Ni som hänger på med på Insta (@vanja_wikstrom) har ju redan benkoll på min nya hårfärg. Ni som följer på Snapchat (vanjawikstrom) har ju ÄNNU bättre koll eftersom ni liksom fick se en video på persikobarret. Men OM det är någon liten blogolin som skulle ha missat det, så är jag alltså återigen begåvad med persikofärgat hår. Och I LOVE IT! För mig är luriga hårfärger verkligen ett sätt att värna vardagsglädjen. Ett sätt att bli happy clappy när jag ser mig själv i spegeln.

För er som är sugna på att bli små persikohuvuden själva hittar ni en guide jag skrivit tidigare HÄR. Är ni sugna på rosa hår hittar ni den guiden HÄR, och vill ni piffa till livet med lila hårtoppar hittar ni den guiden HÄR.

Kan för övrigt avslöja att sekunden efter att jag tog den här bilden (utomhus, vid en garageport) blev jag halvt om halvt attackerad av en (full? drogad?) lady som blev jäkligt sned på mig för att jag inte hade några cigg att bjussa på. Har aldrig några cigg att bjussa på, eftersom jag inte röker. Det tycker jag inte ni ska göra heller. Inlägg om min rökfaschism kommer!

Josefin papparazzi-knäppte en bild på mig i går efter vår lunch (upptäckte jag just precis när jag kollade hennes blogg), och jag snor den på studs! Tycker om den, för här ser mitt hår ändå rätt fint ut tycker jag. Lite persiko-orange liksom. Ganska märkligt, och sånt gillar jag ju som ni vet.

Men det ÄR lite ångestfyllt, det här med håret. Jag känner mig för mörk. Och…för tråkig. Märker det på en gång när jag ska ta bilder till el bloggo, för jag vill bara ta med svartvitt filter he he he…

I vissa ljus (typ dagsljus) tycker jag dock att det är fint. Men i andra ljus (typ mitt badrum) känns det bara hemskt. Jobbigt! Känner mig lite taskig mot min frisör också, för hon gjorde ett grymt jobb och jag var jättenöjd när jag knallade ifrån salongen. Men ni har säkert upplevt det själva någon gång – man är toknöjd DÄR, men hemma är det (av någon underlig anledning) en helt annan femma.

Håhåjaja. Kommer bli lite av en följetång känner jag, det här med hårångesten.

Hörrni! Tack för all feedback på nya färgen. Även om många är snälla och tycker det är fint, så var det en hel del som kände precis som jag; snygg färg men inte VANJA liksom. Många tyckte också att jag såg äldre ut. För er som lyssnar på min och Josefins podd – det här kanske var mitt Lena Endre-moment?! Ha ha ha…

Hursomhelst är det såklart sjuuukt jobbigt att inte trivas i sitt hår. Det är ju en rätt stor del av ens look om man säger så. Kom på mig själv i går med att testa uppsatt hår, lägga benan på andra sidan, dra på mig eyeliner…ja – ALLT för att försöka få det att kännas bättre. Inget bra tecken.

Så till slut puttade jag ju i en rejäl dos persikofärg med förhoppningen att vakna mer tillfreds i dag. Och det lyckades tycker jag, för nu känns det bättre.

Såhär ser jag ut just nu! Lite färggrannare, lite mera persika. Lite märkligare. Lite mera JAG.

Känns inte helt hundra än ändå, måste nog fnurla vidare på vad jag ska ta å göra åt det här, men det är en bra början och en helt okej paniklösning.

Tyckte först inte att det var så stor skillnad, men när jag tittar på bilderna från i går ser jag att det ändå är mycket mera persika i dag.

Håhåjaja, inte lätt det här. Får nog ta å lugna mig några grader nu och landa lite i håret. Det som är bra är ju att – det är BARA HÅR. Det går ju att ändra på, (nästan) precis hur man vill. Så jag ska känna efter lite mer, och sen komma fram till vad nästa steg blir. #Ilandsproblematik