Vanja Wikström

Tisdagstipset den här veckan är att se dokumentären IRIS som ni hittar på Netflix. I den får man följa UNDERBARA Iris Apfel under ett par veckor, och jag LOVAR att ni är fyllda till bredden med livslust när ni sett klart den här filmen.

Iris Apfel är 94 bast och en av de mest inspirerande mänskor jag stött på. Hon har levt ett färgstarkt liv, drivit framgångsrika företag inom inredningsbranschen – och på senare år även blivit en modeikon på grund av sin personliga och fantasifulla stil. Hon är liksom essensen av en mänska som VÅGAR – på alla plan, och hennes inställning till livet i allmänhet är underbar.

SE FILMEN! Ni kommer inte ångra er. Inspiration deluxe.

God morgon! Vad kul att så många tyckte till i det här blogginlägget, ämnet ”kill” respektive ”tjej”-kläder är något som engagerar. Vill bara klargöra några saker – jag har absolut ingenting emot att man väljer att klä sina små tjejbarn i rosa och sina små killbarn i blått – det är helt upp till varje familj att avgöra och alla gör precis som de vill. Det jag menar är ett problem är att JAG inte kan göra som jag vill – för utbudet finns liksom inte. Och det tycker jag är störigt, men framförallt märkligt.

Jag tycker inte att alla kläder MÅSTE vara könsneutrala och skrika HEEEEEN, men det vore önskvärt om det utöver det typiskt killiga och tjejiga gick att se åtminstone samma färger och mönster på BÅDA avdelningarna (om det nu måste finnas avdelningar), så att man hade lite valmöjligheter. Så att man kan ge sin lilla unge lite valmöjligheter och visa att alla färger går finfint att klä sig i.

Iggy älskar rosa till exempel, men det enda rosa plagg vi lyckats styra upp är ett par tights – givetvis från tjejavdelningen. Och vad får man för uppfattning om kläder och färger då? Att det inte är ok som kille att klä sig i X och att det inte är ok som tjej att klä sig i Y? Det är INTE upp till omvärlden att avgöra vad min unge ska klä sig i för färger, det ska han få bestämma själv – men det blir ju rätt trixigt tänker jag, om alla färger inte finns att tillgå vare sig under uppväxten eller sen när han vill börja välja plagg själv.

Jag är bara ute efter möjligheten att erbjuda min unge ett VAL, och då ska det inte finnas några färger, mönster, snitt eller typer av plagg som inte är ok. Vill Iggy spendera mellanstadiet med att hänga runt i rosa klänningar kommer jag vara den stoltaste morsan i stan. Inte för att han i så fall skulle ”gå emot normerna”, nää. Utan för att han i så fall skulle gå efter sitt hjärta – att han skulle klä sig i det han VILLE klä sig i. Då har jag skapat en trygg rackarns unge.

Men för att kunna veta vad man VILL klä sig i, så måste man ju känna att man FÅR klä sig i allt. Att kjolar inte är förbjudna bara för att man har snopp, att lila är en ”tjejfärg” och därmed något fel. Självklart kan en liten tjej få ha på sig rosa fluff, rysch och pysch – men om hon dagen efter vill ha motsatsen – ja men då FINNS inte det att tillgå. DET är vansinne.

Sen kan jag också hålla med Jenny som drog en parallell kring det här med bus/våldsförhärligande tryck på pojkkläder; att vi redan där börjar forma bilden av ”vilda” män, nåt som i förlängningen skapar mönster – dels att leva upp till, men också att skapa ursäkter kring. Och är det nåt vi INTE ska göra, så är det att bidra till den kultur vi lever i där män konstant tar sig rätten till kvinnors kroppar. De är ju så ”vilda” och har svårt att kontrollera sin explosivitet, det lärde vi oss redan på H&M´s småbarnsavdelning, liksom. Nää, usch.

Summan av kardemumman: om universum nu har skapat nåt så rackarns snajdigt som en regnbåge – kan inte SAMTLIGA färger vara tillgängliga för SAMTLIGA, typ? Känns inte som för mycket begärt.

Jag tror att vi alla är medvetna om att det där med att jämföra sig med andra är ett sabla gift. Särskilt i dessa tider, när vi konstant bombarderas av andras till synes så perfekta liv på allehanda plattformar. Ändå gör vi det, ständigt.

Nej, kom ihåg ovan kloka ord. Till syvende och sist handlar det ju faktiskt om DIG och DITT liv. Vad DU vill, vad DU mår bra av, vad DU klarar av och orkar med. För mig som precis börjat trampa upp den här träningsstigen känns det här extra viktigt att komma i håg just nu. Jag gör det här för MIG och ingen annan. Jag ”tävlar” inte med någon, min motivation kommer från att jag vill styra upp mitt sladdriga knä och få en hälsosam kropp som kan knyta skorna utan hjälp när jag är 70. Ingenting annat ska få slinka in och röra till det.

Jag kommer INTE bli arg på mig själv om jag ”bara” lyckas få in ett träningspass i veckan istället för två (som ju är min målsättning). Jag kommer heller INTE bli arg på mig själv om två träningspass reduceras till noll ibland. För livet KOMMER att komma emellan. Det måste det få göra.

Redan i dag gjorde det det faktiskt. Det inplanerade träningspasset med Glammis-Picklan kl 16.30 blev omöjligt då jag fick ett viktigt möte kl 16. Det fanns inga andra pass som funkade tids- eller styrkemässigt, så då gjorde jag som så att jag slank ut å sprang istället. Jag orkade exakt 14 minuter – en REJÄL bedrift, om jag bara jämför med – mig själv, och vad jag klarade av förra veckan. SÅ stolt.

Motivationen på träningsfronten är extra hög just nu, eftersom jag redan (är det möjligt? men vad kan det annars vara?) känner en förändring i mitt knä. Jag har mindre ont, och känner mig mer stabil. Och det känns SÅ BRA!

Men – oavsett vad det handlar om så är det här med att man gör saker för SIG SJÄLV så himla viktigt. Anstränger man sig för att ”tävla” med någon annan är man dömd att misslyckas. För världen är gigantisk, och det kommer ALLTID finnas någon som är rikare, snyggare, mer framgångsrik karriärsmässigt, har ett vackrare hem, ett ”roligare” (vad det verkar i alla fall) liv, en ”härligare” familj osv.

Och om man slinker in på det där tråkiga spåret att man gör saker för att ”slå” någon annan, så tror jag att det är lätt hänt att man även hamnar fel – och börjar göra saker av fel anledning. Som jag ju nämnt tidigare – det här med att det viktigaste är ju att skapa sig ett liv som är bra ur DITT perspektiv, utifrån DINA behov och DINA förutsättningar.

För det är lätt att bli fartblind, man ångar på och vips! …så kanske man sitter längst av alla på motionscykeln på gymmet, fast det ju liksom aldrig var målet. Målet var kanske mer att få en hälsosam vardag och bättre styrka i kroppen. Men huxflux har man lagt en massa energi på något man inte ens VILLE. För man ska inte underskatta vad tävlingsinstinkten gör med oss – helt plötsligt kanske vi upptäcker att vi har/håller på med saker som vi aldrig ens önskade oss – men att det liksom bara blev så för att tävlingsinstinkten kickade in.

Jag minns så väl en sommar när jag och en kompis liksom ”tävlade” om en kille. Supertöntigt, jag vet. Men till vårt försvar var vi knappt 13 bast. Efter många rundor ”vann” jag, och fick killen. Föst då upptäckte jag att jag ju inte alls var intresserad av honom, men min tävlingsinstinkt + det att jag började jämföra mig med min kompis (”om hon vill ha honom så borde väl jag också vilja det?” typ) fick mig att jaga efter nåt som egentligen var helt fel.

Konsekvenserna för alla inblandade blev rätt dumma som ni förstår. Och även om jag inte är 13 bast längre, så kan samma tävlingsinstinkt och jämförelsetendenser ställa till det för mig, om jag inte är på min vakt. Så Veckans Citat får helt enkelt bli en påminnelse om just detta – vi ”tävlar” bara med oss själva. Och ”tävla” är såklart fel ord. Det handlar ju framförallt om att UTVECKLAS.

Så ta en extra funderare på vad just DU vill lägga DIN energi på. Och kom ihåg att vara stolt, glad och tacksam för den utveckling som DU står för på de områden som är viktiga för DIG.