Vanja Wikström

Sent omsider (en halvtimma kvar!) – happy clappy PODDISDAG! Den här veckan pratar jag Ã¥ Jossan om nÃ¥t som ligger oss extremt varmt om hjärtat – kvinnliga förebilder! Varför de behövs, hur de faktiskt kan fÃ¥ oss att förbättra vÃ¥rt mÃ¥ende och förändra hela vÃ¥ra liv, vilka förebilder vi själva har – och hur vi ser pÃ¥ att VI pÃ¥ nÃ¥got sätt faktiskt har blivit förebilder vi ocksÃ¥.

Vi pratar om hur VIKTIGT det är att hitta brudar som får en att inse att ALLT ÄR MÖJLIGT. Och det behöver såklart inte vara Beyoncé, det kan vara den där härliga tjejen i klassen/någons syrra/jobbkompisen/bloggaren/författaren/vem som helst som är inspirerande. Att rensa sitt liv och sina flöden från sånt som får en att känna sig begränsad och förminskad pratar vi också om.

Jag berättar dessutom att jag spenderade hela måndagen med mitt ex´s systers familj. Hon fick syn på mig utanför ICA här i lilla Hova (där jag just nu befinner mig för en mamma/groda-vecka hos min mamma), tvärstannade bilen och sprang ut och kramade mig. Vi har knappt setts sen jag och exet breakade för snart 15 år sen, och det var fantastiskt att träffas. Hon var ju min familj i 7 år, och sen försvann hon och resten av den familjen i samband med att jag och exet gjorde slut. Så som det ju ofta blir.

SÃ¥ himla fint att fÃ¥ ses igen, och det här med the loop of life alltsÃ¥… Anledningen till att hon var i lilla Hova var för att hon tagit över sin (och alltsÃ¥ även mitt ex) farföräldrars sommarstuga precis i närheten. Hon bjöd över oss dagen därpÃ¥, sÃ¥ jag, mamma och grodan hängde med henne och hennes underbara lilla familj hela dagen.

Vi badade, fikade, lekte med kidsen (som lekte som tokar med varandra) – och pratade om gamla tider sÃ¥klart. Och att sitta i det där mysiga huset och äta Klings glasstÃ¥rta med henne och hennes barn var smÃ¥tt surrealistiskt. Samma hus bodde alltsÃ¥ exets farföräldrar i när de var vid liv, ett hus han och jag jagade parabolantenn till för 15 Ã¥r sen, som hans farmor och farfar skulle fÃ¥ i julklapp.

Och nu satt jag i samma hus och fikade med hans syster, medan mitt barn lekte med hennes. Ett barn jag fått med en annan än honom. Livet allstå. Tänk om någon sagt det till mig när vi var på parabolantennsjakt för ett och ett halvt decennium sen.

Hursomhelst var det en fantastisk dag och ett väldigt mysigt möte. Kommer nog bli fler sÃ¥na fikabadaleka-tillfällen med henne och hennes familj när jag hälsar pÃ¥ mamma. Spännande att helt plötsligt umgÃ¥s igen, efter sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥rs uppehÃ¥ll. Men bÃ¥de hon och jag kände ju att ”det känns ju preciiiiiis som förr – som om knappt nÃ¥gon tid passerat alls!”. Fint.

Avslutar detta poddisinlägg (som blev lite…utbroderat) med ovan toksnygga bilder tagna av den här fräsiga bruttan. HUR snygga? Googlar pÃ¥ ”Josefin & Vanja” med jämna mellanrum, och blir sÃ¥ in i bängen glad när jag hittar blogginlägg som tipsar om vÃ¥r poddis. Det var sÃ¥ jag hittade bilderna ovan.

Så himla gulligt att ni som lyssnar sprider ordet, det värmer så gott så gott! Även på Inspirationstagram är det som julafton varje dag jag slinker in på #JosefinOchVanja-hashtagen. Där finns det så mycket fina/roliga/peppiga/härliga bilder på och från er som lyssnar, att man blir alldeles själaglad. TACK bästa bästa ni!

                                                                                                          Inlägget innehåller adlinksI förrförra avsnittet pratade jag å Jossan en hel del om stil. Mitt #höstlöfte15 var ju att ta bättre hand om mitt klädintresse, och nu när det snart gått ett år sen jag avlade löftet känner jag mig bara så rackarns stolt. För jag tycker verkligen att jag lyckats hitta MIG SJÄLV igen.

Efter jag fick barn tappade jag ju bort mig själv totalt klädmässigt. Jag har alltid behövt tid för att fÃ¥ till en snygg outfit, men när jag fick barn försvann stora delar av min tid – och dÃ¥ fanns inte längre möjligheten att stÃ¥ framför spegeln tills dess att jag fÃ¥tt ihop nÃ¥t jag tyckte var fint.

Lösningen blev att jag snöade in pÃ¥ att alla mina plagg skulle vara svarta, vita eller grÃ¥a – dÃ¥ skulle jag ju bara kunna ”slänga pÃ¥ mig nÃ¥t” och sÃ¥ skulle det alltid funka.

Problemet var bara att jag inte var en svartvitgrÃ¥ och ”stilren” person. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. SÃ¥ jag trivdes inte alls med min nyfunna look. Nää, det var liksom inte jag nÃ¥gonstans.

Men efter att ha avlagt mitt #höstlöfte15 fick jag den där sparken i baken jag behövde för att JUST DO IT. Jag har verkligen ansträngt mig, och jag tycker att det syns om jag bläddrar tillbaka i arkivet i kategorin Dagens Momspo. Jag tycker att JAG ÄR FIN. Och det känns så himla härligt.

För om man nu gillar kläder så är det rackarns ohärligt att inte få leva ut den sidan av sig själv. Lite som att gilla musik men bara få lyssna på radiobrus.

Kan dock tillägga att tidsbristen sÃ¥klart finns där i allra högsta grad fortfarande, men nu prioriterar jag in klädprylen – just för att den är viktig för mig. Det innebär dock inte att jag har möjlighet att stÃ¥ och kombinera ihop spännande outfits varje dag. Nääää, för mig funkar det sÃ¥ att jag hittar en snygg look – och sen kör jag pÃ¥ den i tre (eller sex…) dagar. När tiden finns sÃ¥ hittar jag en ny kombo. Typ sÃ¥.

Och det känns SÅ skönt att äntligen ha hittat en vardagsstil som jag känner mig snajdig i. Vardagsglädjen har åkt upp ett flertal pinnhål vill jag lova.

En väldans rolig sak (som jag dock inte kan berätta – än) är att jag dessutom fÃ¥tt ett slags ”officiellt kvitto” pÃ¥ att mina ansträngningar pÃ¥ klädfronten uppmärksammats. Vilket är SÅ KUL! Ska berätta vad det gäller sÃ¥ snart jag kan sÃ¥klart, men än sÃ¥ länge fÃ¥r jag njuta av det inne i mitt eget huvud. Sabla stolt blev jag i alla fall när jag fick det där mailet. #cliffhanger

Hursomhelst sÃ¥ är jag ju all for att man ska firafirafira framgÃ¥ngar – smÃ¥ som stora. SÃ¥ nu firar jag mig själv och att jag hittat tillbaka till att se ut pÃ¥ ett sätt som gör mig glad. Halleluja för det.

(Och om någon blir pepp på denna magiska kaftan, hittas den här! Just nu på 50% rea dessutom, såg jag, wiiii!)

Att befinna sig i en Portugisisk stad för en bloggare är en rejäl övning i att hÃ¥lla fingrarna i styr – man vill plÃ¥ta KONSTANT. Det är sÃ¥ oerhört vackert, pÃ¥ precis det där oputsade och lite ruffiga sättet som jag älskar. Färgglada fasader som alla är lite (eller mycket) naggade i kanten. Tufsiga elledningar som slingrar sig lite hipp som happ mellan fönster och stuprännor. FlÃ¥digt och fult pÃ¥ samma gÃ¥ng. ÄLSKA kontraster!

Och detta ljuvliga kakel… Man GÅR JU AV för att man ser sÃ¥ mycket vackra mönster och färger överallt.

Man blir automagiskt glad av alla färger man matas med. Och att få se Hortensior i enorma buskar istället för i krukorna hemma gör en ännu gladare!

Caldas da Rainha heter en supergullig stad som ligger nära byn där Niklas familjs hus ligger.

Dit Ã¥ker vi pÃ¥ marknad för att handla grönsaker och blommor – och för att njuta av atmosfären. Spana in kullerstensgatan ovan till vänster – HUR vacker?

Min mamma tyckte alltid det var så trist att se vilka bilder som framkallades när hon och pappa hade varit på semester. 99% av alla bilder var nämligen på hus. Undrar om jag ärvt det där? Rackarns massa hus bland mina Portugallienbilder som ni märker.

Men jag ÄLSKAR vackra hus. Är besatt av portar också. En besatthet som var svår att hantera är jag var i Berlin som KRYLLADE av vackra portar. Fick mitt lystmäte i Caldas vill jag lova.

När jag slänger upp kameran pÃ¥ restaurangbesöket eller pÃ¥ gatan, sÃ¥ kan vissa störa sig pÃ¥ mig. De tycker att jag ”missar allt” för att jag ”ska hÃ¥lla pÃ¥ Ã¥ plÃ¥ta”. Men jag vill nog hävda att det är precis tvärtom. Mitt öga letar konstant efter vackra saker att kunna förmedla vidare i bloggen eller pÃ¥ Inspirationstagram, och det tror jag gör att jag SER MER. Faktiskt.

Och jag känner inte alls att jag ”missar allt” för att jag fotograferar det. (Lurig logik tycker jag.) Jag känner snarare att jag ser det extra mycket och extra intensivt, och att jag dessutom fÃ¥r syn pÃ¥ mer grejer än gemene man. Ett utomordentligt sätt att värna vardagsglädjen pÃ¥. Det passar sÃ¥klart inte alla – men det passar mig.