God morgon! Hoppas ni hade en ljuvlig Kristi Him i går, och att ni som kör en långhelg har det riktigt gött. Tänkte att vi inleder den här fredagen med några bilder från min lördag.
Det var ju dÃ¥ jag gick floristkursen ni vet, det gjorde jag med ovan underbaring – La Linda! Hon är en riktigt driftig böna som grundat branschnätverket Influencers of Sweden där hon även är VD (och där jag givetvis är medlem, det borde alla som jobbar inom sociala medier vara).
Hon gör ett grymt jobb med att stötta, peppa och utbilda bÃ¥de oss influencers, men ocksÃ¥ de varumärken vi jobbar med. Linda och hennes insatser bidrar nÃ¥t enormt till att vÃ¥r industri ses som den industri den faktiskt ÃR, och att vi som jobbar i den fÃ¥r gemensamma riktlinjer och en gemensam etik att jobba mot.
Linda var till exempel den som uppmärksammade mig pÃ¥ att jag alltid ska skriva ”I samarbete med…” FÃRST i alla kanaler jag postar i. NÃ¥t jag gjorde pÃ¥ bloggen men hade missat pÃ¥ Instagram. Jag skrev ut det sÃ¥klart, men i slutet. Nepp, först ska det stÃ¥, sÃ¥ att man som läsare fÃ¥r veta omedelbart att inlägget är en del av ett reklamsamarbete.
Jag ändrade såklart mitt tillvägagångssätt asap, men sånt här är inte alltid så himla lätt att veta. Vår bransch är i ständig förändring, och det finns få självklara lagar och regler att luta sig mot, även om det blir lättare och tydligare hela tiden (tack vare Linda bland annat).
I de flesta branscher är alla arbetssätt självklara, men det är de inte alltid i vår sociala medievärld. Därför är det så GRYMT att exempelvis Influencers of Sweden finns, så att man har experter att bolla med om man är osäker på nåt. Oavsett om det gäller prissättning, avtal, reklamregler eller något annat.
Linda har även en av de finaste tatueringar jag någonsin sett. Gjord av den här grymma bruden som vi båda följer. Ska jag någon gång tatuera mig, så ska den bruttan göra den.
Jag å Linda gick till Greasy Spoon på Hagagatan efter kursen, och satt och snackade lääääänge över två rejäla byggarbetarluncher.
ÃLSKAR sÃ¥n här mat, varför finns det inte fler ställen som serverar sÃ¥nt här i Estocolmo?
Linda högg (på min rekommendation, ångrade mig nästan när hennes mat kom in) in på Greasys pannkakor med sirap och bacon. MUMS!
Vi snackade bransch, jobb och om att driva eget (Lindas företag sitter ju i mina gamla glammislokaler, så fint). The good and the bad. För det är klart att det inte alltid är easy peasy. Ibland är det SKITJOBBIGT att vara egenföretagare, just för att allt allt ALLT ansvar ligger på dig, och ingen annan. Och vissa dagar orkar man inte med det.
De dagarna brukar jag försöka vara snäll mot mig själv och fokusera på annat än problem på jobbfronten. För de dagarna löser man ingenting ändå, man ångar bara upp sig över alla jobbigheter och mår dåligt. Nää, bättre att tänka på nåt annat och ge sig på problemen dagen efter istället när man förhoppningsvis har mer energi.
Givetvis beställde vi in cappos efter maten. Och så pratade vi lite om kärlek. Det var nämligen liiite nojigt för min del att sitta på just precis det här stället, på just precis den här gatan. Innan Niklas hade jag ju ett sjuårigt förhållande med en annan kille. Det var superfint på alla sätt och fyllt till bredden av kärlek och ömsesidig respekt.
Men nÃ¥t saknades och vi tog ett gemensamt beslut att gÃ¥ skilda vägar. Vilket var PISSJOBBIGT eftersom nästan allt var toppen. NÃSTAN allt, och vi kände bÃ¥da att vi förtjänade 10 av 10, även om det vi hade var en 8:a eller 9:a.
Jag har pratat väldigt mycket om det här i podden, men vet inte riktigt hur mycket jag skrivit om det här? Svårt att hålla isär vad man sagt i olika kanaler ibland.
Hursomhelst så skildes vi åt, och det var kanske det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Vi hade varit tillsammans sen vi var 18, 19 och jag hade ingen aning om vem jag var utan honom, utan oss.
Eftersom det inte fanns nÃ¥gon ilska eller nÃ¥gon dÃ¥lig energi mellan oss när vi tog beslutet att separera, sÃ¥ valde vi att inte ses mer efter att vi gjort slut. Just för att det fanns en sÃ¥n enorm risk att vi skulle tvivla pÃ¥ vÃ¥rt beslut om vi fortsatte att ses (och vi visste att det var rätt), att vi förmodligen dÃ¥ skulle ”falla tillbaka” för att göra slut igen, vilket bara skulle förlänga sorgeprocessen.
Samma kväll vi tog beslutet att splitta flyttade han ut, och sen tog det ett Ã¥r innan vi sÃ¥gs igen. Vi tog en fika, den blev 6 timmar lÃ¥ng har jag för mig – och vi hade astrevligt. Snygg som satan var han ocksÃ¥. Och (sÃ¥klart) infann sig tvivlet direkt. Men. Jag och han visste ju att vi inte skulle vara tillsammans. För att inte bli förvirrad (tror han kände samma men vet inte eftersom vi inte hörts sen dess) sÃ¥gs vi inte mer, och jag har inte sett honom sen dess.
Nu är det 14 år sen vi gjorde slut (GALET vad tiden går!), och inte en enda gång har vi sprungit in i varandra, trots att vi bor i samma stad. Känns nästan som att universum håller oss isär.
Och för att komma till saken – stället jag och Linda gick floristkursen pÃ¥ (och sen käkade lunch strax bredvid) är granne med studion som han jobbar i. Ett ställe jag spenderat SÃ
mycket tid, i SÃ
många år. Har undvikit den gatan sen dess eftersom jag inte velat springa in i honom, så därför kändes det lite smånojigt att hänga precis just där, en hel dag.
Ã
andra sidan, om vi nu HADE sprungit in i varandra, sÃ¥ hade det säkert bara varit fint. Det är ju inte sÃ¥ att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt skulle fÃ¥ samma tvivel nu. Tror det är mer att eftersom vi delade varandras liv sÃ¥ intensivt i sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r – för att sen inte ses ALLS, sÃ¥ blir det liksom lite uppblÃ¥st, själva mötet alltsÃ¥. Ni förstÃ¥r säkert.
Men men. Inget ex slank runt i hoodsen, så det var inget jag fick tillfälle att handskas med. Men det väckte lite tankar. Om just hur märkligt det är att någon man delat allt med under så många år i en period av livet sedan inte ens existerar i andra perioder av samma liv.
Nåväl, vilken utläggning det här blev. Det var inte riktigt meningen, men orden bara slank iväg. En himla fin lördag var det i alla fall.
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
