Vanja Wikström

Jag och Niklas har pratat om att vi måste bli bättre på att hitta på grejer på egen hand, utan varandra och utan bebelino. Den här eeegentiiiiden ni vet. Det är ju viktigt att det inte alltid är parinriktade date nights som blir resultatet av eeeeegentiiiiiiden, utan att man även håller liv i sitt…ehhh…sociala liv.

Därför bidde det mysfrulle med syster yster i morse. På Nytorget 6 – of course. Hon har aldrig (!!!) käkat deras frulle, så det var hög tid att inviga henne i sekten, tänkte jag.

 

Och det här är min nya favvo: avocadomackan, fast med extra bacon. Oh. Så. GOTT.

 

Sys körde på yoghurt med granola och honung, ett kokt ägg med kalles och en croissant.

 

Åsså delade vi på ett fruktfat – no vindruvor. Breakfast for champions.

 

Det är inte lätt det här, att ha en bloggande syster som ska ta kort på ALLT hela tiden. Mini ville helst av allt gömma sig under bordet när jag riktade kameran mot henne, men några bilder lyckades jag snäppa i alla fall. Tycker hon klarade poserandet med den äran.

Vi hade så jäkla mysigt, älskar att hänga med min syster. Och jag älskar att jag älskar det. Hon är 14 år yngre än mig, så vi har alltid haft mer av en kompisrelation än en systerrelation, då jag flyttade hemifrån när hon bara var tre år.

Så vi har liksom aldrig syskonbråkat egentligen, utan bara fått det göttaste med en systerrelation. Väldigt lyxigt.

Och det var väldigt lyxigt med eeeeegentiiiid också, såklart. Planen är att både jag å Niklas ska få till åtminstone en grej per vecka som man gör på egen hand med sina kompisar. Lätt att de hela tiden prioriteras bort när vi rattar så jäkla mycket grejer. Men no more!

Men alltså. HUR knäppt är inte livet? På musikfronten har det ju liksom varit intet nytt så att säga rätt länge nu. Och så i går – bara för att jag skrev det där blogginlägget bergis, livet måste liksom påminna mig om att jag fortfarande inte vet ett skvatt eller har någon aning om vart mitt liv ska ta vägen – så damp det ner ett väldigt intressant mail.

Det var från min förlagssnubbe, Pelle. (Även känd som Idol-Pelle då han satt i juryn något år ha ha…) Huxflux så har en gammal låt jag skrivit pitchats till en artist, och ska nu spelas in. Det är ju bara för knäppt – vilken tajming va?

Pelle är en sjukt duktig snubbe, helt klart ett av de tyngsta namnen i branschen. Han jobbar främst mot Asien numera, då det är där som det fortfarande säljs skivor och går att göra pengar. Dessutom är artisterna helt bananasduktiga. Så min låt kommer spelas in av en tjej från Taiwan som tydligen är en riktig popstar i Asien HUR kul? Och HUR märkligt?! Ibland måste man ju bara ta sig för pannan för att livet bjussar på så knasiga överraskningar.

 

Men jag tackar å tar emot, bockar ödmjukast inför musikguden som fick detta att hända. Vi får se vad det blir av låten. Fast egentligen spelar det ingen roll om den drar in några stålars eller inte. Jag tycker bara att det är så jävla kul att jag kan sätta ”Har skrivit låt åt Taiwanesisk popstar” på min bucket list, ha ha.

Skickade i alla fall tillbaka förlagskontraktet med vändande post (ivrig? jag? vaddå?), och tryckte på Max Martin som frimärke. Kändes ju passande.

 

Vi fick några ettårspresenter av mormor i måndags, eftersom hon inte kunde vara med på Iggys kalas. Och nu – äntligen – är hon dresserad! Efter att ha presentat Iggy med RÖD/GRÖN/LILA/TURKOS-mönstrade kläder i ett års tid (som vi bytt – allihop) fick vi nu en GRÅ tröja, en GRÅ tisha, GRÅA mockisar och VANLIGA blåjeans (inte rödgrönlilablå-mönstrade manchesterpants). Tummen upp!

Vi trodde att vi skulle klä Iggy mycket mera färgglatt, men tycker liksom inte att han passar i starka färger. Töntigt kanske, men det känns som att han har ”sin stil” (jag vet, nu garvar jag själv, inser hur löjligt det här låter men ändå) och den består av jeans och collegetröjor, i rätt dämpade färger. Det är hursomhelst det som vi tycker att han är allra finast i.

Därför har alla mormors vilda färgkombos snällt fått åka tillbaks till butiken. Varje gång. Och varje gång har vi kommit hem med något typ…grått. Och skickat bild på det bytta (för att visa att vi hittat nåt som vi verkligen gillat). Och varje gång har vi då fått tillbaka, typ: ”TRÅKMÅNSAR! Och BLÅTT dessutom! Traditionalister! Sabla bakåtsträvare!”. Mormor skräder inte orden.

I julas var hon fortfarande obstinat och presentade oss med ett knallrött manchester-set. Som vi bytte. Men nu har hon alltså resignerat. Motvilligt, men ändå. Och nu tror jag hon håller sig ifrån det knalligaste på barnavdelningen i fortsättningen, för hon såg verkligen uppskattningen i la mamas ögon när det som packades upp ur presentkartongerna inte lös i regnbågens alla färger.

Missförstå mig rätt nu ladies, jag tycker det är superfint med knalliga kids. Men just på grodan så känns det inte hundra bara. Känner ni igen er? Har ni också hittat en ”stil” som ni liksom gillar på era barn?

Och missförstå mig rätt även på mormorsfronten. Jag älskar min mamma, hon är en färgstark dam inifrån och ut. Nu i måndags när hon var barnvakt så bytte hon t ex en bajsblöja på Iggy (UTAN våtservetter, för de hittade hon inte) MITT i baren, i en skinnsoffa på Scandic Malmen (ett lite fräsigt hotell här på Söder).

Inget jag skulle göra direkt, men jag älskar på nåt sätt att hon gör det. Konventioner är inget för henne, liksom. ”Jajjajja, ingen SÅG nåt, de märkte det knappt! Och Iggy var så nöjd, låg och tittade på bilarna utanför medan han blev fin i baken.” var hennes kommentar när jag undrade varför hon inte gick in på tjotta och bytte.

Hursomhelst är jag nöjd med att äntligen ha lyckats dressera henne på barnklädesfronten. Så får hon fortsätta röja runt med bajsblöjor i hotellbarer bäst hon vill.