Vanja Wikström

Här är del 2 av vårt Soffsnacks-special om kejsarsnitt. I det här klippet får ni höra lite mer om hur Niklas upplevt det att få barn via planerat kejsarsnitt. Han berättar även hur han tyckte det var att vara med under själva snittet, och avslöjar att han höll på att svimma. Men räddades av ett glas saft.08

Ja, vad sjuttsingen händer här? …kan man kanske undra. Jo, anledningen till att jag spenderade större delen av gårdagen hukandes under ett täcke, är att vi spelade in ljud till Niklas bebis/barn-projekt. Och har man inget ljudisolerat sångbås hemma, så får ett duntäcke duga.

Vi skrev bland annat klart projektets Theme Song (yesbox, klart det finns en sån – vi tänker ju DISNEY vet ni #megalomani #bigtime), och sen sjöng vi in den. Läste också in en jäkla massa djurgrejer på svenska, engelska och franska.

 

Det är väldigt skoj att se det här projektet växa fram. Nu börjar en del grejer bli klara, och det ser så fint ut. Ska bli sjukt roligt att få visa upp det, kolla vad ni tycker.

Får jag passa på att fråga, förresten – använder ni några appar till era kids? Och tittar ni på ”bebisteve/barnteve” på YouTube? Om ni svarar ja på någon av frågorna, vad är det ni använder/tittar på?

 

Tack söta fina ni! Vilken respons på inlägget om min livsresa so far. Så mycket fina ord. Love you.

Ovan är nåt annat jag hittade i byrålådan under rensningen, nåt som knyter an till just det där med att livet är upp och ner och fram och tillbaka. Det är utkast på bookleten till min skiva. Jag ville att den skulle kännas som en dagbok, eftersom låttexterna var just en dagbok från ett par omvälvande år av mitt liv.

 

Har inte sett de här grejerna på så himla länge, så nu var det skoj att kika på dem igen.

 

Minns att precis när layouten var klar (och jag var SÅ nöjd) så sa skivbolaget att det bara var att kasta allt i papperskorgen och börja om på nytt. En kille vid namn Charlie Winston hade precis släppt sin platta, och han hade också en dagboksliknande booklet.

Han fick en stor hit med den här låten som ni säkert känner igen, och då menade skivbolaget att eftersom hans platta blev så stor kunde inte jag köra samma tema. Jag blev skogstokig. Stred som ett bi, och fick till slut dem att ändra på sig, och jag fick köra vidare på min bookletdesign (för övrigt formgiven av min brorsas grymt begåvade fru).

Men det var så jäkla mycket ångest när jag fick det där mailet minns jag,; nåt vi jobbat så hårt på så länge skrotade de i ett nafs, och tyckte att det var väl bara att hitta på nåt annat, typ.

 

Den här bilden var det också ett satans hallå om. Den var ett tag tänkt som omslagsbild, men då fick jag höra att jag absoluuuut inte fick ha min älskade svarta keps på mig på pressbilder eller spelningar. För det hade nån annan artist haft, och den skulle jag inte kopplas ihop med tyckte de.

Jag var vid den tiden kepsberoende, och gick – på riktigt – inte ut utan huvudbonad. Bar hatt varje dag i fyra års tid. (Jupp, jag är liksom en sån som….ehhh….snöar in på grejer.) Så att kasta hatten var lite som att be mig gå naken.

Hursomhelst – det är precis såna här saker som gör att jag INTE saknar musikindustrin.

 

Gamla pressbilder. Med den förbjudna kepan.

 

Hittade också en massa annat lurt – nerbrända trumloopar, studioprogram och listor över filer på låtar som skulle till mixning.

 

Det är lite intressant tycker jag, det här med att nåt som betydde ALLT för bara några år sen, nu bara är minnen i en byrålåda. Som inte egentligen betyder något mer – än just att de påminner om att de en gång betydde ALLT.