…så sover el grodo, så jag passar på att stöka undan lite såna där fixa å dona-grejer, ni vet. Som att tvätta makeupborstarna. Jag blir liksom inte av med den här jädrans ögoninflammationen, och jag misstänker att det beror på att det kan finnas bakterier kvar i borstarna.
Förmodligen skulle det allra bästa vara att jag skippade sminket helt tills dess att inflammationen var borta, men det är inte riktigt ett alternativ. Tyvärr. Jag är en sån som inte går utanför dörren utan åtmiiiinstone lite mineralpuder och rouge. Känner mig helt enkelt för sunkig annars. Jag skäms för att säga det, för allra allra helst skulle jag såklart vilja vara en sån där brutta som kan vara bekväm i att vara 100% osminkad. Men det är jag inte. Tror nog att jag blivit alltför van att se mig själv i smink, så när det inte ligger där som en uppiggande mask känner jag inte igen mig själv.
Är ju dessutom en sån där icke-solare ( i alla fall ansiktet, där är jag i princip manisk), så det finns ingen härlig bränna som fräschar upp och hjälper till. Nope – det är vitt, genomskinligt, lite rött och lite mycket mörka ringar.
Kan bli sjukt avis på tjejer med mörkare drag, de har det liksom så mycket ”lättare” på inte sminka sig-fronten. Tänker jag mig i alla fall. Är man lite mörkare har man ofta mer pigment i hyn (den blir inte lika genomskinlig och det röda/svarta/whatever det nu är syns inte lika lätt), det finns ögonbryn som är markerade, och fransar som är mörka. Lättare att varas snygg utan hjälpmedel, tror jag i alla fall. Om jag inte tar på mig mascara och ögonbrynsskugga, skulle ingen typ se var mina ögon satt.
Hursom, jag vill ju så gärna vara peppig på alla områden och känna att jag duger som jag är. Men det här är min akilleshäl. Faktiskt. Skulle min sminkväska försvinna, skulle jag – typ – få panik. Jag skämtar inte. Tycker såklart att det är idiotiskt att det ska vara på det viset, men så är det.
Kanske kanske skulle jag med träning (å terapi ha ha!) kunna bli bättre på det här med att gå osminkad. Men till saken hör att jag nog inte VILL det. Hela poängen med att bära smink är ju att det gör en snyggare. Lite som att sätta på sig en fin tröja. Så varför skulle jag INTE vilja det? Varför skulle jag välja att sätta på mig en ful tröja framför en snygg tröja, om jag ändå kan välja, liksom?
Har diskuterat det här med tjejkompisar rätt många gånger. Vissa är som jag, andra raka motsatsen. Senast det var på tapeten var det nån som sa att hon trodde det här med mitt sminkberoende kunde ha å göra med mitt prestationsbehov. Jag vill ju gärna vara duktig, och på samma sätt vill jag gärna vara fin. Att inte ha smink innebär ju att jag inte är Mitt Finaste Jag. Det innebär inte nödvändigtvis att jag förvandlas till Morran, men jag är inte…Mitt Finaste Jag. Vilket är supermegaduperokej för många. För man behöver ju inte alltid vara Sitt Finaste Jag. Men jag känner av någon anledning att jag måste det, är ni med? Eller måste å måste – att jag VILL det. För jag vill ju alltid vara duktig/göra mitt bästa, typ. Luddigt förklarat kanske, men jag tror min kompis var nåt på spåren med det där.
I dag har jag dock övat lite på att inte vara Mitt Finaste Jag, för i dag skippade jag mascaran. Tror att det bor en hel by med ögoninflammations-bacilussker i den, så den åkte i soptunnan. Och nu tänker jag vara mascara-lös tills dess att mina ögon mår bättre. Alltid nåt – ett litet men inte helt obetydligt framsteg på sminkmanifronten.
Hur är det ni med smink? Är ni som jag som allra helst vill dutta på nåt innan ni möter världen, eller är ni såna där avundsvärda mänskor som kan studsa ur sängen rakt ut på gatan och skita fullständigt i vad folk tycker?
