Blev ledsen för några dagar sen när jag läste att Knavis mådde dåligt. Vi småkänner ju varandra litegrann, och hon är en sån där superduperduktig tjej som gör tusen saker, driver eget och rattar sin snart ettårige son – allt med den äran.
Men nu har det blivit för mycket, tempot blev ohållbart och hon…ja, jag ska inte försöka mig på att försöka beskriva hur hon mår, det gör hon allra bäst själv. Läs hennes inlägg här!
Nu är hon en toksmart tjej som inser att det här är kroppens sätt att säga ifrån, och hon tar detta på allvar. Fokuserar på det som är viktigt i livet, viktigt på riktigt. Jag vet att hon hanterar detta på allra bästa sätt, och tycker att hon är fantastisk som berättar hur läget är. Med tanke på hur mycket respons det gett på hennes blogg, så är det många som känner igen sig. Obehagligt många. Det är faktiskt skrämmande hur många som mår dåligt.
Och det är så tråkigt att det ska vara så. Men även om mänskor mått dåligt i alla tider, så känns det som om det skett en ökning nu. Jag kan tänka mig att en förklaring är alla dessa MÖJLIGHETER som finns, överallt. Möjligheter är såklart någonting positivt, men i vår moderna värld finns det så många att det nästan blir…för mycket.
Att som mänska (ung som äldre) inte känna sig pressad och stressad av alla dessa MÖJLIGHETER tror jag nästan är omöjligt. Det finns liksom inga ursäkter att inte LYCKAS (på alla plan!), med alla dessa MÖJLIGHETER inom räckhåll.
Vill du bli rockstjärna finns det ett specialgymnasium för det, vill du bli florist finns det en skola för det, vill du bli fotbollspelare finns det en utbildning för det. Vilket är lovely såklart, men också stressande – just för att drömmar inte längre bara behöver förbli drömmar.
Jag har också trillat dit – stressatpressatstressat för att hinna ta vara på alla MÖJLIGHETER. Jag vill driva företag (jag vill driva FLERA företag!), jag vill blogga, jag vill Instagramma, jag vill YouTuba, jag vill hinna svara på alla fina kommentarer jag får, besvara alla fantastiska mail som skickas till mig, jag vill resa, jag vill vara världens bästa mamma, jag vill hinna intressera mig för ytligheter, jag vill läsa, jag vill vara en rolig vän, en bra chef, en härlig livskamrat, en engagerad familjemedlem, jag vill hinna ta vara på alla skojigheter som just nu verkar slinka in på min livsstig, jag vill jag vill JAG VILL…inte missa en endaste en av alla dessa MÖJLIGHETER!
Och det är väl precis just sånt här som gör att det är lätt att bara KÖÖÖÖRA, tills man en dag helt enkelt har kört slut på sig själv. Jag får rätt ofta höra från såväl vänner, som familj som från mina lovely glammisar att jag måste Ta Det Lugnare. Tagga Ner. Akta Mig För Den Berömda Väggen. Till och med ni blogoliner är på mig ibland (*host host* Karin *host*).
För tydligen smyger den sig på en på ett särdeles fult sätt, utan förvarning. En dag vaknar man och då har man redan kraschat in i den, med huvudet före. Den kommer som en obehaglig baksmälla – när det redan är för sent. Spriten är redan drucken, liksom. Nu gäller det bara att hantera sviterna av skadan.
Att tänka såna tankar skrämmer skiten ur mig. För mig som älskar att göragöraGÖRA känns det som ett öde värre än döden att…inte KUNNA göra. För det är ju så det blir – kroppen och psyket strejkar, just för att man inte SKA kunna göra nåt. Som ett försvar, en självbevarelsedrift.
Men ändå kör jag på. Jag vet att jag rattar för mycket saker periodvis, men tänker såklart att Det Händer Inte Mig. Idiotiskt, jag vet. Särskilt eftersom jag har mänskor i min absoluta närhet som både nosat och även totalkraschat in i den där väggen. Jag VET hur fruktansvärt det är, och att det för vissa aldrig blir bra igen.
Därför blev jag kanske lite extra berörd av Knavis inlägg. Vi är lite lika varandra, hon och jag. Och om HON kan känna att hon är vid väggen å nosar, då kan jag helt plötsligt relatera. Jag blev uppriktigt rädd när jag läste vad hon skrev. Just för att den där väggen då blev lite mer På Riktigt, i min värld.
Nu verkar det som att hon mår bättre (tack å lov – love you Knavis!), men mitt obehag sitter kvar. Vilket är…bra. Jag har fått ett skrämskott, och det är nyttigt. För jag kan inte heller hålla på och ratta en triljon grejer konstant. Man är ju bara mänska liksom.
Skilj på negativ och positiv stress. Att ha mycket att göra behöver inte vara dåligt, framförallt inte om de saker man gör är roliga! Viktigt i detta är förstås att kunna njuta av lugnare stunder också. En film, en god lunch i solen, osv. Den negativa stressen kommer ju egentligen först när man känner att man inte hinner med längre. När saker börjar samlas på hög. När man inte längre har tid att göra saker på ett tillfredsställande sätt. Oavsett vad det gäller så vill vi alla leverera något bra, både på jobbet och privat. Var uppmärksam på kroppens signaler, på hur du mår, så kan du nog köra på i bra tempo med alla dina roliga projekt och annat. Ta väl hand om dig!
Tack för en toppenblogg (som alltid). Har en fråga helt utanför ämnet i ditt inlägg ovan men började följa dig och din blogg utifrån att du skrev om din resa mot planerat KS. Jag sitter i vad man kan säga samma båt som du gjorde då, fast jag har fortfarande inte kommit innanför dörrarna hos Aurora här i Göteborg så processen är fortfarande inte igång. Idag tog jag kontakt med dom då min remiss snart funnits hos dom i 2 månader utan att jag fått kallelse om tid, då jag ville sondera terrängen för när beslutet senast fattas och hur länge jag kan räkna med att få vänta på att få min första tid. Till svar fick jag tyvärr ingenting. Barnmorskan vägrar svara på någon av mina frågor utan upprepar ”Just nu har vi lång kö och pga att vi inte vet hur sommaren blir och hur vi kan ha öppet under sommarmånaderna så kan vi inte kalla fler ännu” som svar på alla frågor i mina mail (som patient får man inte ringa dom). (Jag som avskyr sjukvården känner inte direkt att de klättrar uppåt på min popularitetsstege). Nåväl min fråga: hur såg tidsperspektivet ut för dig? När fick du komma på samtal och när fick du beslut? (På ett cirkus.)
Ha en fin kväll!
Sjukt bra att skriva om att ta upp detta!!
Är själv bara 24 år och har precis fått höra att jag har en utmattning. Har under flera flera år kört på för hårt med eget företag, roligheter, plugg, vänner, resor, vara en grym flickvän, ännu mera flyttar, ännu mera jobb, mera resor, mera finnas där för alla och ta hand om alla hela tiden osv. VILL FÖR MYCKET och vill för mycket att alla andra skall må bra så jag glömmer mig själv! Helt plötsligt för ett par veckor sedan tog allt stopp. tvärstopp. ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT och MATT, aldrig varit med om något liknande. Gick och kollade värden, hade lite järnbrist men inte så farligt utan allt tyder på att jag är och nosar på väggen. Har börjat tänka om helt angående livet. Slutat på mitt nuvarande jobb, lagt ner företaget. Skall börja på ett jobb där jag får arbeta med precis det som ligger mig närmast om hjärtat och där positiv energi finns. Har helt enkelt börjat prioritera annorlunda och insett att tid är mer värt än pengar och att kunna vara överallt samtidigt ( även om det är sjukt jäkla kul).
Nu är det PRIO mig själv. Lyssna bara på din kropp och jäkligt bra att du reflekterar kring detta ämnet för då är du uppmärksam! You go girl! <3 Massa kramar
Oj nu har jag sett klart klippet och ni visste redan detta. Sorry! Blir skitbra hur ni än gör men STÅ PÅ ER med husvärden att få ta fram golven under! Finns ju ingen anledning att ni inte ska få det, det är garanterat inte dyrare än att lägga in parkett! Kram Lisa
Hej Vanja!
Såg er senaste video på youtube och måste bara tipsa om en grej! Riv ut niloniummattorna och se vad som ligger under. Kan finnas jättefina trägolv under som ni bara kam slipa upp. Nytt parkettgolv blir så fel i en sån underbar lägenhet som ni har!! Måste också säga att jag är grymt avundsjuk på er lägenhet, drömmen! Kram Lisa
Viktigt inlägg Vanja! Ohuj vad man springer på en massa sönderstressad människor nu för tiden. För det finns en hel värld att upptäcka. Och det vill man ju såklart.
Så många som balanserar på en tunn tråd när det kommer till livets måsten och möjligheter. Jag är såklart en av dem.
Har ett otroligt högpresterande jobb, och funderar mycket kring hur det ska bli att börja jobba igen. Hoppas, hoppas på att kunna hitta en bra balans.
Sedan ligger det mycket i det Jossan skriver. Man kollar och skrollar på FB, Instagram och bloggar. Alla andra verkar ju ha fantastiskt jobb, med härliga kollegor, kul events, romantisk man, gulliga barn, bästa in-i-döden vänner, roliga fester, mysiga fikor, hälsosamma middagar och vältränade kroppar. Glömmer lätt bort. Att det är ögonblicksbilder. Alla väljer ju ut det bästa att visa upp. Precis som jag själv. Lägger inte upp falukorv och mos- middagen på FB direkt.
Min erfarenhet är att med planering och prioritering minskar stressen. Jag bli ofta erbjuden massa spännande projekt på jobbet. Förr sa jag ja till allt. Gick ju aldrig ihop tidsmässigt i slutändan. STRESSEN! Nu väljer jag bara de allra allra allra roligaste. Förr tackade vi ja till alla inbjudningar. Blev aldrig tid över att göra något som vi själv valde. FRUSTRATIONEN! Nu väljer vi bara att spendera tid med dem vi tycker allra allra allra mest om och på det vi allra allra allra mest vill göra.
Du är fantastisk Vanja. En otrolig inspiration för moderna mammor och alla tjejer! Fortsätt så. Men i ett lugnare tempo när du så behöver. Kraaaam
Jag tycker att du skriver ett jättebra inlägg! Du låter väldigt insiktsfull -och det är bra. Men det är lätt att vara klok men ändå inte agera utifrån det.. Att tänka att ”man ska bara” alldeles för länge. Att inte förändra i praktiken, bara känna till i teorin liksom. Det är de som är det svåra, att förändra, säga nej och begränsa och att ändå känna sig nöjd.
Jag förstår att jag inte riktigt ”nått” dig och på så sätt är det bra att någon i din närhet som du identifierar dig med puttar in lite mer skrämsel i dig. Missförstå mig rätt. Jag lyssnade inte heller när jag blev varnad, kände att jag hade koll, kontroll och att jag tålde mer stress är andra. Och ja, så var det under flera år. Tills den dagen när jag inte kom upp längre.. Och det är först nu, 2.5år senare som jag har börjat smyga mig tillbaka till livet igen. Och jag är ”skadad” för livet, kommer aldrig få tillbaka vissa funktioner, kommer alltid vara känslig för stress och jag kommer behöva ställa in- och pausa livet ibland när det gått för snabbt.
Trots allt elände, så är jag glad och tacksam. Jag kraschade så pass tidigt att jag har chans att leva mitt liv bättre, ta hand om mig , om livet och om min dotter på ett bättre sätt. Det hade varit än mer värdelöst att få ett uppvaknande vid 50 och typ ”ångra” sättet jag levt hela mitt liv på.
Jag var ofrivilligt barnlös, jag kraschade i utmattningssyndrom, jag fick en depressiv episod och provade en medicin som gjorde mig knallsjuk, jag hade en tuff graviditet på en redan sjuk kropp (med en lååångt efterlängtad bebis), jag fick en sköldkörtelsjukdom (som fortfarande gör mig sjuk) och cellförändringar ovanpå de (har gjort ingrepp men de är kvar) och just nu har jag magsår. Jag skulle tro att jag typ är frisk från år av utmattning (STORT JÄVLA JIPPI OCH GALEN LÄTTNAD). Men! Jag har inte riktigt kunnat testa pga andra sjukdomar, tex sköldkörtelsjukdomen.. Jag har varit SJUK i 2.5 år. Varje dag i 2.5 år.
Jag aktar mig för att säga ”nu kan det bara bli bättre”, för det kan faktiskt bli sämre -det finns värre livsöden och mera hemskheter som kan drabba (det vet jag efter dessa år). Men! Nu hoppas jag innerligt att jag fått min dos jäkelskap och att jag kan börja leva friskt.
Och shit vad ledsen jag skulle bli om du vandrade samma väg som jag Vanja. Du resonerar och tar in, det gjorde inte jag. Jag ”behövde” vandra den hårda vägen för att förstå. Jag hoppas att du väjer undan i tid. Var rädd om din energi, din livsglöd, glädjen och galenskapen -det är så förbaskad dystert när allt släcks på obestämd tid. Och hur man än försöker finns liksom ingen genväg, det är bara en utväg -igenom skiten! Och det är dynga!
btw. Strunta i mitt mail. Det var inte viktigt, mer bara en kul grej som jag ville dela med mig av.
Stor kram <3
<3 <3 <3 Bäst-Vanja! Alla dessa möjligheter, så himla knäppt att saker som är så KUL ska kunna bli en fälla för en själv. Var rädd om dig, du förtjänar bara feelgood!
Hej Vanja!
Först och främst: kram till dig och alla där ute!
Håller med Mette här ovan, så viktigt att du reflekterar! Känn efter i kroppen, ta signaler på allvar och öva på att säga nej ibland! Så svårt, jag vet – men det ger mer kraft än man kan tro. Även roliga saker kan få en att gå in i väggen, det är många som inte tänker på det. Lättare att förstå när man mår dåligt av stress som är av det tråkiga slaget (tuff ekonomi, krackelerade relation, jobbiga chef, konflikt med kollega etc…) men 10 roliga grejer kan ju bli en sak för mycket och kroppen liksom ballar ur. Jag tänker så här, hellre göra 5 roliga saker och hinna andas emellan än att göra 10 liksom bara i farten.
Jag tror att man måste hitta den berömda balansen, och den får man ju fundera över titt som tätt. Perioder av stress funkar ju fint för oss människor – men det måste ju lugna ner sig emellanåt för att det ska vara just ”perioder”.
Och så får jag tipsa om lite hederligt kroppsarbete som en bra stressdämpare, dvs att frigöra endorfiner. Jaga runt Grodan så mycket det går, hoppa tio gånger upp och ner, yoga, spring, dansa loss i nya lägenheten eller vad som helst som höjer pulsen lite. Det gör gott! 🙂
Stor kram och ha en fin dag! Tack för att du delar med dig!
/Anna
Åh det finns så mycket att säga om detta! Men eftersom även jag måste fånga alla dagens möjligheter stannar jag vid denna kommentar: bra att du reflekterar. Bara det tror jag gör skillnad jämfört med att rusa på utan att reflektera.
Kram till dig och alla oss andra som kämpar!
PS. Jag öste ur mg min stress på Facebook för några veckor sedan. Herregud så mycket respons jag fick, så många som var i samma situation. Tror att det är jättebra att lufta, prata och reflektera över de oglammiga sidorna av livet också…
Godmorgon fina du!
Bra och viktigt inlägg du skrivit och det känns bra att läsa att din vän mår lite bättre.
Idag i Sverige och säkert i resten av världen så tror jag inte det är lätt att vara människa. Det ställs krav från alla möjliga håll men det STÖRSTA kraven vi ställer tror jag kommer från oss själva. Vi vill så gärna räcka till för alla och i slutändan så glömmer vi bort den viktigaste personen i denna kråksången nämligen mig själv.
Jag tror att sociala medier påverkar mycket på hur vi mår. Vissa människor lägger upp de finaste bilderna, skriver de mest rosa och fluff fluff inläggen i sina bloggar, de visar upp en sida som inte alltid är sann. Jag tror att detta påverkar oss mer än vad vi tror. Vi måste bli ärligare och visa att vi är mänskliga. Det är ju helt naturligt att bryta ihop och komma igen, men det är ju bättre att vi lättar på ventilen ofta än att vi springer in i den där jädrans väggen med ett krasch, bom och bang.
För mig är det viktigt att våga stanna upp och andas och känna att jag är i nuet. Mycket lättare sagt än gjort. Jag har även vänner som har gått rakt in i den berömda väggen trots uppmaningar från nära och kära om att ta det lugnt och inte hinna med allt
Jag har själv varit på väg in i väggen men har på nått vis lyckats slippa den.
Om jag inte sagt ifrån mig mitt chefskap på jobbet så hade jag förmodligen suttit med näsan nu i den berömda väggen. Jag hade aldrig lyckats ratta mammaskapet, fruskapet, vänskapet och jobbet samtidigt. Så jag tackar mig själv för att jag hade insikten att säga ifrån mig mitt chefsskap och bara blir en ”vanlig” polis.
Nu ska jag klä på mitt barn och så ska vi snart åka till föris:)
Önskar dig en finfin dag Vanja!
Kram Jossan