…på min hälsostig. Det är väl inte direkt någon landsväg än på ett tag, men själva stigen börjar bli synlig i alla fall. Inledde den här dagen med att gå på passet ”Jympa Soft” med min träningsbuddy Glammis-Picklan. När jag kom till Friskis blev jag dock lite misstänksam. ALLA deltagare (förutom jag och Picklan) var över 50, de flesta nog över 60. Ledaren var garanterat närmre 70. ”Jahapp, det blir inte mycket träning det här inte”, kände jag.
Men OJ SÅ FEL jag hade! Det är rackarns bra att få sina fördomar krossade med jämna mellanrum, och i dag gjorde ett gäng friskuspanchisar rena rama smågruset av mina tankar om att ”Det här kommer inte bli så jobbigt”. Jag PALLADE INTE hela styrkeavdelningen som ingick i passet. Inte för att jag är en särdeles svag rackare, mer för att friskuspanchisarnas pass var jävligt jobbigt. All heder åt dem, alltså.
Och krutkvinnan som höll i passet då – OMG. Först kände jag att ”Nu kommer jag inte bli så värst inspirerad”, men det var PRECIS vad jag blev! För PRECIS så stark och hälsosam vill jag vara när jag närmar mig 70. Det där med att kunna knyta sina egna pjucks ni vet. Så dagen fick en flygande start.
Var hem en vända och duschade (kan INTE MED att duscha i offentliga utrymmen – MÅSTE de vara så sunkiga och så…ÖPPNA? Hajar att man av säkerhetsskäl inte får stänga in sig, men kan man få vara LIIITE mer privat kanske?) och sen slank jag till glammis-office.
Här sitter jag nu å knattrar på min dator. Pysslar med el bloggo, svarar på mailmailmail och grejar med produktbilderna på GlamMom.
Jag är faktiskt alldeles ensam på office (Picklan fick ta den här bilderna innan hon slank iväg) och det är nåt jag äääälskar. Jag älskar såklart också när kontoret är fyllt av härliga glammisar, men när jag är själv får jag liksom SÅ MYCKET GJORT. Och det är skönt. Inga distraktioner, bara mörsning. Love it!
Om inte alltför länge ska jag gå och plocka upp grodan dock, han har varit på utflykt med föris och har säkert mycket att berätta om sin dag. Det är så sjukt gulligt när han ska berätta saker…
Okej, nu ska jag fortsätta mörsa! Stay tuned – för lite senare i kväll kommer det upp en riktigt bra #TBT; en gaaaaammal bild (på mig alltså) som jag dessutom fick av en följare på Inspirationstagram som detektivat upp den. Inte dumt!
Jympa Soft hette tidigare Jympa Senior… Så då förstår du kanske klientelet! Tycker dock att det var väldigt klokt att byta namn till soft för att inkludera fler. Mot slutet av senaste graviditeten blev jag halvtidssjukskriven och passade på att testa många softpass, vilket jag nog tyvärr avstått från om de fortfarande hetat senior. Dock var det en gång ett spinningpass med en blind ledare, där han för att få en överblick över motionärerna trots synnedsättning, ropade ut ”är någon född på xx-talet?” från 90 och neråt, vilket gjorde det extra tydligt att jag då var minst 30 år yngre än näst yngsta på passet ;).
Hehe jag ser min mamma (och pappa) framför mig. De är 70 bast och i galet god form och hurtiga.. Pust! Jag ska också lägga in träning, längtar efter att kunna springa. Vilken frihetskänsla det vore. Vi har fasen varit sjuka hela våren, men snart så.. Såg dig tyvärr inte i storstan men jag kände vanja-vibbarna 😉
Kram <3
Usch, jag förstår precis vad du menar med offentliga duschar… Gillar inte alls det heller utan brukar gå hem och duscha om jag hinner. Vad härligt att du är igång!! Heja dig!! 🙂
Du är sååå goals, Vanja! :-* Puss Ida
You go!! även om min stig inte handlar om att börja träna så tycker jag du kan inspirera att våga testa nya vägar, om man tror att de kommer få en att må bättre! Våga för att vinna. typ.
Appropå offentliga duschar så är jag såå tacksam för mina år som simmare, jävlar du vad man härdades att duscha i diverse utrymmen knökat med folk. Blev långa köer till duscharna och vad gör man då? JO STIRRAR! haha, blev ju bekväm med nakenhet iallafall. Alltid något 🙂 Kram på dig!
Så lägligt att jag också börjat trampa upp min hälsostig, även jag med målet att få ha hälsan i behåll så länge som möjligt. Nu blir jag ju peppad av att läsa dina inlägg 🙂 Jag har dessutom upptäckt att träningen funkar bra mot min ångest och hypokondri, istället för att sitta hemma ensam och älta och googla så snörar jag på mig löparpjucksen och tar mig ner till gymmet. Det gäller bara att ta sig dit 😉 Men väl där och särskilt efteråt är det ju en underbar känsla. Heja dig Vanja!