Lovade ju att lägga upp bilden jag pratade om i vår senaste poddis, den där som vi tog i New York ni vet, och som skulle påminna mig om känslan av att Allt Är Möjligt. Well – här är den! Som jag sa är den inte superspeciell själva bilden, men det som gör att jag tycker så mycket om den är att så fort jag tittar på den minns jag såväl den där känslan av att ALLT GÅR, INGENTING ÄR OMÖJLIGT & JUST DO IT FÖR FAN!
Ni som inte lyssnar på podden har ingen aning om vad jag dillar om, så kanske ska upplysa er lite. I senaste avsnittet pratar jag och Jossan om resor, och resmål man MÅSTE besöka – förr hellre än senare. New York är (såklart) ett sånt resmål. Och för mig är den stora behållningen som Nevvan ger just känslan av att Allt Är Möjligt. Jag går lite mer in på varför jag känner så i podden, men så är det i alla fall. ÄLSKAR känslan man får när man slinker runt på gatorna i Nevvan.
Och – för att behålla den känslan även efter att jag kommit hem till Estocolmo igen så ramade jag in ett foto som togs när jag verkligen hade den känslan i hela kroppen. Jag ville ha nåt framme hemma som påminde mig om att Allt Är Möjligt Ingenting Är Ouppnåeligt, och varje gång jag tittar på den här bilden får jag tillbaka den känslan. En fin (och viktig!) påminnelse, typ.
När jag ändå höll på å fota av tavlor fick den här slinka med också. Vem gillar inte att se en puss liksom?
Och kolla här då, vilket förälskat ungt par! I poddisen nämner jag ju även mina och Niklas vändor till Costa Rica, och första gången vi var där tillsammans togs den här bilden.
Jag vet inte om ni ser det, men JAG ser det eftersom jag vet att jag kände så när den här bilden togs: ”OMGGGGG!!!! Kan knappt förstå att jag träffat den här fantastiska snubben! Och får vara tillsammans med honom!!! Så satans SÖT och FIN och UNDERBAR på alla sätt å vis! Lyllos lyllos mig!”. Så känner jag fortfarande. Lyllos lyllos mig.
