Vanja Wikström

Blogoliner! Jag har ju helt glömt bort att berätta vad grodan fick i ettårspresent av mig och Niklas. Vi visade det ju i YouTube-klippen från kalaset, men jag vet inte om alla som läser el bloggo kikar på klippen. Så därför tar vi det även skriftligen.

Han fick en lära gå-vagn! Grodan har stått väldans bra rätt länge nu, men har inte börjat knata än. Så vi tänkte att han nog skulle tycka en sån här grej vore skoj.

 

Han går jättebra när han håller sig i möbler, men tar inga egna steg än. Men med den här kan han liksom ratta runt litegrann, och typ test-gå. Kul är det i alla fall, tycker han.

 

Tänker att den här nog kan vara skoj även när han är en fena på att gå själv. Att ratta runt mjukdjur – eller kompisar –  i. Tycker dessutom att den var rätt snajdig faktiskt. Och prisvärd – 299 pix!

 

Den har skruvar vid hjulen som man kan dra åt för att få önskvärd ”tröghet” på vagnen.

 

Man vill ju inte att den ska rulla på av bara attan liksom. Då hamnar de små bebelinosarna på nosen illa kvickt.

 

För att vagnen ska bli så stadig som möjligt lastar vi den med tunga böcker när grodan drar runt med den. Ett finfint sätt för mamsen att få användning av sitt digra förråd med tjocka Marilyn-biografier.

Kan avslöja att jag var BESATT av denna kvinna från nio års ålder upp tills dess att jag var långt över tjugo. Det fanns en tid i mitt liv när jag spelade in ALLT som rörde MM på video, klippte ur ALLA bilder ur ALLA tidningar, och läste/såg/köpte ALLT som hade med henne att göra.

Har en förmögenhet i MM-memorabilia på vinden.

 

Jag är ju en sån som snöar in på grejer, och eftersom jag så länge sög i mig allt jag kom över, så blev jag rätt duktig på allt som hade med denna fascinerande kvinna att göra. Faktiskt så duktig att jag näääästan kom med i ”tiotusenkronorsfrågan” på SVT. (Eller vad det nu hette, ni vet det där programmet där kids som typ snöat in på flygplanstyper får svara på apkomplicerade frågor om sitt obskyra ämne, glänsa med sina märkliga kunskaper och vinna priser kopplade till detsamma).

Det gick så långt att programproduktionen kom hem till oss och filmade introduktionsintervjun. Men, det stod mellan mig och en jämngammal kille. Och de valde killen. Han fick sen sitta i den där buren i det där programmet och svara på de där frågorna. Och MISSLYCKADES.

Han kom till 5000-kronorsnivån, men där tog det stopp. Har för mig att frågan gällde nåt om att man skulle namnge författarna på några av de pjäser som ett antal av MM´s filmer var baserade på. Jag kunde svaren, och blev fly förbannad därhemma. Grät och var så enormt besviken.

Inte på att det inte var jag som satt i buren, utan på att jag i och med hans oförmåga att svara rätt nu inte skulle få se vad man vann om man klarade 10 000-kronorsfrågan. De priserna var ju helt bananas, och jag var SÅ nyfiken på vad de hade fixat för Marilynrelaterat om man klarade alla frågor. Men det får jag aldrig veta.

 

Nåväl – tillbaks till ämnet! En lära gå-vagn blev det i alla fall till den ettåriga grodan, och den är väldans poppis här hemma. Om det är någon som blir nyfiken på vagnen, så hittas den här!

Hörrni. I morse gjorde jag bananpannkakor för allra första gången. Dessa überhyllade, megahypeade och oh så omtalade pankisar. Men. Jag fattar ingenting. Det var ju inte gott?!

Jag gjorde det klassiska receptet: ett ägg och en banan vispas ihop till en smet, och steks sen i smör. De blev skitsnygga måste jag nog få lov att säga, såg perfekta ut. Gyllengula och saftiga.

Hade dessvärre bara tråkig blåbärssylt i kylen att ha till, men att vispa ihop detta var ju ett spontanbeslut i morse så kylsylten fick duga som tillbehör.

 

Nu vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig i och för sig. Men efter alla rackarns Sofi Fahrman-instagramningar på dessa berömda bananpankisar, alla matblogginlägg, alla lyxiga tidningsbilder – så hade jag i alla fall förväntat mig att det skulle vara GOTT. Men det smakar ju…ägg och banan. Varken mer eller mindre. Och det är ju liksom inte så gott. Tycker inte jag i alla fall.

Visst hade det blivit roligare med färska bär till istället för kylsylten, men det är ju ändå pankisarna som är grejen. De är ju basen. Och jag tyckte fasen inte att det var smarrigt alls. Smakade typ…bananomelett. Och det vete sjutton om jag är så sugen på.

Nu kanske jag har gjort nåt generalfel, missat nån magisk ingrediens eller så. Men – ni som testat dessa gula små plättar – vad tycker ni? Är jag den enda som inte sjunger bananpannkakans lov? #DontBelieveTheHype

Ni vet ju att jag då och då försöker sticka hål på bloggbubblan, eller åtminstone ge er lite insyn i den. Visa att saker och ting liksom inte är så perfekta som de ibland kan se ut på bild.

Well, de här bilderna togs för några dagar sen, och planen var att skriva just ett sånt sticka hål på bubblan-inlägg kring dem. För bilden ovan ger nog ändå sken av en mysig utefrulle; mams och bebelino i finfin harmoni. Men icke.

 

Nä, fy fan. Det här var en riktig satans pärs till frukost faktiskt. Hade begett mig tillbaks till favvon Pom & Flora för en till sån där frulle med rotfruktsbrödet (ni vet, som jag skrev om här). Tagit med mig min syster, min mamma och Niklas. Tänkte att det skulle bli Så Jävla Trevligt, liksom.

Men det var en sån dag när allt bara kändes piss. Inget stämde. Vi satte oss på ett osmart sätt på kafét som gjorde att det kändes som att vi ockuperade alldeles för stor plats, vilket fick mig att känna mig som en idiot. Både jag och Niklas var på dåligt humör, min syster hade blivit lovad en ensamfrulle med mig för att kunna prata tjejsnack men åkte på hela familjen, och Iggy var ASJOBBIG. Stissig som fasen, en riktig surmule, och skulle kladda med sina små fingrar ÖVERALLT HELA TIDEN.

Jag hade givetvis tajmat hans kladdmani med en nytvättad krispigt vit tröja, och försökte förtvivlat värja mig mot blåbärskladdiga fingrar som fäktade runtruntrunt, samtidigt som det ålades i famnen, ylades och kaosades rent allmänt.

 

Och ändå så ser jag ut såhär på bilden. ”Vi har det skitbra. Mysepys. Verkligen.” Och det var just när jag tittade igenom bilderna som jag kände att jag måste skriva ett sticka hål på bubblan-inlägg om denna frulle. För INTE FAN tyckte jag att det var så nice som det ser ut ovan. Jag svettades floder, var irriterad och sur, och ville bara att den satans frullen skulle vara över.

 

Det var tur att det var smarrigt i alla fall, så att man fick ut något av denna stressiga pärs. Deras picklade grönsaker är magiska, och SÅ goda att lägga på sin mörgås. Pom & Flora är verkligen toppen – så det var inte deras fel att besöket blev en sån antiklimax.

 

Men. Nu kommer en redig kovändning. För om jag ska ge er ännu lite mer insyn i bloggbubblan, så är det ju så att man (jag i alla fall) ibland använder bilder som är några dagar gamla. Man behöver ju illustrera alla inlägg, och då och då får man helt enkelt ta sånt som man har liggande om man inte hunnit knäppa nåt nytt under dagen.

Nu vet ni ju redan att så är fallet med just detta inlägg. Men det som är grejen med att använda bilder som är några dagar gamla, är att när man väl använder picsen, så kanske man inte alls känner så som bilderna visar.

Och för att göra en riktig 180, så måste jag ändå avsluta med att säga att hur sur jag än var under den här frullen, och hur pissigt allting än kändes just då (och det var redigt pissigt på alla fronter vill jag lova, inte mycket kändes rätt över huvud taget där och då i familjen Wikström Malmqvist) så är det intressant att jag nu är i ett HELT annat mode.

 

De senaste dagarna har nämligen allt bara känts RÄTT igen. Jag och Niklas känns nästan lite extra in love, jag fick till den där ensamfrullen med syrran så att vi fick prata av oss, och Iggy – OMG – Iggy. Alltså, jag är så vanvettigt KÄR i mitt barn just nu, så det är på gränsen till vansinne.

Jag menar, jag har ju aldrig INTE tyckt att Iggy är en rackarns förträfflig filur, men de senaste dagarna så har jag varit översköljd av en sån enorm kärlek till honom, så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag vill bara pussapussapussapussa, kan knappt titta på honom utan att börja yla kärleksförklaringar. Han är bara så jävla GOD. Jag kan liksom inte få nog.

Vill bara hålla i honom, gossa med hans mjuka små armar och ben, leka kurragömma och göra löjliga miner för att få honom att skratta. Och får jag honom att skratta så vill jag bara få honom att skratta igen, för det FINNS liksom ingen bättre utsikt än hans små smilgropar.

Ja, jag är helt enkelt lite extra fylld med löööv just nu.

Och I know – det här inlägget blev rörigt. Det börjar med bubblor och bölande, och sen tvärvänder jag och snufsar till det igen. Säkert nån som tänker ”Men vad faaaan, kunde hon inte unna sig att klaga i åtminstone ett helt inlägg – var det verkligen tvunget att bli så jäkla glatt på slutet?!”.

Men så blir det när såväl inlägg som bilder får vänta några dagar för länge; då hinner man liksom…ändra sig. För el bloggo följer ju livet, och det som var pissigt i måndags är glömt i dag. Tur det.