Blev ledsen för några dagar sen när jag läste att Knavis mådde dåligt. Vi småkänner ju varandra litegrann, och hon är en sån där superduperduktig tjej som gör tusen saker, driver eget och rattar sin snart ettårige son – allt med den äran.
Men nu har det blivit för mycket, tempot blev ohållbart och hon…ja, jag ska inte försöka mig på att försöka beskriva hur hon mår, det gör hon allra bäst själv. Läs hennes inlägg här!
Nu är hon en toksmart tjej som inser att det här är kroppens sätt att säga ifrån, och hon tar detta på allvar. Fokuserar på det som är viktigt i livet, viktigt på riktigt. Jag vet att hon hanterar detta på allra bästa sätt, och tycker att hon är fantastisk som berättar hur läget är. Med tanke på hur mycket respons det gett på hennes blogg, så är det många som känner igen sig. Obehagligt många. Det är faktiskt skrämmande hur många som mår dåligt.
Och det är så tråkigt att det ska vara så. Men även om mänskor mått dåligt i alla tider, så känns det som om det skett en ökning nu. Jag kan tänka mig att en förklaring är alla dessa MÖJLIGHETER som finns, överallt. Möjligheter är såklart någonting positivt, men i vår moderna värld finns det så många att det nästan blir…för mycket.
Att som mänska (ung som äldre) inte känna sig pressad och stressad av alla dessa MÖJLIGHETER tror jag nästan är omöjligt. Det finns liksom inga ursäkter att inte LYCKAS (på alla plan!), med alla dessa MÖJLIGHETER inom räckhåll.
Vill du bli rockstjärna finns det ett specialgymnasium för det, vill du bli florist finns det en skola för det, vill du bli fotbollspelare finns det en utbildning för det. Vilket är lovely såklart, men också stressande – just för att drömmar inte längre bara behöver förbli drömmar.
Jag har också trillat dit – stressatpressatstressat för att hinna ta vara på alla MÖJLIGHETER. Jag vill driva företag (jag vill driva FLERA företag!), jag vill blogga, jag vill Instagramma, jag vill YouTuba, jag vill hinna svara på alla fina kommentarer jag får, besvara alla fantastiska mail som skickas till mig, jag vill resa, jag vill vara världens bästa mamma, jag vill hinna intressera mig för ytligheter, jag vill läsa, jag vill vara en rolig vän, en bra chef, en härlig livskamrat, en engagerad familjemedlem, jag vill hinna ta vara på alla skojigheter som just nu verkar slinka in på min livsstig, jag vill jag vill JAG VILL…inte missa en endaste en av alla dessa MÖJLIGHETER!
Och det är väl precis just sånt här som gör att det är lätt att bara KÖÖÖÖRA, tills man en dag helt enkelt har kört slut på sig själv. Jag får rätt ofta höra från såväl vänner, som familj som från mina lovely glammisar att jag måste Ta Det Lugnare. Tagga Ner. Akta Mig För Den Berömda Väggen. Till och med ni blogoliner är på mig ibland (*host host* Karin *host*).
För tydligen smyger den sig på en på ett särdeles fult sätt, utan förvarning. En dag vaknar man och då har man redan kraschat in i den, med huvudet före. Den kommer som en obehaglig baksmälla – när det redan är för sent. Spriten är redan drucken, liksom. Nu gäller det bara att hantera sviterna av skadan.
Att tänka såna tankar skrämmer skiten ur mig. För mig som älskar att göragöraGÖRA känns det som ett öde värre än döden att…inte KUNNA göra. För det är ju så det blir – kroppen och psyket strejkar, just för att man inte SKA kunna göra nåt. Som ett försvar, en självbevarelsedrift.
Men ändå kör jag på. Jag vet att jag rattar för mycket saker periodvis, men tänker såklart att Det Händer Inte Mig. Idiotiskt, jag vet. Särskilt eftersom jag har mänskor i min absoluta närhet som både nosat och även totalkraschat in i den där väggen. Jag VET hur fruktansvärt det är, och att det för vissa aldrig blir bra igen.
Därför blev jag kanske lite extra berörd av Knavis inlägg. Vi är lite lika varandra, hon och jag. Och om HON kan känna att hon är vid väggen å nosar, då kan jag helt plötsligt relatera. Jag blev uppriktigt rädd när jag läste vad hon skrev. Just för att den där väggen då blev lite mer På Riktigt, i min värld.
Nu verkar det som att hon mår bättre (tack å lov – love you Knavis!), men mitt obehag sitter kvar. Vilket är…bra. Jag har fått ett skrämskott, och det är nyttigt. För jag kan inte heller hålla på och ratta en triljon grejer konstant. Man är ju bara mänska liksom.
