Vanja Wikström

Okej blogoliner – här är den kaotiska resan till Verbier! Titta och förfasas. Eller nåt.

Och hörrni – ledsen att jag är urusel på att svara på kommentarer just nu, men jag har helt enkelt inte riktigt tid. Lovar att svara så fort det finns lite mer utrymme för det, så hang in there så kommer det svar inom en rimlig framtid! Promise.

Jag bjussar såklart på en Dagens Momspo från Verbier!

 

Ingen fancy schmancy-Momspo dock, utan en mer skid-ig variant. Tagen strax efter vår massivt mysiga lurre på Marmotte i går.

 

Underställ / Billigast möjliga på Stadium

Skidbraxer / Lånade av Oliven

Pjäxor / Hyrda på No 1 i Verbier

Solisar / Åhléns

Kepa / Kenzo, också lånad från den very stylish Oliven

Mage / Sprängfull med croute och panaché

Mindset / Så.Jäkla.Nöjd

 

Denna keps alltså! Jag är typ in love.

 

Väldigt fiffig att ha i ryggsäcken när det är dags för lunch i pangsolen (vi åker med hjälm såklart). Man får verkligen vara försiktig här, med all snö som reflekterar solstrålarna. Toklätt att bränna sig.

Inte för att jag just ser ut att skydda mig så himlans mycket på just det här fotot. Men det var liksom bildligt snyggare att stå såhär, än att trycka i skuggan. #VadGörManInteFörElBloggoLiksom

 

Jag VEEEET att det är lökigt att göra V-tecknet. Men jag var tvungen. V för Vanja och V för Verbier!

Den här dagen har varit typ osann. För den var så galet fantastisk, att det nästan är svårt att tro att den hände på riktigt.

Vi vaknade upp till strålande sol, tog en lugn morgon och åkte upp på berget vid halv elva. Körde sedan ett off pist-åk som heter Hidden Valley, och det var bara så jäklans härligt.

Jag har åkt skidor sen jag var liten knatte, men i princip bara i pist. Men via Niklas familj har jag fått uppleva tjusningen med att åka off pist, och det är en helt annan nivå på upplevelse, tycker jag.

Vid off pist-åk så åker man ju som ni såklart vet utanför det pistade systemet, och det är så fantastiskt för då befinner man sig mitt ute i spenaten så att säga. Det är tyst (förutom fågelsången), man är omgiven av bländande vacker natur och snön är såklart annorlunda. Inte packad, utan…fluffig. Om man har tur att inte så många hittat dit innan en själv såklart.

Dessutom blir det liksom mer av en hajk, det blir en utflykt och ett äventyr. Man måste leta efter platser att ta sig ner på, och skråa över bergskanter för att komma till det optimala stället att åka på. När det är riktigt hardcore är det av med skidorna som gäller, upp med dem på ryggen och knata för att hamna rätt. Ibland upp för hela bergspartier.

 

Nu låter det som att jag är värsta fräsiga offpistmänskan, och så är det absolut inte Jag åkte off pist första gången för två år sen, just här i Verbier med Niklas familj. Och blev helt knäckt. Att åka pist är skitkul, absolut, men att åka på såna här hajker (som ibland tar hela dagar) är nåt helt annat. En totalupplevelse på så många plan.

Som tur är så är såväl Niklas som hans syster Oliven tokduktiga skidåkare med benkoll på säkerhet osv, så jag kunde inte ha bättre guider. Förra gången vi var här så tog jag mig helt klart lite vatten över huvudet, och hängde med på turer som kanske egentligen var för avancerade för mig. Men OJ vad det betalade sig, har några av mitt livs absolut bästa naturupplevelser från den resan.

Och skulle man bara göra saker som man är 100% bekväm med hela tiden, skulle livet inte bli så varierat eller spännande. ”Gör en sak varje dag som skrämmer dig”, sa en klok kvinna som heter Madonna en gång. Och hon är ju ingen dumsnut.

 

Men! Trots den fantastiska skidturen, så upptäckte jag precis att jag inte har en enda bild från den. Sorry för det! Vi filmade däremot som tokar, så ni kommer verkligen få följa med på den här underbara dagen, fast i rörlig bild istället.

Har dock världens sämsta uppkoppling här, så vi har lite problem med att ladda upp YouTube-kipp. Vi filmade såklart när vi reste hit också, men det programmet har vi inte lyckats få upp än, trots typ en miljard försök i dag. Så ni får hålla ut lite, så hoppas jag vi kan få upp nåt inom kort.

Har däremot lite pics från ett av världens mest underbara lunchställen, La Marmotte. Besöker man Verbier MÅSTE man äta lunch på deras terrass en solig dag.

 

Och man MÅSTE äta en croute! Det är typ världens onyttigaste (och godaste!) rätt: vitt bröd indränkt i vitt vin, täckt med skinka och ett enormt lager racletteost. En cornichon på det, några syltlökar och sen ett stekt ägg på toppen så är man hemma.

Crouten ugnbakas i gjutgärnsform, så att allt liksom gojsat ihop sig riktigt ordentligt under det massiva osttäcket. Vansinnesgott, och PRECIS vad man behöver när man röjt runt på skidorna ett gäng timmar.

 

Ja, men ni förstår ju. Sitta där mitt i pangsolen och snaska i sig detta – med en utsikt som är apsnygg – är liksom ingen dålig deal.

 

Efter en grymt lovely tvåtimmarslurre åkte vi lite till, och drog sen hem vid tre å lekte med kidsen. Vi åkte pulka med Iggy, och sen drog hela gänget ner till ett annat måsteställe i Verbier – Le Rouge för lite after ski.

 

Kusin Ruben trivdes finfint på after skin, pappa Kimmen likaså.

 

Alltså. MYS.

 

Faster Oliven, Rubens mamma.

 

Nella the babysitter!

 

Nella i full färd med att plåta! #WIN #BättreBloggBarnvaktGårInteAttFå

 

Det var liksom bara världens bästa dag i dag! Och hörrni – om ni kikar riktigt noga på bilden så ser ni ett blont huvud precis vid min vänstra armbåge. Det är fröken Sofi Fahrman (som ju bor i Verbier).

Jag var faktiskt tvungen att gå fram och snicksnacka lite med henne, för när hon var preggo och ammade använde hon ett gäng plagg från GlamMom väldigt flitigt – nåt som vi var oerhört glada för. Titt som tätt dök vi upp i hennes toksnygga outfitinlägg, och vi jublade varje gång eftersom det (såklart) påverkade försäljningen på ett himla trevligt sätt.

Hon var sjukt trevlig att ha å göra med då, och det var hon även i dag. Jag tackade så mycket för all fin PR som hon genererat, och hon tackade tillbaka för grymma plagg. Härlig win/win. Hon tyckte även att Iggly var en rackarns söt liten plutt, och sånt kammar ju såklart alltid hem ett gäng extrapoäng.

Hursomhelst så var det skoj att få säga tack personligen, och alltid lovely när fräsiga kändisbruttor känns genuint sköna även irl så att säga. Heja Sofi Fahrman alltså!

Okej, efter det här mastodontinlägget så är det dags att knyta sig för min del. Hoppas hoppas vi får ordning på den här rackarns uppkopplingen snart, så att ni kan få se lite rörligt material härifrån. Men nu – natt!