Vanja Wikström

Man behöver (uppenbarligen) inte ÅKA på skidorna för att ha sjukt kul med dem!

Och hörrni – jag ser att det är nÃ¥gra som reagerat pÃ¥ bilbarnstolen i bullen vi tog till Arlanda. Jag tyckte självklart att det var konstigt att den satt framÃ¥tvänd, och frÃ¥gade chauffören om det. Men han sa att den skulle sitta sÃ¥, och det var dessutom en stor bild pÃ¥ stolen som visade att den absolut INTE fick sitta bakÃ¥tvänd. SÃ¥ just den stolen skulle sitta precis sÃ¥.

Hade vi varit perfekta föräldrar antar jag att vi hade vägrat taxin och sett till att ta oss till flygplatsen pÃ¥ nÃ¥t annat sätt. Men nu var vi stressade och litade pÃ¥ att taxifirman och chauffören hade koll – vi hade ju uttryckligen beställt och betalat extra för en taxi med just bilbarnstol.

Det är svårt det här, med att alltid göra rätt. Vi försöker såklart, men ibland blir det fel. Och mycket mer än så kan jag nog inte säga. Förutom att vi självklart ska ha bättre koll på detta vid framtida taxiresor.

Mmmm. Myz. Myzpyz. Här sitter jag och har det så häääärligt. Myyyzer, liksom.

En riktigt lovely bloggbild. Myyyzandes på en alptopp, med en kaffe vid sidan. Inte dumt.

Det man inte vet om när man ser såna här bilder, är det som sker lite bakom kulisserna. När man lite snällt frågar sitt sällskap om de kan tänka sig att INTE RÖRA MATEN förrän jag plåtat klart, till exempel.

Eller när man pÃ¥ samma snälla sätt ber sina vänner att BACKA BACKA BACKA – BACKA ÄNNU MER NI ÄR FORTFARANDE I BILD OCH JAG VILL HA ENDAST BERG I BAKGRUNDEN.

Men ibland tröttnar de på ens ständiga fotodirigerande, och gör myteri. Vandrar in i bilden, helt utan att bry sig om mina diktatoriska orders.

DÃ¥ ser det ut sÃ¥här. PANG! …sa bloggbubblan.

Den här dagen startade med kaos. Grodan sov dåligt i förrgår natt, och i går natt var det bedrövligt. Vaknade varannan timme, skrek och bökade. Hemma skulle det varit nemas problemas, jag å grodan sover ju i vardagsrummet pga Niklas sömnproblem, så den enda som skulle störts av en sån natt är jag.

Men här sover vi i samma rum, sÃ¥ när grodan härjade blev jag APSTRESSAD. Dels för att jag visste att Niklas natt pajades, men ocksÃ¥ för att vi väckte hela kusinfamiljen som bor i rummet intill. SÃ¥ fort de där ”wäääähh”-en kom, sÃ¥ sköt det ut adrenalin i hela kroppen och jag började pangsvettas. SÃ¥ stressad blev jag. No fun.

Jag vet inte varför natten var så usel. Kanske var det den nya miljön, kanske var det den tunna luften på den här höga höjden, kanske var det vad fan som helst. Man vet ju inte. Skitjobbigt var det i alla fall, just för att jag kände att vi störde så himla mycket.

Förutom att härja hela natten lång, så slängde Iggy in en bonus: vakna pigg som en mört 05.30. Han har i princip ALDRIG vaknat före 07, tvärtom brukar han sova längre om han vaknat nån gång extra på natten. Men inte nu. Nädå. Nu var det UPPUPPUPP kl 05.30.

Jag och Niklas var levande döda, sÃ¥ som tur var tog snälla snälla Oliven Iggy pÃ¥ morgonen dÃ¥ kusin Ruben alltid vaknar vid 06, och sen hoppade Nella in dessutom. Det innebar att jag och Niklas kunde somna om och fick nÃ¥gra timmars sömn. SÃ¥ att den här dagen kunde bli en dag – och inte bara en zombiedvala.

Tröttheten och stressen över att ha ETT BARN SOM INTE SOVER gjorde att jag bölade mig igenom i princip hela förmiddagen. Det skvalade och skvalade, och trots försäkringar om att det ju inte gÃ¥r att hjälpa om ett barn vaknar pÃ¥ natten – det GÖR inget, sÃ¥ var jag bara sÃ¥ jäkla ledsen. Usch Ã¥ fy.

Att jag var sjukt sliten gjorde ju inte humöret bättre direkt. Åsså har jag mens också. Såklart. Bajskaka på bajskaka liksom. Det är såklart inte hela världen att Iggy röjt runt i några nätter, men om hans sömn kaosar så påverkar det så många andra, och det var det som kändes så himla jobbigt.

Men! Till slut torkade de trötta tårarna, och efter att ha vaggat en väldigt god liten groda till sömns här hemma, så satte vi på oss skidkläderna och gav oss upp i backen. Och då vände det.

Det GÅR ju liksom inte att vara pÃ¥ dÃ¥ligt humör när man befinner sig pÃ¥ en sÃ¥n här plats. Luften, ljuset och tjusigheten – det är för mycket plus för att man ska kunna vara ledsen. Vi Ã¥kte rätt lugnt i dag, och Ã¥t lunch pÃ¥ Cabane Mont Fort som ligger helt galet vackert pÃ¥ en klippa.

En lasagne fick det bli för min del.

…Ã¥ sen kunde vi sÃ¥klart inte motstÃ¥ en sÃ¥n här goding. Och med god mat i magen, pÃ¥ en sjukt vacker plats, sÃ¥ kändes det helt plötsligt inte bara ok, utan riktigt riktigt bra.

Och om Iggy härjar i natt igen, ja – dÃ¥ kommer jag agera som jag skulle gjort hemma, och inte stressas till att ta dÃ¥liga beslut som jag känt att jag gjort i tvÃ¥ nätter nu. Eftersom jag tycker det är sÃ¥ jobbigt att vi stör alla sÃ¥ blir det minsta motstÃ¥ndets lag, vilket innebär att jag sätter en flaska ersättning i munnen pÃ¥ honom sÃ¥ fort han skriker, för dÃ¥ vet jag att han blir tyst.

Så skulle jag såklart aldrig göra hemma, han får inte äta mer än en gång per natt, och tidigast kl 04. Och det funkar jättebra. Men nu har jag slunkit bort från rutinerna. I natt ska jag däremot tillbaks på the straight and narrow, så håll tummarna för att oss nu blogoliner.

HÃ¥ll tummarna för att Iggy inte härjar, och om han gör det – att hans mamma inte blir panikstressad och tar till flaskan sÃ¥ att säga (löser problemet för stunden, men skapar fler problem pÃ¥ längre sikt = inte en bra lösning).