Ni vet ju att jag då och då försöker sticka hål på bloggbubblan, eller åtminstone ge er lite insyn i den. Visa att saker och ting liksom inte är så perfekta som de ibland kan se ut på bild.

Well, de här bilderna togs för några dagar sen, och planen var att skriva just ett sånt sticka hål på bubblan-inlägg kring dem. För bilden ovan ger nog ändå sken av en mysig utefrulle; mams och bebelino i finfin harmoni. Men icke.

 

Nä, fy fan. Det här var en riktig satans pärs till frukost faktiskt. Hade begett mig tillbaks till favvon Pom & Flora för en till sån där frulle med rotfruktsbrödet (ni vet, som jag skrev om här). Tagit med mig min syster, min mamma och Niklas. Tänkte att det skulle bli Så Jävla Trevligt, liksom.

Men det var en sån dag när allt bara kändes piss. Inget stämde. Vi satte oss på ett osmart sätt på kafét som gjorde att det kändes som att vi ockuperade alldeles för stor plats, vilket fick mig att känna mig som en idiot. Både jag och Niklas var på dåligt humör, min syster hade blivit lovad en ensamfrulle med mig för att kunna prata tjejsnack men åkte på hela familjen, och Iggy var ASJOBBIG. Stissig som fasen, en riktig surmule, och skulle kladda med sina små fingrar ÖVERALLT HELA TIDEN.

Jag hade givetvis tajmat hans kladdmani med en nytvättad krispigt vit tröja, och försökte förtvivlat värja mig mot blåbärskladdiga fingrar som fäktade runtruntrunt, samtidigt som det ålades i famnen, ylades och kaosades rent allmänt.

 

Och ändå så ser jag ut såhär på bilden. ”Vi har det skitbra. Mysepys. Verkligen.” Och det var just när jag tittade igenom bilderna som jag kände att jag måste skriva ett sticka hål på bubblan-inlägg om denna frulle. För INTE FAN tyckte jag att det var så nice som det ser ut ovan. Jag svettades floder, var irriterad och sur, och ville bara att den satans frullen skulle vara över.

 

Det var tur att det var smarrigt i alla fall, så att man fick ut något av denna stressiga pärs. Deras picklade grönsaker är magiska, och SÅ goda att lägga på sin mörgås. Pom & Flora är verkligen toppen – så det var inte deras fel att besöket blev en sån antiklimax.

 

Men. Nu kommer en redig kovändning. För om jag ska ge er ännu lite mer insyn i bloggbubblan, så är det ju så att man (jag i alla fall) ibland använder bilder som är några dagar gamla. Man behöver ju illustrera alla inlägg, och då och då får man helt enkelt ta sånt som man har liggande om man inte hunnit knäppa nåt nytt under dagen.

Nu vet ni ju redan att så är fallet med just detta inlägg. Men det som är grejen med att använda bilder som är några dagar gamla, är att när man väl använder picsen, så kanske man inte alls känner så som bilderna visar.

Och för att göra en riktig 180, så måste jag ändå avsluta med att säga att hur sur jag än var under den här frullen, och hur pissigt allting än kändes just då (och det var redigt pissigt på alla fronter vill jag lova, inte mycket kändes rätt över huvud taget där och då i familjen Wikström Malmqvist) så är det intressant att jag nu är i ett HELT annat mode.

 

De senaste dagarna har nämligen allt bara känts RÄTT igen. Jag och Niklas känns nästan lite extra in love, jag fick till den där ensamfrullen med syrran så att vi fick prata av oss, och Iggy – OMG – Iggy. Alltså, jag är så vanvettigt KÄR i mitt barn just nu, så det är på gränsen till vansinne.

Jag menar, jag har ju aldrig INTE tyckt att Iggy är en rackarns förträfflig filur, men de senaste dagarna så har jag varit översköljd av en sån enorm kärlek till honom, så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag vill bara pussapussapussapussa, kan knappt titta på honom utan att börja yla kärleksförklaringar. Han är bara så jävla GOD. Jag kan liksom inte få nog.

Vill bara hålla i honom, gossa med hans mjuka små armar och ben, leka kurragömma och göra löjliga miner för att få honom att skratta. Och får jag honom att skratta så vill jag bara få honom att skratta igen, för det FINNS liksom ingen bättre utsikt än hans små smilgropar.

Ja, jag är helt enkelt lite extra fylld med löööv just nu.

Och I know – det här inlägget blev rörigt. Det börjar med bubblor och bölande, och sen tvärvänder jag och snufsar till det igen. Säkert nån som tänker ”Men vad faaaan, kunde hon inte unna sig att klaga i åtminstone ett helt inlägg – var det verkligen tvunget att bli så jäkla glatt på slutet?!”.

Men så blir det när såväl inlägg som bilder får vänta några dagar för länge; då hinner man liksom…ändra sig. För el bloggo följer ju livet, och det som var pissigt i måndags är glömt i dag. Tur det.