Vanja Wikström

Grodan ska ju få förisplats i mars, men nu är det…mars. Och vi har fortfarande inte hört ett ljud. Så i dag ringde jag Stockholm Stad, bara för att kolla att vi inte fallit mellan stolarna. Det hade vi inte, men att få garanterad förisplats i mars kan innebära sista mars likaväl som första mars, lärde jag mig i dag. Och som senast får man veta om platsen fem dagar innan man ska börja. Snabba puckar alltså!

Den snälla personen jag fick prata med kollade också upp hur vi låg till kömässigt på de fem förskolor vi har som val. På fyra av dem var det flera hundra barn före oss i kön, den kö vi låg bäst till på var faktiskt vårt förstaval. Där hade vi plats 53. Kändes som en pyttesiffra, när man precis hört 367 och 514.

Men 53 är såklart alldeles för många för att vi ska ha någon chans att få plats där nu. Men det kändes bra att veta att det inte var OMÖJLIGT att komma in där. Ligger vi på 53 nu, så borde vi kunna byta dit om inte alltför länge, tänker jag. Om vi nu behöver byta alls. Den vi hamnar på kanske är superduperbra, vad vet jag?

 

Men det går ju inte att undgå att fundera kring varför det finns plats på den förskola vi nu kommer att erbjudas – när det är så proppfullt överallt annars? Vad är det för fel på den, liksom? Säkert absolut ingenting.

Jag vet ju att det går trender i det där med förisar, precis som med allt annat, och helt plötsligt måste ALLA köpa samma vas (*host host* Dagg *host host*) eller börja spontanälska den gamla skämsblomman Svärmors Tunga (här är jag själv skyldig så det brakar om det).

Och på samma sätt som Gerberor inte helt plötsligt blir automatiskt fula, bara för att alla börjar rådigga diverse suckulenter, så är samtliga förisar på Södermalm inte värdelösa bara för att de inte har skrattretande långa köer. Hoppas jag, i alla fall.

Hursomhelst så ska det bli väldigt spännande att se vad det är för ställe som vi hamnar på.

Som ni vet så skrev jag ju ett böl-mail till Fotografiska efter vår avfirningsmiddag för Irica som ägde rum där. Jag är verkligen ingen sån som klagar bara för klagandets skull – tvärtom tycker jag det är bland det viktigaste som finns att berömma och uppmuntra – men det är viktigt att säga till när nåt faktiskt blir så dåligt som det blev den kvällen. För allas skull. Det farligaste som finns för ett företag är att det går runt en massa missnöjda kunder och sprider sitt missnöje, utan att man fått en chans att reparera skadan.

Hursomhelst så mailade jag till restaurangen och berättade hur vår upplevelse hade varit, och jag lovade ju att uppdatera er på hur det utvecklade sig. Detta fick jag till svar:

Hej Vanja,

Jättetråkigt att höra att ni hade en sådan upplevelse. Det var definitivt en kväll med mycket att göra men det är självklart ingen ursäkt för allt stress. Jag pratade med er servitör, han ber tusen gånger om ursäkt för sin del i detta. Han känner att han absolut var stressad och att han missuppfattade er längs vägen. Framför allt i anknytning till desserten. När det gäller personal på golvet är det alltid jättesvårt att beräkna precis rätt. Vi är fortfarande en ung restaurang och kämpar självklart med att bli bättre i alla avseende. Allt från hur mycket personal vi behöver till vad vi gör varje dag i service. Vi har valt att anställa en ung men, som vi känner, jättehärlig personal. De försöker verkligen men de når inte alltid hela vägen trots våra gemensamma ansträngningar. Det är jättesynd att ni fick dem på en tuff dag. Allt jag kan säga vidare är att jag uppskattar verkligen att ni tar er tid och berättar och att vi fortsätter kämpa för att tillsammans bli bättre varje dag och jag hoppas att vi får en ny chans i framtiden. Vill ni komma in igen, mejla gärna mig direkt.

Tack!

Ett helt okej svar, men inte så bra som jag hade önskat. Har man lagt tusentals kronor på en middag som förvisso var smarrig, men där servicen verkligen var under all kritik, så ska man få någon form av erbjudande om kompensation. Tycker jag.

Och det har inget att göra med att jag vill roffa åt mig en gratismiddag, nope. Ska jag vara helt ärlig så vill glammisarna faktiskt inte ens gå tillbaka, för de fick en så dålig bild av Fotografiska – vilket såklart är supertrist. Men det är just det – om vi hade fått möjlighet att äta där igen (utan att vårt lilla och inte så rika företag ska stå för samma saftiga nota en extra gång) så hade vi med största sannolikhet ändrat uppfattning.

Så jag mailade tillbaka och frågade rakt på sak om vi på något sätt skulle bli kompenserade ifall vi bokade bord igen. Får se vad de svarar.

När GlamMom får missnöjda kunder (det händer såklart; en vara går sönder, vi har missat att skicka med någon produkt i deras beställning eller liknande) så gör vi alltid vårt yttersta för att de inte bara ska bli kompenserade och nöjda, utan TOKnöjda. Vi tror nämligen att en kund som först är missnöjd och sen blir översköljd med bra service och extra fin kompensation, faktiskt kan bli en ÄNNU nöjdare kund än om hon inte hade råkat ut för just den där varan som gick sönder.

För så är det ju – om man går tillbaka till en butik med nåt som inte hållit måttet, och butiken tar hand om en på allra bästa sätt och gör sitt yttersta för att man ska bli nöjd, så blir man ju väldigt väldigt glad. Så glad att man kanske till och med sprider ordet om servicen vidare till någon kompis. Då blir det win/win. Win för kunden som blir glad och nöjd, och win för företaget som får en nöjd kund som sprider ordet vidare. Så att ta hand om missnöjda kunder är extremt viktigt. Både på ett mänskligt plan såklart, men också för företagets överlevnad.

Vi får se om Fotografiska återkommer. Och med vad i så fall. Forsättning följer!

Torsdagar är ju min mammaledighetsdag som ni vet, så jag tänkte att det kanske kunde vara kul att hänga med på just en sån. Därav dessa två klipp!

 

Just denna torsdag körde vi playdate med Josefin och hennes lille Bo. Josefin har också en YouTubekanal, så för er som blir sugna på att få se mer av henne så hittar ni den här!