Vanja Wikström

När det regnar å slaskar ute är det ju PERFEKT poddväder! Så om ni inte hunnit lyssna på senaste avsnittet än hittas det i era poddappar under Josefin & Vanja, eller så kan ni dra igång podden här ovan såklart.

I morgon bitti sammanstrålar jag å Josefin återigen hemma i min soffa för att spela in nästa avsnitt. Vad ska vi prata om tycker ni? Är ni sugna på nåt särskilt ämne? Er önskan är ju vår lag, så shooooot!

När man har loppis är det ju meningen att man ska säga ett värdigt adjö till sina gamla älsklingsplagg, och låta dem få vandra vidare. Men. Det motsatta kan också hända – nämligen att man återupptäcker sina gamla raringar. Precis detta hände mig i söndags, med två tingestar.

Den ena är silverarmbandet som jag har på mig på den här bilden. Det är köpt för säkert tio år sedan, på en marknad i Provence. Det är handgjort och jag äääälskade det länge. Bar det jämt. Men sen ett par år tillbaka har det legat och samlat damm i en låda, och i söndags var det dags att låta det vandra vidare. Nästan i alla fall.

För när det kom fram en kille och började fingra på det så kändes det…inte rätt. När han sen frågade om priset och jag svarade ”50 pix!” och han tyckte det var för dyrt, så blev jag SÅ lättad att han gick. Plockade upp armbandet, fingrade på den oxiderade metallen och kände att NÄÄÄÄÄÄÄ det här ska jag ju BEHÅLLA!

Sagt och gjort så slank det ner i min väska, i går putsade jag upp det och trädde det på armen. Och nu är vi best friends igen, jag å armbandet.

Ungefär samma sak hände med ringen med den stooora rosa/bruna stenen på bilden ovan (ring nr 2 från vänster). En tjej började fingra, frågade om priset, fick ”50 pix!” till svar och la tillbaks den då det kändes för dyrt. Jag andades ut. Plockade upp ringen, kände den lena, kalla stenen under fingrarna och stoppade ner den i väskan. NÄÄÄÄÄÄÄ, inte heller den var jag redo att låta vandra vidare. Bar den i går, och även den är nu en ny(gammal) bestie.

Kuriosa om denna ring: den är faktiskt gjord av Niklas ex! En sjukt fräsig amerrrrrkansk donna som gör ASFINA smycken. Märket heter Bahgsu Jewels och hittas här, varning för extrema ha-begär dock! Ett tag såldes hennes smycken i Niklas klädbutik 654.se, och då snappade jag åt mig min ring-skatt. Väldigt glad att inte heller den fick vandra vidare. Fint att återupptäcka gamla kärlekar ibland.

(De tokfina bilderna är (såklart!) plåtade av duktiga Johanna på @nesscocreations.)

[youtube id=”mGCuAg1rwPw”]

[youtube id=”nXiWgFl8SLY”]

Här är två klipp från min å Josefins UNDERBARA loppisdag! Ni får se kaoset innan loppis-stormen, säljruschen, träffa lite tubeliner, se Josefin rocka min gamla kinajacka (hon bjussar dessutom på lite stylingtips!), Niklas extremt vältajmade loppis-entré och mycket mycket annat.

Loppiskuriosa: Herr Papphammar himself – Herr Gösta Ekman – var å fingrade på en av väskorna som jag sålde. En himla tjusig (och stor!) läderväska från Zara. Den ville jag dock ha 100 spänn för (ville åtminstone börja där, sen är ju ALLT givetvis förhandlingsbart på en loppis), men då höll han på å trilla baklänges. Han blev i det närmaste personligt förnärmad över min fräckhet att försöka mjölka ur så mycket pengar för en väska – på en LOPPIS! #ManÄrVälInteEntreprenörFörIntetHehe

Jag försökte med charm i blick säga att den var ju en stoooooor och fiiiin väska i äkta lääääääääder, värd några slantar. Men då avslöjade han att han minsann sett på lappen inuti att den tillverkats I TURKIET – så mer än 40 pix skulle jag minsann inte förvänta mig inte. Jag förstod väl inte riktigt hans argument där, varför just Turkiet skulle devalvera väskans värde så mycket, och kontrade med 90 pix. Varpå han knarrade och knorrade och flöt iväg – utan väska.

Ingen vidare förhandlare, herr Ekman, tycker jag. Och ingen vidare dokumenterare, fröken Vanja, tycker jag. Lyckades varken fånga honom på film, eller bild eller snap. Men det var ändå värt att berätta, tycker jag. I någon form av Jag Mötte Lassie-anda, liksom. Det var ju ändå Gösta Ekman, en legend! En knarrande och knorrande – och väsklös – legend.