Jag är SÅ GLAD att jag kom iväg på den här resan. SÅ TACKSAM. När Jossan och jag pratade om möjligheten att åka iväg på det här första gången, så var min blixtsnabba spontana tanke: ”Mysigt värre, men nääää det går ju inte”. På grund av Niklas insomni och det eventuella kaos och höga emotionella pris som vi kunde få betala för att jag skulle vara borta flera dagar OCH nätter i rad.

Men upplägget var liksom bara FÖR bra för att jag skulle kunna släppa det, så efter att initialt ha tackat nej så pratade jag ihop mig med Niklas – som absolut tyckte att jag skulle åka.

Jag var VÄLDIGT tveksam, grät en skvätt och såg de värsta av scenarier framför mig; ett kiddo som vaknar flertalet gånger per natt och en utmattad Niklas som efter tre sömnlösa nätter och nada underlättning från mig på någon front dagtid skulle vara ett utbränt, ångestproppat vrak när jag kom hem.

Men efter att ha pratat igenom hur det skulle kunna bli, så kom vi fram till att det ändå fanns en chans att detta skulle funka:

1 // Iggy sover mycket bättre numera – ibland hela natten igenom utan ett enda uppvak. Så SÅ många extra väckningar (utöver det vanliga sömnkaoset Niklas lever med) skulle det kanske inte behöva bli.

2 // Vi skulle ju ha föris på dagtid, så skulle det bli noll sömn för Niklas del handlar det ju inte om att ratta kiddo mol allena från morgon till kväll, utan före och efter jobbet (för ja, det är just det där med att ta hand om någon annan när man själv är ett utbränt, ångestfyllt vrak som är det trixiga).

3 // Vi kunde förbereda alla inblandade svärmödrar och mor- och farföräldrar på att de kanske skulle behöva rycka in om sömnen uteblev helt.

Så vi bestämde oss för att jag skulle åka. Och jag är så innerligt glad för det, för vi har haft helt ljuvliga dagar här i Bretagne. Och jag har verkligen kunnat njuta till fullo, eftersom Niklas skickat bilder, små videoklipp och sms där han berättat att det faktiskt fortsatt att gå rätt BRA (!!!) därhemma.

Hans sömn är såklart sämre än vanligt, men inte katastrof. Allt FUNKAR, och grodan fortsätter på sitt guldgossespår. LÄTTNADEN, över att få de sms:en alltså.

Och just att jag fått veta att allt är okej därhemma har gjort att jag verkligen kunnat slappna av och NJUTA här. Njuta av att få bo på en oändligt vacker plats, njuta av att få sova ensam (vara ifred!) i ett härligt hotellrum, njuta av att få äta lokalt producerad ekologisk mat (trerätters till både lunch OCH middag – varje dag!) och njuta av att få uppleva nya människor och nya omgivningar PÅ EGEN HAND. Det var så enormt länge sen.

Den här känslan har jag i kroppen just nu. Så himla fint.

Att få sätta en tredagarsresa på listan över fina saker som hänt detta Njutningens År är oväntat, magiskt och bara så genomljuvligt. Och såklart ett fint kvitto på att livet ständigt rör sig framåt, och ständigt överraskar.

Tack för fina kommentarer angående det där att jag kände att jag tappat njutet de senaste veckorna. ❤️ Det känns redan bättre. Planerna i almanackan ser glesare ut på ett trevligt sätt och jag har VIDTAGIT ÅTGÄRDER, för att styra tillbaks det här skeppet till dess rättmätiga plats: Njutningens År.

Denna fredag inleddes till exempel med brakfrulle på Nytorget 6. Tillsammans med…

…denna ljuvliga favoritperson – Jonathan. ? En av mina absolut bästa mänskor i livet.

Jag gick loss på en The Vanja (hoppas den aldrig, aldrig, ALDRIG försvinner från menyn, så himla smarrig #KallaMigProffsFrullarn), och Jonathan tog deras breakfast burrito, den magiska havregrynsgröten – och sen delade vi på ett fat honungsmelon. Åsså kaffe och juice på det. Bra njutet va?

Vi kände båda att det var lite för tidigt på dagen för att gå loss med färgbilder i våra trötta fejor, så vi knäppte kort på varandra med mitt svartvita snyggfilter och blev glatt överraskade över hur fräsiga vi ändå blev. Också njutigt.

Sen pratade vi om Jonathans nya spännande jobb – i Sydafrika. Han flyttar till Kapstaden inom kort, och jag har redan en smula ångest över att inte kunna ha honom i samma kvarter längre. Men ett sånt här move (bokstavligen) är typiskt honom – han suger musten ur livet, VÅGAR och äventyrar konstant. Väldigt inspirerande.

Vi snackade också om nåt annat som vi är superpeppade på – VÅR GEMENSAMMA 40-ÅRSFEST! ? Den blir av även om Jonathan kommer bo i Kapstaden de kommande åren. Juni 2018 smäller det, då RACKARNS!

Vi hade en gemensam fest när vi fyllde 30, och den var EPISK. Bästa festen jag någonsin varit på. Så det bådar gott att upprepa succén tio år senare.

Mera på njutkontot då:

1 // Två dagar i Frankrike (!) med Jossan nästa vecka. Det är förvisso en jobbresa, men en väldigt härlig sådan.

2 // 75 minuters ansiktsbehandling bokad nästa fredag. 

Bra jobbat va? Nu är jag snart tillbaks på njutbanan känner jag.

SparaSpara

Såhär såg jag ut vid lunchtid i dag, när Ellos bjussade på lyxlurre för att fira sitt nya varumärke Joelle. Jag bar en superhärlig klänning från Joelle  (annonslänk) dagen till ära, mina favvojeans från Dr Denim och en myströja från Line of Oslo. Älskar näR man får pussla in sig i en massa lager på lager.

Lunchen var supergod och ASMYSIG. Så många härliga mänskor som var där som jag blev glad av att träffa. Men resten av dagen har inte varit så himla bra, faktiskt. Jag känner mig som ni vet stressad igen, och jag AVSKYR det. SÅ mycket.

Den här veckan ser mycket bättre ut tidsmässigt än de senaste, men det är ändå inte 100% på banan. Och jag känner det liksom i varenda cell i min kropp – jag är SÅ KLAR med att behöva jobba med andan i halsen. JAG VILL INTE MER.

När jag i början av det här året beslöt mig för att verkligen göra en förändring så sa jag ju till er att jag från och med då skulle se känslan av stress som ett misslyckande. Ett misslyckande på så sätt att jag inte lyckats ta mig själv på större allvar och planera min tid bättre. Att jag missbedömt hur lång tid saker kommer ta, eller hur mycket som faktiskt ALLTID helt plötsligt slinker in från vänster och ställer till det i kalendern – och som alltså OCKSÅ måste planeras för.

Så just nu känner jag mig en smula misslyckad. För stressen har varit där och flåsat mig i nacken för länge nu. Det ÄR OKEJ att stressa, litegrann då och då. Såklart. Det går inte (inte i mitt liv i alla fall) att undvika. Men just när det blir såhär – flera veckor i sträck med andan i halsen, nääää. Då blir jag ledsen.

Men men. Jag kan bara acceptera att det varit som det varit den senaste tiden, och se till att bli ÄNNU bättre på att undvika att det blir såhär igen. Och bli inte oroliga nu – det har inte varit näsblodsmycket. Inte PANIK. Men tillräckligt mycket för att jag inte har känt att jag kunnat njuta av det jag gör. Och för mig blir då livet meningslöst – för just att kunna NJUTA av min vardag är liksom hela min livsfilosofi.

Men som sagt, gjort är gjort och nu kör vi på framåt – i maklig takt och med stora fina, tomma tidsluckor inplanerade i kalendern. Så ska jag nog komma tillbaka till njutet.