller lust att renovera eller att ha städhjälp eller fönsterputs eller sotare, den som är där sist har mycket mer jobb med att ställa i ordning huset inför vintern? För att det ska funka behöver man helt enkelt ha en generös inställning till att man inte kan bestämma särskilt mycket själv? Men! det har faktiskt funkat bra för min mamma och hennes bror? Trots en del irritation ibland, lite muttrande och tandgnissel… Att försäljningen kan skapa problem. Tidpunkt, pris, sköta flyttlass?
Åh, har precis samma sak på G – gemensamt ta över släkthus i Frankrike :S
Och är lika tveksam/orolig som du, vill så gärna att huset bevaras men känns verkligen som det kan bli knas också… Det enda tipset som jag tänkte direkt är, ha ALLT nerskrivet/dokumenterat! Låter supertrist men tror det är värt det.
Var ligger huset förresten?
Lycka till <3
Jag har bra erfarenhet av det där då en förälder ärvt ett hus tillsammans med sina två syskon från deras föräldrar. Visst kan det var trixigt och såklart tycker man ganska ofta olika, men de var på det klara redan från början hur det skulle göra i olika situationer som kunde uppstå. Tex om det skulle behöva renoveras, om någon inte vill vara delaktig längre osv. Sen kommer det alltid uppstå orättvisor eftersom att något av syskonen troligtvis kommer att nyttja huset mer än de andra, men kommunikation is the shit i sådana lägen.
Vill man så försöker man ju få det att funka. Om man dock inte är intresserad av det till 100% är det kanske inte värt det heller, Frankrike är ju inte en timme bort precis. För det finns ju en risk att man faktiskt kan bli ovän med sina syskon, något som hände en bekant. Även om det blev bra till slut var det ju knappast vad de ville bli från början.
Om det någon gånge har varit mer ”besvärligt” så har det varit när jag, mina syskon och kusiner blivit äldre och vi också velat vara mer i huset med kanske våra vänner och respektive osv, men då har vi tagit det därifrån och skapat nytt ansvar eller vad vi ska kalla det. Och idag rullar det på ganska bra.
Däremot kan jag säga att jag, mina syskon och kusiner har väldigt fina minnen från somrarna, och andra gånger på året, när vi fick växa upp ihop och jag tror även att Iggy kan få lika fina minnen med sina kusiner.
… och glöm inte ta hand om dig!
Va rädd om dig, fina! Det finns bara en av dig och det är så viktigt att du sätter ditt välmående i första hand ?
Låter ju lagom drömigt med ett hus i Frankrike! Pax för att hyra hehe ???
Nä skämt å sidor; som flera andra skrivit så kan det va trixigt det där med ägande tsm m familjemedlemmar.
Återigen, tänk på dig själv och din lilla familj i första hand. Vad skulle NI vinna på detta? Kanske är det en möjlighet till mer resande för familjen WM som ni nämnde att ni längtar efter i senaste soffsnacket (tänker att Niklas kanske har lättare att lösa en mer hållbar sovlösning om det är ett ställe man återvänder till….?)
Det är stort beslut och jag har ingen egen erfarenhet av liknande situationer men säger som flera andra kommenterat att gör det ordentligt från grunden isf med jurist å alltihop så det inte finns utrymme för sådana problem.
Hur som helst blir det bra ska du se ☺️??
Kramar
Ta det lugnt, Vanja. Även om det går åt rätt håll och snart blir bättre, så får du inte glömma att ta hand om dig nu. Tänk på du kan vara känsligare eftersom du varit och sniffat på den där berömda väggen tidigare. Var rädd dig!
Jag har bara sett delägande bland syskon gå dåligt, men jag tror absolut att det kan fungera om man skriver ner ALLT i förväg. Gärna tillsammans med en jurist. Situationer kan förändras och andra människor kan komma att påverka. Hoppas att ni hittar en lösning som känns bra för er alla!
Hej Vanja! Jag har också haft blåsljud på hjärtat som kollades upp med först ultraljud där de såg ytterligare ett ”fel” och sedan magnetröntgen då de ville vara säker eftersom jag är så pass ung (22), och min pappa dog av ett hjärtfel när han var 52 år. Jag var också livrädd under dessa veckor men magnetröntgen visade till sist att mina små avvikelser inte spelar någon som helst roll för hjärtats funktion. Det känns skönt efteråt att ha kollat upp det! För min del var det stress som gjorde att jag upplevde hjärtbesvär och andningssvårigheter. Kändes PÅ RIKTIGT (alltså jag var helt övertygad om att det var något fysiskt) som att jag hade ett skärp runt bröstkorgen konstant i flera månader. Stress kan göra sjukt konstiga saker med ens kropp. Aja, ville bara dela med mig, kanske kan det trösta litegrann 🙂 Jag tror/hoppas att läkaren kommer fram till samma slutsats som hon som sa att det såg fint ut, precis som du skrev! Ta hand om dig och kom ihåg att kropp och psyke hör ihop…
Två saker! TA hand om dig under dessa veckor då det bara ”är lite till” ta ngra fler fredagstimmar för dig som själv som du gjorde sist!
Det här med syskon…Så svårt. Allt beror ju på vilken relation man har, sen om man tänker att det är i ett annat land kan det lätt bli komplicerat, ofta är ju det en som alltid göra lite mer även om det är sagt att det inte ska bli så (beroende på vilken ”syskonroll” man har-och jag tror att de kan vara svårt att bryta.. Jag tror det är viktigt att tänka över sånt innan man går in i gemensamma hus tex och inte bara tänka på att det ska stanna i familjen bara för att.. Hoppas du förstår:)
Min pappa och hans tre bröder som vid uppdelningen efter deras mammas död gick helt isär att min pappa till slut sa nej till allt arv och bara bad om den tavla som betydde mest för honom (som hans mamma dessutom lämnat till honom men de andra menade att det skulle vara milimeter rättvis osv..) så, hm.
Analysera! Se vad är din roll i din syskonskara, och be att de andra gör de också. Vi bär så mycket satta mönster som många inte är medvetna om att det lätt gör saker som man inte vill…
Stor kram
Julia