I dag ringde de från föris och sa att grodan hade slagit sig. Det var ingen fara, han hade trillat litegrann och fått några tjusiga skrubbsår på nosen. Men annars var det lugnt. De ringde oss direkt när det hade hänt, sa att grodan blivit ledsen (såklart) precis när det hänt, men att allt nu kändes bra. Vi behövde inte komma dit, det var ingen fara på taket. De ville bara informera.
Att personalen ringer och berättar sånt här med en gång känns såklart jättebra. Jag vet att de har koll på läget, och att de hör av sig direkt om det skulle vara något. Det intressanta är att jag i går pratade med en av killarna som just nu håller på och målar här i vår lägenhet om precis just detta. Och när han berättade hur det fungerade (eller snarare INTE fungerade) på hans tvååriga dotters förskola, blev jag mörkrädd. Och återigen så otroligt tacksam för att vi har hamnat på denna fantastiska föris som grodan får förmånen att gå på. En förmån som tyvärr tydligen inte gäller alla barn.
Vår målarkille berättade att de har en extremt jobbig förissituation. Förskolan som dottern går på är fruktansvärt dålig. Personalen består av 99% vikarier som bara sitter av tiden (enligt målaren, har såklart inte hört deras side of the story, men han känns uppriktig och ärlig och har ingen anledning att svartmåla dem vad jag förstår). De engagerar sig inte i barnen alls, och han har flera gånger hämtat sin dotter och upptäckt att hon haft stora sår på såväl ansikte som kropp. Personalen har inte ringt, och när han undrat vad som hänt, säger de bara ”vet inte”.
Droppen kom när han hämtade dottern för några veckor sen. Då hade hon ett stort skärsår i pannan och en blåtira. Återigen – personalen hade inte ringt varken honom eller hans fru (!), och återigen hade de ”ingen aning” om vad som hänt. Han blev så arg, ledsen och chockad så han knappt visste hur han skulle hantera situationen.
När de ska lämna henne på morgnarna klättrar hon upp på sina föräldrar och gråter och skriker för att hon inte vill bli lämnad där. Personalen säger åt dem att ”ni kan gå nu”, men går själva iväg åt ett annat håll. Ingen tar hand om deras förtvivlade lilla barn. Alltså, jag börjar nästan gråta när jag skriver det här, det är så fruktansvärt att sånt här får förekomma.
Lider så enormt med hela familjen. Att behöva lämna sitt upprivna barn till människor man inte litar på, och som uppenbarligen visat att de varken har koll på eller bryr sig om denna lilla lilla mänska, måste vara bland det värsta man kan vara med om. Jag blev så otroligt ledsen av det han berättade.
Givetvis försöker de lösa det på alla sätt de kan, och har fått placering på en ny förskola. Men det är en månad kvar tills dottern kan börja där, och trots att både mamma och pappa plockat ut all resterande föräldraledighet och semester som de har, så får de inte ihop det hela vägen. Dottern måste vara där ett par veckor till. På detta ställe där hon vantrivs och inte blir omhändertagen. Det skär genom märg och ben att höra såna här historier, sorg sorg sorg i hjärtat för hela familjen.
Förhoppningsvis kan de lösa det på nåt magiskt sätt genom någon snäll släkting som kanske kan hjälpa till dessa sista veckor, för givetvis är det en mardröm att behöva lämna sitt barn på detta ställe. Återigen blir jag så sjukt tacksam över Iggys fantastiska föris, och över våra flexibla jobb och liv. Skulle detta hända mig och Niklas skulle vi ha lättare att lösa det i och med att vi inte är bundna tidsmässigt till något företag.
Man blir bara så ledsen över vad mänskor måste gå igenom. Och att det får vara såhär. Det är ju våra barn det handlar om, det finaste och viktigaste vi har. Att inte känna sig 100% trygg med sitt barn förskola är ju rena rama mardrömmen. Lider så med den här familjen, deras historia påverkade mig så himla mycket.
Är ni trygga/nöjda med era barns förisar? Jag hoppas verkligen det.
Kan knappt föreställa mig hur det måste vara att lämna sitt barn på en sådan hemsk förskola. Magont varje dag hade man ju haft :/. Synd om både föräldrar och barn, men mest om flickan.
Marlon var 20 månader när han började förskolan och vi fick från början plats på en annan förskola än den han går på nu. En förskola som egentligen ännu inte fanns, som höll på att byggas i ett kriminellt industriområde en bit från oss. Inga pedagoger vart tillsatta och inte någonstans på kommunens hemsida fanns det någon info att hämta. Det ända jag hittade i min sökning var arga blogginlägg från föräldrar och negativa och kritisiska artiklar. Vi vart till och med fotade och intervjuade och hamnade i tidningen efter att jag skrivit ett antal brev till högt uppsatta och ansvariga. Vi tackade nej med vetskapen om att vi säkert skulle få vänta ett bra tag till innan vi fick en ny plats. Men någon vecka senare damp det ner ett nytt brev och vi hade då fått plats på en förskola som vi från haft med på vår lista. Lyckan i det :)! Förskolan låg det första året i baracker men flyttade i höstas in i helt nytt hus byggt enbart för dem. Både vi och Marlon trivs väldigt bra och Marlon älskar sin förskola. Det bästa är nog att han har fått nära vänner som han pratar om dagligen. Pedagogerna ringer kanske inte hem när barnen slår sig men man får alltid veta vad som hänt osv när man hämtar :). Härligt att ni och iggy trivs så bra på eran förskola också <3
Usch, sitter här med tårar i ögonen. Fy vad hemskt! 🙁 Håller alla tummar för att dom kan lösa dom sista veckorna. Nils ska börja på förskola i januari och vi ska faktiskt väldigt snart bege oss runt och kika på förskolorna här ikring. Åh hoppas verkligen att vi hittar någon som känns lika bra som er. Kram
Hoppas verkligen att min lille skatt hamnar på ett lika bra föris som Iggy! För OMG! vad jag får ångest när jag läser vad andra små stackare får gå igenom.
Usch och fy så jobbigt! Jag kan tyvärr relatera rätt mycket. Den föris vi har nu är kanon! Vi litar full på personalen och miljön är verkligen tänkt att användas av barn, det gillar vi!
Men det har verkligen inte alltid varit så. Vi bytte för ett år sedan från en förskola som nästan bara hade vikarier på plats, olika vikarier som varken kände varandra eller barnen. De hade ingen koll på rutiner och därför hände många olyckor under tiden vi var på den förskolan.
Framförallt min äldsta sons avdelning var stökig och han kom ofta hem med blåmärken över hela kroppen. Personalen visste aldrig vad som hänt, ibland visste de inte ens vem min son var. En dag var det riktigt illa när han hade stora öppna sår över hela ansiktet. Personalen visste inte vad som hänt, men min son berättade själv att han blivit nerputtad från en stor trälastbil (ca 2,5 m hög) rakt ner på betongplattorna som den stod på. Jag påpekade att barnen kanske inte skulle leka på bilens tak då den inte var till för det och om det inte skulle gå att hindra kanske man kunde sätta ett räcke på taket så att inte barnen skulle ramla ner. Personalen tyckte inte att det var en bra idé då de var tvungna att göra det själv och det har de inte betalt för. Kan tillägga att många barn gjorde sig illa före och efter min son, ett barn fick hjärnskakning.
En annan gång kommer jag och får då berättat för mig att min son har blivit inlåst av misstag i huvudbyggnaden som var helt nedsläckt då personalen och de andra barnen gick till en annan byggnad för att äta mat. Min son sprang och försökte öppna alla dörrar och fönster, då inget fungerade fick han panik. Han skrek och grät. Sådan tur var så kom fritidspersonalen lite ´tidigare den dagen, de hade lokal vägg i vägg och hon tyckte det var konstigt att hon hörde barnskrik när det var mitt i lunchtid och alla rum såg nedsläckta ut. Hon öppnade upp dörren som förbinde de båda lokalerna. Där möts hon av min lille kille som sitter hopkrupen på sin skohylla i mörkret, alldeles söndergråten, ensam och mörkrädd. Hon gick med min son till matsalen där han, trots att de hade bestämda platser i matsalen, inte var saknad. Ingen hade märkt att han var bort. Det hade då gått 40 (!!) min.
Efteråt skyllde de på min son, att han fick skylla sig själv för att han hade sprungit in i ett annat rum när det var dags att gå till matsalen. Ingenting hände med min anmälan som jag lämnade in till både kommun och förskolechef.
Min son var traumatiserad och led av separationsångest i ett år efter detta..
Oh fyyyy. Klumpen i min mage!! Hade god lust att erbjuda den lilla tjejen att vara här om dagarna. Och historierna här ovanför.. Gaah. Vi har inte tagit tag i det där med förskola/dagvårdsmamma efter flytten än och jösses vad det blir mycket svårare efter denna läsning.. Urk, jag blir fasen illamående.
Hoppas att det löser sig för den lilla och krama Iggy från mig också <3
(Jag antar att det är ok för målaren att du både berättar detta och sedan visar honom i nästa inlägg..? Tänker mest på tjejens situation på förskolan, så att den inte blir ännu sämre av uppretade pedagoger).
Kram
Usch och fy vilken hemsk situation!
Det är så jobbigt när det är så, kan verkligen relatera tyvärr.
Vi är supernöjda med vår föris just nu, men var tvungen att byta förra året då vi inte alls kände oss trygga på den vi hade innan. Mina barn var ofta blåa på kroppen och i ansiktet när jag hämtade, de ringde aldrig. En gång var min äldsta son så illa däran med stora skrubbsår i ansiktet, det visade sig (berättade han själv, då 4 år) att han ramlat ner från en lastbil i trä (ca 2,5 meter hög) rakt ner på betongplattorna som den stod på. Personalen hade inte sett något och när jag ifrågasatte varför de fick klättra på taket av bilen och om man åtminstone kunde sätta staket runt om på taket för att slippa olycksfall så tyckte de att det blev för jobbigt, då de var tvugna att göra det efter arbetstid. Något staket kom aldrig och flera barn gjorde sig jätteilla.
En annan gång kom jag till förskolan och då berätta en av vikarierna att min äldsta son blivit inlåst i huvudbyggnaden och suttit i mörkret och gråtit hysteriskt utan att någon släppt ut honom.
De andra barnen och pedagogerna var nämligen inte där. De hade gått till en annan byggnad för att äta lunch. Där satt min son i 40 min (!!) utan att någon av personalen märkte att han var borta. De har bestämda platser i matsalen, men ingen märkte att min son inte satt på sin plats. Att han inte kom med.
Sådan tur var hade de fritidslokalen vägg i vägg, en av personalen där ifrån hade kommit till arbetet lite tidigare den dagen och hörde min sons skrik, hon tyckte att det var konstigt då det såg mörkt ut i fönstrena, så hon öppnade upp och hittade min lille kille ihopkrupen på sin skohylla. Han hade panik. Fritidspersonalen tog honom till matsalen, först när de såg honom märkte de att han var borta. Det kunde alltså ha gått ännu längre tid.. Och ingen mat fanns kvar till honom heller. Jag anmälde detta till förskolechefen, men till svar fick jag endast att personalen nog förstått att detta var illa och att de skulle arbeta på sina rutiner.
Min son var traumatiserad i ett år efter detta. Och led av jättesvår separationsångest.
Usch så hemskt! Våran gamla förskola var så tyvärr. Dålig. Ibland brydde de sig o de verkade snälla i personalen (alla utom en som tog tag lite väl hårt i barnen) . Men så hände två incidenter..som vi även anmälde och tyvärr hände det ju inte så mycket på den fronten heller. Så vi bytte förskola. En incident var när jag skulle hämta, han sov i vagnen och när jag kikade ner var hela pannan, näsan och munnen ett stort skrubbsår, blodet hade de inte ens torkat bort. Ja det såg riktigt illa ut och jag fick en chock på hur han såg ut och INGEN hade ringt. Tänk så ledsen han måste varit. Hemskt! Den andra var när personalen inte hade uppsikt över ett annat barn som var ett par år äldre. Han hade dragit ner byxorna på vårt barn och gjort honom illa på hans snopp. Personalen vägrade erkänna att de gjort fel och skyddade mer pojken som gjort detta hemska än brydde sig om vad som vår son blivit utsatt för. Kände mig aldrig trygg på den förskolan. Nu däremot känner jag mig jättetrygg med personalen på nya föris. Nä fruktansvärt och jag hoppas av hela mitt hjärta att ingen någonsin ska få vara med om en sådan föris. Känna den ångesten man hade, hemskt att inte känna att sitt barn är tryggt. Fick reda på sen efter vi slutat där att det blev omorganisering på avdelningar med personal och barn. Kanske det var ett sätt att ställa allt till rätta igen, vad vet jag!! Jag hoppas bara inga mer barn farit illa. Ps: vi drog till och med in politikerna i kommunen. Men inget hände under den tiden vi fortfarande var kvar där.
Fy vad ledsen jag blir av att läsa sånt här! Vi har tack och lov vår snart 1,5 åriga dotter på ett kanonställe precis som ni och jag, som inte var så sugen på att lämna bort henne överhuvudtaget ( hehe), kunde genast känna mig lugn och trygg med hennes föris. Jag blev alldeles tårögd när jag läste om deras situation och hoppas innerligt det löser sig så hon slipper stället! Fruktansvärt! Alla barn förtjänar en trygg plats att spendera sina dagar på!
Jättetuff situation som förälder när ens barn inte trivs i förskola eller skola. Hur länge väntar man. Kan man ens byta i sitt omrâde eller ska familjen flytta. Kommer det bli bättre med tiden. Skillnaden mellan separationsângest, eller dâlig barnomsorg. Skillnaden mellan ett par olyckor, och lite tuffa tag bland barnen som är normalt eller kanske mobbing och nonchalant personal. Man vet ju inte hur barnet har det egentligen när man inte är med sitt barn. Inte ens när barnet pratar vet man om det barnet berättar riktigt stämmer. Och till och med när man känner jättestarkt att det här är inte 100% är det sâ svârt att fatta beslutet och veta om man gör rätt. Man hör sig för hos personalen som säger att allt är bra. Omgivningen säger att det säkert gâr över… Svârt att förstâ innan man blir förälder hur uppslitande det är att lämna över ansvaret för sitt barn till utomstâende när barnet är ledset. Det finaste man har och vad som är en bra lösning. En bra förskola är superviktigt.
men fy! Stackars Iggy men stackars målarens dotter! Vill typ säga upp mig och va med henne på dagarna istället… Vår son började i mars på ett toppenställe, han trivs jättebra och personalen är väldigt bra. Nu till hösten börjar det många småttisar, vilket jag hoppas ska gå bra. Vår är bara 19 mån så inte jättestor direkt, men kommer nog få bli stor i höst.
Men vilken vidrig situation!! Hoppas att det löser sig för denna familj, men det måste ju bli någon översyn av den där förskolan? Låter helknäppt.
Vi gillar vår föris (började i januari), lyckligtvis! Sonen fattade snabbt tycke för personalen, han vill gärna sjunga godnattvisor om dem på kvällarna så de följer med hem också 🙂 Och på utvecklingssamtalet framgick det tydligt att de har järnkoll på vem han är och hur han är, så det känns toppen. Vet inte hur jag skulle palla att gå till jobbet om sonen vantrivdes…
Usch så ont i magen man kan få av att läsa sånt här. Vi fick vårt dagvårdsbeslut på posten förra veckan och JESS för att vår önskan om att få dagvårdsmamma uppfylldes. Men var inte beredd på alla känslor som tydligen kom med brevet.
Det kändes inte alls bra, fick riktig ångest över det hela. Men ska ringa henne imrgon och försöka lista ut hurdan person hon är.
För tillfället försöker jag se det ur lite ljusare synvinkel, han får ju vara i hemmamiljö med en vuxen och 3 andra kids. Men, men… Att vara mamma är inte alltid så lätt på känsloplanet.