Vanja Wikström

Här kommer ett fång med blommor från mig till Sandra (jag mailar dig inom kort) som blev den lyckliga vinnaren av skötväskan den här gången! Ni andra får njuta av ett fräsigt tröstpris i form av 20% RABATT på väskorna – gäller tom kl 23.59 på söndag! Ange kod bagasi20 i kassan, väskorna hittas här!

Jag fick den här bilden på DM på Inspirationstagram nyligen. Hon som skickade den hade fotat av en gammal skolkatalog hemma hos sin brorsa och frågade ”Är det här du?”. Jajamensan! …sa jag. Himla bra detektivarbete måste jag säga.

Det här är mitt klassfoto från åttan. Året var 1992 och jag var 14 år gammal. Min lillasyster Stina som nu är 24 bast var bara några månader gammal. Som vanligt fick jag sitta ner på första raden när det var dags för klassfoto, jag var ALLTID för kort för att få stå upp.

Min älskade Pop Up-klocka från Swatch skymtar på vänster handled. Den var rackarns fräsig på den tiden (tyckte jag i alla fall). Man kunde nämligen klicka bort klockan från armbandet och sätta fast den någon annanstans. På sin tröja till exempel. Högst oklart varför man skulle vilja ha sin klocka någon annanstans än på sin handled, men som med många trender stod ju liksom inte själva funktionaliteten i fokus.

Högstadiet för mig var nog, precis som för många andra, en tid av osäkerhet och lätt förvirring. Vem var man egentligen? Vem ville man vara? Vem skulle man bli? Det enda jag var säker på var VAD jag skulle bli, och det var artist. Ingenting annat. Musik var the shit, och jag stod ofta och sjöng i omklädningsrummet vid jympasalen. Där var det sjukt bra akustik nämligen.

Högstadiet spenderade jag på en musikskola – Adolf Fredriks Musikklasser. För mig som kom från Hässelby och en klass med folk från alla världsdelar där ”svenskar” var i minoritet var det lite av en chock att komma till AF. Där var det minst sagt tvärtom. I min gamla skola var folk dessutom rätt så…avancerade, på olika plan. Det röktes både det ena och det andra, och det fanns nog en hel del som hade börjat utforska hela biten med kropp å kärlek också.

På AF möttes jag av en skola som bestod till 70% (kändes det i alla fall som) tjejer, och där många var frikyrkliga. Helt klart en helt annan värld. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva den. Och jag är SÅ glad att jag fick uppleva min skoltid i Hässelby. För att få leva i olika miljöer och möta olika typer av mänskor är bland det bästa och viktigaste som finns. Då utvecklar man förståelse, empati och tolerans.

Och man inser att bara för att en sak är THE SHIT på det ena stället, så räcker det med att åka 5 km i motsatt riktning för att inse att något helt annat är THE SHIT just där. Och båda är lika viktiga för de som är inblandade.

Det här gäller såklart livet i stort – att försöka uppleva olika miljöer, människor och kulturer tror jag är superviktigt. Jag ska göra det jag kan för att Iggy ska få göra det. För då inser vi ju det där som liksom är det viktigaste av allt – att hur olika vi än är på utsidan, och hur olika vi än lever – så är vi ändå så himla, himla lika.

 

…på min hälsostig. Det är väl inte direkt någon landsväg än på ett tag, men själva stigen börjar bli synlig i alla fall. Inledde den här dagen med att gå på passet ”Jympa Soft” med min träningsbuddy Glammis-Picklan. När jag kom till Friskis blev jag dock lite misstänksam. ALLA deltagare (förutom jag och Picklan) var över 50, de flesta nog över 60. Ledaren var garanterat närmre 70. ”Jahapp, det blir inte mycket träning det här inte”, kände jag.

Men OJ SÅ FEL jag hade! Det är rackarns bra att få sina fördomar krossade med jämna mellanrum, och i dag gjorde ett gäng friskuspanchisar rena rama smågruset av mina tankar om att ”Det här kommer inte bli så jobbigt”. Jag PALLADE INTE hela styrkeavdelningen som ingick i passet. Inte för att jag är en särdeles svag rackare, mer för att friskuspanchisarnas pass var jävligt jobbigt. All heder åt dem, alltså.

Och krutkvinnan som höll i passet då – OMG. Först kände jag att ”Nu kommer jag inte bli så värst inspirerad”, men det var PRECIS vad jag blev! För PRECIS så stark och hälsosam vill jag vara när jag närmar mig 70. Det där med att kunna knyta sina egna pjucks ni vet. Så dagen fick en flygande start.

 

Var hem en vända och duschade (kan INTE MED att duscha i offentliga utrymmen – MÅSTE de vara så sunkiga och så…ÖPPNA? Hajar att man av säkerhetsskäl inte får stänga in sig, men kan man få vara LIIITE mer privat kanske?) och sen slank jag till glammis-office.

 

Här sitter jag nu å knattrar på min dator. Pysslar med el bloggo, svarar på mailmailmail och grejar med produktbilderna på GlamMom.

 

Jag är faktiskt alldeles ensam på office (Picklan fick ta den här bilderna innan hon slank iväg) och det är nåt jag äääälskar. Jag älskar såklart också när kontoret är fyllt av härliga glammisar, men när jag är själv får jag liksom SÅ MYCKET GJORT. Och det är skönt. Inga distraktioner, bara mörsning. Love it!

Om inte alltför länge ska jag gå och plocka upp grodan dock, han har varit på utflykt med föris och har säkert mycket att berätta om sin dag. Det är så sjukt gulligt när han ska berätta saker…

Okej, nu ska jag fortsätta mörsa! Stay tuned – för lite senare i kväll kommer det upp en riktigt bra #TBT; en gaaaaammal bild (på mig alltså) som jag dessutom fick av en följare på Inspirationstagram som detektivat upp den. Inte dumt!