Vanja Wikström

Dags för barnprat – och nu får ni som vanligt MER ÄN GÄRNA dela med er av era egna erfarenheter kring det jag tänker ta upp – tvåårstrotsen. Pust.

De senaste veckorna har varit helt magiska för det mesta. Dels är sömnen SÅ mycket bättre (kommer mer om detta i ett annat inlägg), dels är Iggy den ljuvligaste av ljuvliga ungar just nu. Han säger saker som är så fina, och har börjat bli GOSSIG – nåt som jag längtat efter sen han föddes ha ha.

När han kommer hem från föris vill han gärna krypa upp i soffan och ”myyysa”, och ganska ofta kommer det (helt spontant!) små meningar som: ”Mamma, jag gillar dig!”. Eller: ”Mamma, jag tycker om att vara här med dig.”. Ja – då DÖR man ju av gull! Att få höra såna fina saker som pluppar ur min goda unge med jämna mellanrum är MAGISKT.

Men – det finns också en annan sida. En rackarns bökig sådan, med en unge som kämpar emot som ett djur vad gäller framförallt tre saker:

1. Byta blöja
2. Borsta tänderna
3. Sätta på/ta av kläder

Han VÄGRAR konsekvent ovan aktiviteter, och bökar och stökar nåt INFERNALISKT när han måste göra nåt av detta. Vilket blir rätt jobbigt, eftersom samtliga saker ju måste göras ett flertal gånger varje dag. Det innebär att det blir många kamper, och det är SÅ jobbigt.

Det springs iväg, det sparkas med ben, det fäktas med armar, det ormas, det skriks och ibland åker vi även på ett slag eller två. Vår taktik för att bemöta detta är att lugnt och sansat förklara VARJE gång varför man MÅSTE borsta tänderna/byta blöja/ta av och på kläder så att han ska förstå.

Men egentligen tror jag att han redan hajar (vi kan ju resonera med honom om precis allt annars), och att det handlar om nåt annat. Som till exempel att det här är grejer HAN kan påverka, och då vill han se hur MYCKET han kan påverka – och sätta sina egna gränser. Eller? Vad kan det vara, vad tror ni?

Det som känns oerhört tydligt är i alla fall att det här är en fas, och att målet för den här fasen (förutom att vi alla ska överleva he he) är att han måste lära sig att vi inte accepterar bråk och stök när vi ber om fullkomligt rimliga saker. Och givetvis att det aldrig, aldrig, ALDRIG är ok att slåss. Är det nåt man inte vill göra får man förklara det på ett bra sätt, och motivera varför.

Vi gör såklart så gott vi kan, och försöker ta dessa dagliga fajter med en bra inställning. Men ibland är man ju bara för trött och sur å stressad att man liksom tappar det. Då försöker vi bolla över till varandra (jag å Niklas alltså), och oftast är det någon som orkar med att vara förklarande och resonerande för sjuttioelfte gången i rad den dagen.

Men. Kan inte ni berätta – detta borde ju vara den klassiska tvåårstrotsen, eller hur? ”Terrible two´s” liksom. Vad är syftet, är jag inne på rätt spår vad gäller det här att han vill testa vad han kan påverka? Hur länge brukar fasen vara, och kan vi göra nåt mer för att hantera det extra bra?

Det är tur att dessa ”Jag gillar dig mamma” kommer med nästan lika jämna mellanrum som skrikmatcherna, så att man liksom inte ballar ur totalt. Please – dela gärna med er om hur det är i era familjer!

[youtube id=”YzdQAbvsmqM”]
Nåt som är extra härligt med att jag känner att tiden börjar återvända till mitt liv, är att jag kan engagera mig mer i Babyloonz – mitt och Niklas barnvarumärke! Det är SÅ kul, för jag är SÅ stolt över detta.

Med i princip noll pengar har vi (framförallt Niklas) trollat med knäna för att skapa nåt som vi tycker är bra på riktigt, för både barn och föräldrar. Den här senaste spellistan med barnmusik är vi extra stolta över, den innehåller ett knippe nyskrivna låtar som handlar om vikten av att vara snäll och dela med sig till sina vänner, en mysig låt att vakna till/somna till samt en svängig låt för alla barn som gillar att dansa.

Låtarna är bra PÅ RIKTIGT tycker vi, trallvänliga och glada – men utan att göra hål i öronen på päronen. Tvärtom är de riktig njutbara. Skrivna av Eleonor Ferrari, och gillar man Veronica Maggio till exempel så tror jag att man älskar de här barnlåtarna. Oavsett om man faktiskt har kids eller inte.

Dra igång spellistan ovan och ha en musikstund hemma/i bilen/på lokaltrafik/på restaurangen vettja! Och vill ni ha mer hittas Babyloonz YouTube-kanal här!

Som jag nämnt några gånger i både blogg och podd så har ju någonting fullkomligt magiskt börjat hända de senaste veckorna. Min tid har plötsligt börjat KOMMA TILLBAKA. Efter tre år av konstant stress och press har nu trycket äntligen lättat – och det är FANTASTISKT.

Tidigare fick jag alltid lägga ihop datorn med en känsla av panik: ”Fan, jag hann inte färdigt – i dag heller”. Och varje morgon när jag vaknade så kröp känslan av ”Upp å görgörgörgörgöööör” in under huden på en millisekund. Jag rattade alldeles för mycket, alldeles för länge – det vet jag. Brakade nästan in i väggen, men skärpte mig och fick styrsel på skutan igen.

Och sen vågade jag välja – och tog beslutet att välja bort, och välja nytt. Jobbigt, men viktigt. Och sen dess har min vardag börjat bli mycket, mycket behagligare. Jag kommer alltid vara en person som älskar att jobba och tycker om att ha fullt upp, men FÖR mycket att göra är inget jag vill hamna i igen. Hade nästan glömt bort hur det känns att kunna känna ”Ja men vad skönt, nu räcker det för i dag” när klockan börjar närma sig förishämtning/hemgång, men de senaste två veckorna har jag fått uppleva det. Och det är LJUVLIGT.

Även om jag älskade mitt liv förut också, så var det en konstant känsla av att INTE HINNA KLART som var så sjukt jobbig. Att vakna varje dag och se ett berg av jobb framför sig, och somna med samma berg framför näsan är inte bra. I perioder kan det självklart funka, men i längden? Nepp.

 

Men nu. Ojojojoj – NU. Har kommit på mig själv flera gånger med att SLÖSURFA en stund innan hemgång. Och faktiskt ha känslan ”Ja men vad skönt, nu räcker det för i dag” i kroppen. Jag har fortfarande mycket att göra, men inte FÖR mycket. Och det är hela skillnaden. En sten (nej, ett berg) har lättat från mitt hjärta, och det påverkar mig så in i bängen.

Tidigare var helgerna en konstant stress. För då behövde jag jobba precis lika mycket som alla andra dagar – och dessutom hinna klämma in aktiviteter, familjeliv, relation. Men nu är helgerna LEDIGA. Som de SKA vara. Jag ser till att göra klart allt på fredagen, tidsinställer blogginlägg till lördag och söndag – och sen kopplar jag AV OCH UR.

Jag känner i hela kroppen att jag är mer harmonisk, och känslan av att få ligga på soffan och göra NADA de helger då jag har mina ensamtimmar är tamejtusan magisk. Tidigare presterade jag varenda vaken minut – fick jag en stund över hann jag svara på några mail, göra en banner, slänga upp nåt på min egen eller GlamMom´s Insta. Men nu bara ÄR jag. Och min hjärna (och kropp!) mår SÅ mycket bättre.

Är så glad och tacksam gentemot mig själv; att jag vågade ta jobbiga beslut och ta steget mot nåt nytt. Nåt okänt och osäkert, men som redan känns SÅ rätt. I både kropp och själ.  Har numera bara ETT heltidsjobb (okejrå, liiite mer än heltid kanske he he). Trodde aldrig jag skulle säga det – men från och med nu ska jag jobba LAGOM.