Tänkte att det var dags med en uppdatering på hur det gått för oss med hela sova i eget rum-grejen! För drygt två veckor sen flyttade ju vi över Iggy till ett eget rum. Läs mer om det här. Vi var ju golvade av hur bra den första natten gick, och att grodan sen somnade på FEM MINUTER när han skulle sova middag dagen därpå. Nu, med lite mera sova i eget rum-luft under vingarna kan vi konstatera att:
1) Den första natten var inget exceptionellt undantag – grodan sover MYCKET bättre i eget rum, halleluja!
2) Att han somnade på fem minuter dagen efter sin första eget rum-natt var BARA tur. Har aldrig hänt sen dess. Not so much halleluja!
Men. Att sova i eget rum är SUCCÉ. När han sov i samma rum som mig och Niklas vaknade han ju minst tre eller fyra rejäla gånger per natt, plus en massa småuppvak. Totalt var det nog ett tiotal gånger per natt som vi alla tre väcktes. Sen vi flyttade honom till eget rum har han vaknat MAX tre gånger på en natt, men oftast är det kanske en eller två. Eller INGEN. Alltså, skillnaden på antal uppvak är ENORM. Bevisligen störde vi honom rätt rejält när vi sov i samma rum.
De första fem, sex dagarna sov jag på en luftmadrass bredvid grodan. Så att han skulle känna sig trygg om han vaknade på natten i sitt nya sovrum. Men sen flyttade jag tillbaks till mitt och Niklas rum. Eftersom det är rätt långt mellan våra respektive sovrum, så har vi haft vår älskade babyvakt (hittas här, love it – använt SÅ mycket!) på på natten. Och när grodan vaknat har jag pipit över och vaggat säng och stoppat i napp.
Men, eftersom Niklas ju som ni vet har har såna enorma sömnproblem blev det fortfarande för jobbigt för honom att väckas av babyvaktsljuden när Iggy vaknade, så nu har vi grejat lite till – och hittat en lösning som känns bra. Och att döma av kommentarerna och råden vi fått tidigare kring det här, så är vi inte de första som kör med detta – vi har styrt upp en vuxensäng (till mig) i grodans rum.
Niklas sömnproblem är ASPISSIGA att ha å göra med. Sen jag träffade honom har jag insett hur fantastiskt det är att ha bra sömn, nåt jag alltid tog för givet innan. Jag kan sova när/var/hursomhelst. Medan Niklas bara kan sova under perfekta förhållanden – mörkt, tyst, svalt, lagom mjuk säng, lagom tempererad säng, lagom tjockt täcke, lagom kudde…ja, ni hör ju. Det är prinsessan på ärten deluxe. Låter ju lite skojsigt raljerande, men det är tyvärr en mardröm att ha å göra med, för alla inblandade.
För även om Niklas får till alla kringförhållanden så att förutsättningarna för sömn är perfekta, så är det ändå en jäkla massa fysiska grejer som ställer till det. Han blir för varm, för kall, får ont i leder, yada yada yada. You name it – he´s suffering from it, typ. Så en BRA natt för Niklas är inte i närheten av en bra natt för någon med bra eller åtminstone okej sömn. Han är konstant trött, det är bara frågan om hur extrem tröttheten är.
Eftersom han är så van vid att må och leva såhär har han blivit väldigt duktig på att hantera det här handikappet, som det verkligen är. Han gnäller i princip aldrig över sin trötthet, och låter den mycket sällan påverka sitt eller andras liv. Men ibland går det för långt då sömnen varit vrålusel för många dygn i sträck. Då läggs ett fysiskt illamående på den redan extrema tröttheten, och då är det tufft att ta sig igenom dagen. Släng in ett litet barn som konstant behöver tas hand om i mixen, och minns att Iggy sovit dåligt sedan han var fyra månader gammal. Det innebär ett drygt år av vrålusel sömn och illamående för Niklas del. Inte varje dag, men alldeles för ofta för att egentligen vara uthärdligt.
Nu blev det här en lååång utläggning om Niklas icke-existerande sömn. Inte riktigt meningen kanske, men det känns viktigt att ni får veta hur det ligger till, för att förstå varför vi ibland meckar å trixar extra mycket med vissa saker. Och varför det är självklart att det är jag som löper upp på natten och söver Iggy. Varje natt. Vi försöker verkligen jobba som ett team, och när det kommer till sömnen så har jag det så otroligt mycket bättre ställt än Niklas. Det innebär att jag lider minst av att springa upp och greja med Iggy = då är det jag som gör det. Punkt slut.
Det viktigaste att se till är ju familjens välmående på lång sikt. Och om vi inte investerar i Niklas sömn existerar inget sånt välmående. För blir det illamående-läge för många dagar i rad = en Niklas som mår uselt = en Vanja som mår uselt = allt blir uselt.
Okej, mot den här bakgrunden förstår ni varför vi köpt en till säng och ställt in i Iggys rum, och varför det enbart är jag som kommer använda den. Jag börjar alla nätter med att lägga mig i mitt och Niklas sovrum, sen om Iggy vaknar stänger jag av babyvakten och slinker iväg å söver Igster. Sen sover jag vidare i sängen i hans rum. På så sätt behöver Niklas bara bli störd en gång, även om Iggy vaknar två gånger till samma natt. Och även om jag blir väckt så somnar jag om direkt. Så för min del är det inte i närheten av lika jobbigt som det skulle vara för Niklas, som har extremt svårt att somna om ifall han blir väckt när han äntligen lyckats somna.
På morgonen brukar Iggy vakna mellan 06 och 07. Då har vi en deal att om jag hamnat i Iggys rum pga uppvak tar Niklas honom från omkring 06.15 så att jag kan sova vidare en stund till om jag vill (för då har ju jag blivit störd minst en eller ett par gånger den natten). Men har det inte varit något uppvak hämtar vi in Iggy till vårt sovrum när han vaknar, och då går hela familjen upp samtidigt. (Efter någon halvtimmes gos i vår säng då grodan spanar in YouTube-klipp medan vi trynar vidare.)
Oj vilken redogörelse det här blev. För både Iggys sömnsituation och för Niklas. Summan av kardemumman är i alla fall att vi sen Iggy fick ett eget rum sover MYCKET bättre, alla tre. Uppvaken har minskat markant, och grodan accepterade sin nya sovplats direkt. Snutt- och nappkastandet har fortsatt dock – vissa nattningar slängs de en gång, andra nattningar slängs de trettio gånger. Men han blir sällan arg, utan somnar i sin säng medan jag sitter bredvid och sjunger. SUCCÈ alltså.
Har dock en undring, kanske att ni har några vettiga svar? Nu funkar själva sovandet rätt bra (halleluja), så nu blir man ju sugen på att få till nattningen, som fortfarande tar omkring 45 minuter varje kväll. På föris somnar han på fem minuter och när vi har barnvakt hemma likaså. Men när jag eller Niklas nattar tar det nästan alltid omkring trekvart. WHYYYYYYY? Och kan man göra nåt åt det? Vad säger ni – någon som har bra tips på hur man kan förkorta nattningarna, alternativt lära barnet att natta sig självt efter att man sjungit några sånger?
Och sen vill jag bara säga att varje gång jag nämnt Niklas usla sömn så får jag väldigt välvilliga tips i kommentarsfältet, och det är verkligen supersnällt. Men vi tror tyvärr inte att det går att göra så mycket åt det, det känns som att Niklas är byggd på det här viset. Vissa är dåliga på siffror, andra på sport – Niklas är dålig på sömn.
Hans sömn har alltid varit dålig och han har gått på alla typer av sömnutredningar som finns; sovit med elektroder på kroppen på sjukhus, gått i terapi, provat tabletter (BIG NONO! Håll er undan sömntabletter, man blir beroende blixtsnabbt), naturläkemedel, mindfulness, fysisk utmattning, sömnrestriktioner med mera med mera. Ett SKITJOBBIGT handikapp som tyvärr inte direkt är särskilt kompatibelt med att få barn, i alla fall barn som vaknar ofta på nätterna. Men what to do what to do. Vi försöker hantera det på bästa sätt och jobba tillsammans för att underlätta för alla inblandade.
Okej, detta blev ett lååååångt inlägg. Men nu har ni koll på sömnsituationen för hela familjen, voilà!
