Vanja Wikström

Igår var jag och spelade in avsnitt nummer 2 av min och Josefins podd, och det var SÅ KUL! Jag hoppas innerligt innerligt INNERLIGT att ni kommer tycka om att lyssna på den, för vi tycker det är så sjukt skoj att podda!

Fick precis det första avsnittet på mail av Josefin, så jag sitter och lyssnar på det i detta NU. Och nu kanske jag låter som världens mest uppblåsta persikohårsfilur, men jag tycker vi är rätt underhållande faktiskt. Inte på ett groundbreaking-nu-förändrar-vi-världen-sätt, men på ett mysigt nu-snackar-vi-tjejsnack-med-substans-sätt. Jag tror faktiskt att jag själv skulle tycka om vår podd om jag inte var den som…poddade den. Är ni med?

Fast nu är det ju inte så viktigt vad jag tycker, utan vad NI tycker. Och jag fick precis också reda på att detta första avsnitt kommer komma ut I MORGON! Gaaaaahhhhh! Så nu är jag nervös. Jag är nervös, för tänk om ingen vill lyssna? Och ännu värre – tänk om de som lyssnar avskyr podden? Hua hua.

Man vet ju faktiskt inte, för även om säkert en del av er fina blogoliner (förhoppningsvis) tar er tid att ge oss en chans, så kanske vi inte levererar. Det är ju en sak att gilla någons blogg, men att lyssna till den när den kacklar vitt å brett om högt å lågt är nåt helt annat.

Ni kanske tycker att jag har en jobbig röst? Ett störigt skratt? Eller babblar på alldeles för mycket? Här i bloggen kan jag ju renodla tankarna innan de sätts på pränt, men i podden där bara…öser de ut liksom. På gott och ont.

Men jag tror nog att ni kommer känna igen mig. Och förhoppningsvis tycka att jag å vi är värda att lyssnas på. Och det är ju få saker som är perfekta från början, så är vi fel ute hoppas vi att ni guidar oss rätt. För vi vill ju såklart skapa nåt som ni kommer gilla att ha i lurarna nu i sommar. Vi vill hänga med er på stranden, i hängmattan, under promenaden. Vi vill helt enkelt flytta in i era öron och aldrig krypa ut!

Jag känner i alla fall att jag haft sån tur som träffat Josefin och får göra det här med henne. För jag tycker att vi klickar, att våra poddsamtal är ASROLIGA och vill göra MINST en triljon avsnitt till! Förhoppningsvis är även ni med på tåget, och då säger jag bara WATCH OUT! Tillsammans kommer ni å vi bli värsta pepp-armén som plöjer oss fram och fullkomligt tar över världen, woop woooop!

Hörrninini! Jag och några andra Modette-bloggare delar med oss av några riktiga badrumsskåpsfavoriter i Modettes stora skönhetsguide, kolla gärna in den här!

Jag tipsar om min favoritnattkräm från Beauté Pacifique som hittas här, min favoritmascara från Lancome, bästa (enligt mig) solpudret och det MAGISKT fantastiska och nästan LÖJLIGT braiga pudret från by Terry som hittas här!

TACK! Otroligt intressant och givande att läsa era reaktioner på inlägget om barn och tid. Eller rättare sagt. avsaknaden av tid.

Det märks att det här är ett ämne som många känner igen sig i. Som det kanske pratas för lite om. Nåt jag förstår, för det KÄNNS LURIGT att säga att man skulle vilja ha mer tid UTAN SITT BARN. Man skäms, liksom. Men jag tror det är viktigt att akta sig för den där fällan att känna att allt måste vara så satans happy clappy hela tiden, för annars är man minsann en otacksam jävel som aldrig skulle skaffat kids in the first place.

För NÄ – precis som med ALLT ANNAT här i livet så är det här med kids inte svart eller vitt. Vet faktiskt inte om det finns NÅT område i livet som är lika strösslat med gråa nyanser som just detta med föräldraskap. För med barn utövar man hela sitt känslospektra, ständigt.

Man älskar dem över allt annat ena dagen och känner mer än man nånsin gjort förut, för att dagen därpå vara nära att strypa dem för att de INTE SLUTAR SKRIKA. De är det ljuvligaste man någonsin varit i närheten av, och det jävligaste man upplevt. Sorryborry, nu kanske nån blir arg, men för mig är spektrat så brett.

Och just det här med tiden är en annan zon strösslad med grått. För ena stunden är man så inne i nuet med sin asroliga unge att man glömmer tid och rum på ett fullkomligt magiskt sätt. Medan man i nästa andetag kan sakna sin förmåga att vara herre över sin egen tid på ett så intensivt sätt att det värker i bröstet. Och däremellan känner man såklart en miljon andra saker. Återigen  – hela spektrat representerat, från A till Ö.

Men. Jag tror faktiskt inte på att resignera, acceptera faktum och känna att ”det här är det nya, bara att gilla läget”. I alla fall om man känner att man BEHÖVER nåt annat. Nej, då tror jag att man helt enkelt får se till att styra upp det där andra, så att man på nåt sätt får det OCKSÅ. Inte i samma mängd som förr naturligtvis, det GÅR såklart inte. Men att få in små andningspauser där man får utlopp för sina behov av att få vara herre över sin egen tid.

Och det ska man göra UTAN ATT SKÄMMAS. För ett behov är ett BEHOV, nåt som man BEHÖVER för att må bra. Och som således är nödvändigt för att man ska kunna göra ett schysst jobb som päron. Eftersom vi är olika som mänskor så behöver alla inte det här, så jag säger såklart inte att ALLA MÅSTE KIRRA BARNVAKT eller så. Absolut inte. Men de som behöver det…behöver det. Och det måste få vara ok.

För det blir ju lätt nån slags trött präktighetshets när det kommer till föräldraskap. Man kan liksom inte offra sig för mycket, ju mer man försakar för ”barnens bästa” desto bättre, typ. Och om man inte tokälskar att umgås med sina kids varje vaken minut så är man inte Lika Bra som de som njuter av varenda sekund med sina barn.

Njaej, nu känns det som om jag kommer in på ett annat ämne. Det får vi ta en annan gång. Men hursomhelst vill jag tacka så hemskt mycket för alla tankar kring tid, det känns ALLTID bättre att veta att man inte är den första som funderat i de här banorna.