I dag ringde de från föris och sa att grodan hade slagit sig. Det var ingen fara, han hade trillat litegrann och fått några tjusiga skrubbsår på nosen. Men annars var det lugnt. De ringde oss direkt när det hade hänt, sa att grodan blivit ledsen (såklart) precis när det hänt, men att allt nu kändes bra. Vi behövde inte komma dit, det var ingen fara på taket. De ville bara informera.
Att personalen ringer och berättar sånt här med en gång känns såklart jättebra. Jag vet att de har koll på läget, och att de hör av sig direkt om det skulle vara något. Det intressanta är att jag i går pratade med en av killarna som just nu håller på och målar här i vår lägenhet om precis just detta. Och när han berättade hur det fungerade (eller snarare INTE fungerade) på hans tvååriga dotters förskola, blev jag mörkrädd. Och återigen så otroligt tacksam för att vi har hamnat på denna fantastiska föris som grodan får förmånen att gå på. En förmån som tyvärr tydligen inte gäller alla barn.
Vår målarkille berättade att de har en extremt jobbig förissituation. Förskolan som dottern går på är fruktansvärt dålig. Personalen består av 99% vikarier som bara sitter av tiden (enligt målaren, har såklart inte hört deras side of the story, men han känns uppriktig och ärlig och har ingen anledning att svartmåla dem vad jag förstår). De engagerar sig inte i barnen alls, och han har flera gånger hämtat sin dotter och upptäckt att hon haft stora sår på såväl ansikte som kropp. Personalen har inte ringt, och när han undrat vad som hänt, säger de bara ”vet inte”.
Droppen kom när han hämtade dottern för några veckor sen. Då hade hon ett stort skärsår i pannan och en blåtira. Återigen – personalen hade inte ringt varken honom eller hans fru (!), och återigen hade de ”ingen aning” om vad som hänt. Han blev så arg, ledsen och chockad så han knappt visste hur han skulle hantera situationen.
När de ska lämna henne på morgnarna klättrar hon upp på sina föräldrar och gråter och skriker för att hon inte vill bli lämnad där. Personalen säger åt dem att ”ni kan gå nu”, men går själva iväg åt ett annat håll. Ingen tar hand om deras förtvivlade lilla barn. Alltså, jag börjar nästan gråta när jag skriver det här, det är så fruktansvärt att sånt här får förekomma.
Lider så enormt med hela familjen. Att behöva lämna sitt upprivna barn till människor man inte litar på, och som uppenbarligen visat att de varken har koll på eller bryr sig om denna lilla lilla mänska, måste vara bland det värsta man kan vara med om. Jag blev så otroligt ledsen av det han berättade.
Givetvis försöker de lösa det på alla sätt de kan, och har fått placering på en ny förskola. Men det är en månad kvar tills dottern kan börja där, och trots att både mamma och pappa plockat ut all resterande föräldraledighet och semester som de har, så får de inte ihop det hela vägen. Dottern måste vara där ett par veckor till. På detta ställe där hon vantrivs och inte blir omhändertagen. Det skär genom märg och ben att höra såna här historier, sorg sorg sorg i hjärtat för hela familjen.
Förhoppningsvis kan de lösa det på nåt magiskt sätt genom någon snäll släkting som kanske kan hjälpa till dessa sista veckor, för givetvis är det en mardröm att behöva lämna sitt barn på detta ställe. Återigen blir jag så sjukt tacksam över Iggys fantastiska föris, och över våra flexibla jobb och liv. Skulle detta hända mig och Niklas skulle vi ha lättare att lösa det i och med att vi inte är bundna tidsmässigt till något företag.
Man blir bara så ledsen över vad mänskor måste gå igenom. Och att det får vara såhär. Det är ju våra barn det handlar om, det finaste och viktigaste vi har. Att inte känna sig 100% trygg med sitt barn förskola är ju rena rama mardrömmen. Lider så med den här familjen, deras historia påverkade mig så himla mycket.
Är ni trygga/nöjda med era barns förisar? Jag hoppas verkligen det.
