Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Jag saknar min TID

vanja wikströmJaha hörrni. Såhär göttigt hade jag det i går. Finfin bloggplats va? I går var det ju verkligen högsommar, så när grodan sussade passade jag å Niklas på att få lite semesterkänsla. Nåt som inte är så svårt i detta underbara hus som min svärmor bor i.

 

vanja wikström 2Vi hann ligga lite i solstolarna, och till och med bada. Det värker faktiskt lite i hjärtat att man inte får spendera mer tid med att slöa, när man liksom är så nära det hela tiden, utan att kunna njuta. För det blir inte direkt så mycket lounge:ande när grodan är vaken. Vi försöker skifta lite jag å Niklas, så att man kan få snika åt sig lite slötid.

Givetvis är det mysigt att hänga med grodan också, men jag skulle blåljuga om jag inte erkände att jag med glädje skulle byta bort en helg med barn för en helg utan barn. Inte alltid, men med jämna mellanrum skulle det sitta fint.

 

vanja wikström 5Det var så länge sen jag kände mig FULLKOMLIGT lugn i kroppen, jag kommer knappt ihåg hur det känns faktiskt. Och visst, jag har mycket projekt å jobb å så, men det är inte det jag menar. För när man har barn är det (tycker jag) lite av en ständig stress som bubblar runt under huden.

Det känns lite som att leva på lånad tid, typ. Inte på jobbet, men när man är hemma. Och det är ju när man är hemma som man vill kunna slappna av, ladda om, boosta energi. Det jag menar är att jag inte minns hur det är att ta en dusch utan att känna tidspress. Sminka mig utan att känna tidspress. Göra nånting alls egentligen, utan att känna tidspress.

Eller utan att be om lov. ”Är det okej om jag tvättar håret älskling?” ”Kan jag slinka ut å handla godis?” ”Jag skulle verkligen behöva behöva tvätta, funkar det om jag råddar med det ett slag?”

 

vanja wikström 4Eftersom grodan inte leker så självständigt (än så länge) krävs det att antingen jag eller Niklas är rätt ordentligt engagerad i honom i princip hela tiden, och det är det som utgör grunden för den här bubbelstressen. På helgerna blir det såklart extra tydligt, eftersom man spenderar så mycket tid tillsammans. Som SÅKLART också är APMYSIGT.

Men ni är ju smarta, känns inte som om jag behöver förklara för er att jag ju givetvis också älskar att hänga med min roliga och goda unge. Men jag kan sakna det där med att till 100% få bestämma över min egen tid SÅ IN I BÄNGEN. Att få komma hem, lägga mig i soffan, placera en påse saltlakrits på magen och plöja åtta avsnitt av Girls på raken. För att jag behövde det. NJÖT av det.

Nu finns ett fönster på omkring 2 timmar varje kväll (längre än 22 orkar vi aldrig vara uppe) där man får bestämma själv över sin tid. Men ändå inte, för den tiden är fylld av en massa måsten. Då ska det lagas mat, ätas, hinnas mysas med Niklas (inget jobbigt måste såklart men ni fattar), fixas sånt som behövs fixas (räkningar å annat skoj) samt göra sig iordning för natten. Vips säger det, sen är den tiden borta.

 

vanja wikström 3Som sagt, missförstå mig rätt här nu. Jag älskar mitt goda lilla barn och han är jätteskojig att hänga med. Det är en sak. Att jag saknar min möjlighet att göra vad jag vill med min tid är en annan. De hör inte ihop. Och min tidssaknad ”stjäl” ingen kärlek från Iggy. Men tanken på att få en hel vecka HELT SJÄLV gör mig gladare än tanken på…typ nåt annat.

Kanske att jag känner extra mycket för det här, just för att jag har en eremit-gen. Har alltid trivts enormt bra i mitt eget sällskap, och får jag välja mellan Fest och Hemma Själv så väljer jag Hemma Själv elva gånger av tio.

Hur tänker ni kring det här med tid och barn – är det någon som känner igen sig? Vore väldigt intressant att få höra lite om hur ni upplever det här dilemmat – om det ens är ett dilemma för er? Och ni med äldre kids – tycker ni att ni fått mer tid ju äldre barnen blivit? För det är lite min tröst när jag tycker att det känns jobbigt – att ju äldre och mer självgående Iggy blir, desto mer tid frigörs åt mitt håll. Eller? Berätta!

Ekologisk solkräm för barn

ekologisk solkräm för barn 3Har fått en del frågor kring vad vi använder för solskydd till Iggy, och här är vår absoluta favorit! Denna raring ger SPF 50+, är speciellt anpassad för barn och är dessutom ekologisk. Halleluja!

 

ekologisk solkräm för barn 2Förutom solkräm försöker vi se till att grodan bär keps. Det är inte alltid ett lätt uppdrag, då huvudbonader har en tendens att slitas av. Men så gott det går försöker vi se till att den är på. Långärmat ser vi också till att han har.

 

ekologisk solkräm för barn 5Det jag gillar med den här krämen är att den är så bra en solkräm nånsin kan bli. Den har ett 100% naturligt mineralskydd (inga kemikalier), den är vattenfast utan att innehålla luriga ingredienser som vattenfasta krämer ofta annars gör, den är ekologisk, skyddar mot både UVA och UVB, den är inte testad på djur och tillverkas CO2-neutralt. Rackarns massa braigt med andra ord.

 

ekologisk solkräm för barn 9Sen är den dessutom apdryg! Den är rätt fet och grodan blir vit av den, men det sjunker in så småningom. Jag brukar ta några droppar på handryggen, smeta ut med andra handen och sen dutta i Iggys ansikte. Tog alldeles för mycket i början, men har nu lärt mig att bara några droppar räcker.

 

ekologisk solkräm för barnSjälvklart är den fri från parfym också. Kan varmt rekommendera den till alla som letar efter en riktigt bra solkräm till barn. Den hittas här!

 

Den motvillige bilåkaren

DSC08370Hörrni, förresten! Jag har en nyhet som kanske kan glädja er som också har kids som skriker som stuckna spädgrisar så fort man placerar dem i en bil. Iggy har ju AVSKYTT att åka bil, och vi med – som en konsekvens av den paniska skrikandet och bökandet. Men! Nu har vi ju bott här ute hos svärmor i en vecka och då åkt bil varje dag när vi tagit oss in till stan. Det är ingen lång biltur, bara 10 minuter så vi kommer fram till tunnelbanan som sen tar oss till söder, men HALLELUJA så tror jag att dessa korta sträckor vant Iggy vid bilåkande!

Nu går det nämligen FINFINT att åka bil! Inget panikskrik, inget bökande och ålande i stolen. Ingen arg unge. Nä, nu FUNKAR det. Tror det släppte på typ tredje bilturen. Det har blivit två kortare turer varje dag nu i en veckas tid, och nu känns det som att det har släppt helt det här med att hata att åka bil.

Kanske att bökandet och skrikandet kommer tillbaka eftersom vi inte kommer åka mer bil nu på ett tag (flyttar förmodligen hem igen i morgon), men då kommer jag känna mig trygg i att han kommer tycka att det är okej igen. Men att det då kanske tar ett par tre turer innan det släpper.

Hursom, tänkte att detta ju kan kännas som en tröst för er andra som har motsträviga små bilåkare. Kanske kan vara en idé för er (om ni har möjlighet) att också köra ett gäng kortare turer för att vänja in kiddot? Nu när det är sommar är det såklart många som är sugna på att ta bilen och dra iväg till en strand eller så, nåt som känns FASANSFULLT om man har en bilskrikare (låter som en fågelsort). Men just därför kan det vara värt att testa denna korta turer-approach, så att man kanske kan få till de där utflykterna utan att få stroke.

 

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!