Ni som hänger med på Snapchat och Instagram vet att jag var på tjejmiddag i fredags. Jag träffade tre av mina absolut närmaste tjejkompisar, och det var smärtsamt uppenbart att alla har minimänskor därhemma då bordet var bokat till 17.00. KLOCKAN FEM alltså! Ha ha ha, men det var en PERFEKT tid faktiskt, vi hann ta en fördrink, äta smarrig middag, dricka en partydrink efteråt och framförallt snackasnackasnackaaaaaa. Och när klockan var 22.15 var det en bulle hem – optimal kväll alltså! Ingen (extra) tröttma dagen efter, och vi sågs precis under det tidsspannet som man numera kan vara alert. Kontinentala vanor med middag kl 21 och utgång efter midnatt är en no no numera.
Hursom, det jag ville säga med det här inlägget (förutom att det var en RACKARNS härlig kväll) var att jag blev så inspirerad av att träffa dem. Och jag vill dela den inspon med er. De jag träffade är tre av mina bästa och ”äldsta” kompisar. Vi ses (tyvärr) ganska sällan numera, men när vi väl gör det är det alltid AWESOME. Framförallt för att vi är så sjukt olika. Så man får ny, fräsch input.
Vi är extremt olika på det virtuella planet, därav bilden på SATC-girlsen istället för mina girls. De är ouppkopplade till tusen; har inga instagramkonton (bara DET liksom!), läser inga bloggar, och lyssnar inte på några poddar (”vad är en podd egentligen?”). De pustar frustrerat om jag börjar plocka upp någon rackarns kamera när vi ses, så numera gör jag inte det. Och inte är de sugna på att vara med på bild heller, nehepp.
De vet att jag driver Glam Mom, och att jag ”pysslar med en massa annat”. Men där slutar det. De har noll koll på el bloggo och mina övriga äventyr i cyberspace. De är såna där som vill träffas PÅ RIKTIGT, och varken har tid eller ork att bry sig om nåt annat. Uppfriskande tycker jag, även om jag själv inte vill leva så.
Men det är just det som är så bra med oss, vi är så himla olika, på så många plan. Det innebär att vi ständigt ger varandra ny input och nya tankesätt. Sen har vi såklart gemensamma nämnare också, annars skulle det ju inte funka. En sån gemensam nämnare är att vi alla är mänskor som VÅGAR på olika plan, och det tror jag bland annat har sin grund i ett mycket välmurat feministiskt tänk. Och just detta feministiska tänket pratade vi mycket om i fredags.
En av dem hade nämligen varit på en föreläsning i veckan som gick, om just kvinnor och karriär. Hur vi gör karriär, inom vilka områden, varför vi gör det och en massa annat intressant. Och då sa min kompis några så spännande saker som jag kände att jag ville föra vidare till er. Anledningen till att vi började prata om de här föreläsningarna var att hon just sagt upp sig från ett mycket fräsigt och välbetalt jobb. För att hon inte trivdes, framförallt på grund av sin (dåliga) chef. Hon hade ingen plan B, men har redan nu (efter en rasande omfattande rekryteringsprocess) landat ett ännu bättre jobb, med ännu högre lön. Och en stor del av drivkraften bakom hela det här säga-upp-sig-och-styra-ett-annat-och-bättre-jobb var att hon kände ett ansvar inför andra kvinnor att INTE NÖJA SIG. Ett ansvar inför andra kvinnor ATT VÅGA. Ett ansvar inför andra kvinnor ATT DUMPA SIN USLA CHEF OCH KIRRA ETT BÄTTRE JOBB OCH EN HÖGRE LÖN. För att visa att DET GÅR.
Och just det här sättet att känna ansvar inför andra kvinnor, var nåt som det pratades om på den här föreläsningen. Att det är viktigt att inte nöja sig, inte bara för sin egen skull – utan för andra kvinnors skull. För vi HAR ett ansvar gentemot varandra, att visa att saker är möjliga och att DET GÅR. Att man blir belönad om man VÅGAR.
Nu menar jag inte att alla kvinnor måste bli styrelseproffs på grund av nåt socialt ansvar, absolut inte. Men att våga och att inte nöja sig kan handla om helt andra saker. Ta sig ur ett förhållande man vet inte är bra för en. Säga till snubben på tunnelbanan som beter sig som ett mansgrisigt drägg, mot en själv eller mot någon annan. För eftersom vi dessvärre lever i en värld där vi kvinnor ständigt befinner oss i underläge på en massa sätt, blir det lättare för alla att ta oss ur detta om vi visar att vi inte nöjer oss, att vi vågar och att vi peppar, höjer och inspirerar varandra.
Nåt annat som hade sagts på den här föreläsningen var att kvinnors karriärsstege ofta skilde sig helt från mäns. De hade tittat på x antal extremt framgångsrika kvinnor och analyserat deras karriärer från start till ”mål”. Och kommit fram till att medan framgångsrika män ofta gjorde en rak klättring uppåt, så såg kvinnors karriärsstegar mer ut som ett spår på en klättervägg. Tre steg upp, sen två åt vänster, ett steg ner och sen fyra steg upp igen. Är ni med? Så var mönstret. De var även mer benägna att byta inriktning, och stannade inte nödvändigtvis inom samma sektor på samma sätt som män.
Väldigt intressant tycker jag. Det beror förmodligen på flera saker, men kanske framförallt på att vi är de som bär och föder barn, och ofta är hemma mer med dem än männen är. Där blir det en eller flera pauser. Och sen att vi stöter på patrull på vägen. Ofta i form av män, då mäns nätverk är större än kvinnors och att de mycket på grund av det dominerar många arbetsplatser. Men sen också att vi är sämre på att våga och inte nöja oss, och ibland tar det längre tid för oss att hoppa på nåt nytt eller visa framfötterna när det vankas befordran på jobbet.
Hursom, det intressanta var att denna klätterstegesstrategi gjorde att dessa kvinnor nådde till den allra högsta toppen. Med det vill jag säga att ALLT GÅR, det är ALDRIG för sent. För om du inte befinner dig exakt där du känner att du VILL/BÖR/SKA just nu, så kanske du bara är ute och klättrar lite till vänster? Och den erfarenheten är nödvändig för att du ska kunna börja klättra uppåt igen. Och med uppåt menar jag såklart upp till personliga mål och drömmar, inte prestige eller pengar.
Nåt annat som hade gjort att dessa framgångsrika kvinnor nådde dit de ville, var att byta chef. Ofta. För detta är också nåt som är en satans stoppkloss för många kvinnor: man är på en plats som man tycker känns helt okej, men man vill vidare. Men så har man en chef som är usel/inte stöttar/inte ser, och som gör att man sitter där man sitter, och man kommer aldrig komma vidare. Är man i en sån situation finns inget annat att göra än att byta chef, dvs säga upp sig. Samtliga dessa framgångsrika kvinnor hade sagt upp sig så fort de kände att de inte kunde komma vidare, på grund av en dålig chef, men för att göra det krävs mod. Det där med ATT VÅGA, ni vet. Istället för att stanna på den där helt okejiga platsen.
Och då hade föreläsaren sagt en annan sak, som jag också vill föra vidare. Hon sa att hennes erfarenhet var dels att när företag utlyste nya tjänster internt, så var det i princip alltid 90% män som sökte dessa. Kvinnorna hade kompetensen, men vågade inte söka. ”Inte ska väl jag”, ni vet. Erfarenheten och studier som gjorts visade däremot att när företagen själva mer eller mindre tvingade kvinnliga anställda (som de trodde på) att hoppa på dessa nya tjänster, gjorde de BÄTTRE ifrån sig (allt detta är baserat på siffror) än de män som frivilligt anmält sig. Det säger en del om hur olika män och kvinnor tänker (det där med att våga) och vilken satans kompetens vi sitter på, som vi INTE VÅGAR lita på alltför ofta.
Föreläsaren sa också att det här med att våga slänga sig in i en ny bransch, eller hoppa på en ny tjänst, eller över huvud taget göra någonting som går utanför ens comfort zone är precis som att simma i kallt vatten. När man först hoppar i får man en chock. Sen finner man sig och börjar vifta med armar och ben för att ta sig fram. Och efter en liten stund känner man inte längre kylan, utan simmar på som om man aldrig gjort nåt annat. En fin metafor tycker jag, och nåt att ta med sig när man står inför situationer som innebär att man MÅSTE VÅGA. ”Äsch, jag ska bara simma litegrann i kallt vatten.” Tänk så nästa gång en sån situation uppstår, för simmat i kallt vatten har vi ju alla gjort (hallååååå vi bor i Sverrrigeeee), och det har vi ju alla klarat av.
Oj vad långt det här blev. Ville mest säga att jag blev så inspirerad av mina grymma tjejkompisar i fredags, men orden bara rann ur mig. Hoppas hoppas att många av er orkar läsa det här massiva textinlägget, för det är viktigt det här med att våga och inte nöja sig. Och vi HAR ett ansvar gentemot varandra att visa att DET GÅR, VI KAN. Världen bli bättre då. Promise.
För ett tag sen var ju jag hos fantastiska Cecilia som driver Salong Zezil och gjorde en ögonfransförlängning (läs det inlägget här), och såhär fräsigt blev resultatet! Och vet ni vad? Jo, nu har jag fått äran att lotta ut en fransförlängning till en av er! HUR lyxigt?
Behandlingen är SUPERMYSIG och man blir så himla fin! Perfekt för alla oss småbarnsmamas också som inte alltid har så mycket tid, mascaran är liksom alltid på plats.
