Vanja Wikström

Iggy hittade givetvis också ett gäng lampor hemma hos farmor, som han stolt kunde peka ut.

Man blir så jäkla impad av de här minimänskornas inlärningstakt, den är helt galen. För några dagar sen kändes det som att Iggy var lite oklar med sitt lamppekande, det pekades liksom mest upp i taket. Det var inte helt viktigt om det satt en lampa just där det pekades eller inte.

NÅNSTANS i taket satt det säkert en lamprackare, men han hade nog inte benkoll på exakt vad det var som gjorde att vi ibland tyckte att han hade rätt, och ibland inte. Men nu har han fått snurr på det, och verkar förstå vad en lampa är, och att de kan finnas lite varstans, inte bara i tak.

Jag, som var så otroligt ointresserad av allt som hade med barn att göra för ett år sen, är typ chockad över hur spännande jag tycker sånt här är nu, ha ha… Shit vad kids vänder upp och ner på världen för en. På så många, många sätt.

Våra hembakta peppisar! De blev sjukt smarriga.

Kan dock avslöja att vi rensade bort bebbarnas bakverk. Dreggel, hår, lite allmänt fingersmuts och ännu mera dreggel hör liksom inte riktigt hemma i en god kaka tycker jag.

Så sjukt kul att jag å Niklas syster Oliven lyckades tajma in våra preggofieringar så bra. Hennes son Ruben är alltså ett halvår äldre än Grodan, och vi hoppas såklart de ska gilla varandra och bli finfina polare.

 

De har ju setts massor förr såklart, men i går var liksom första gången som det kändes som att de faktiskt tyckte det var roligt att hänga. De hade nåt slags…utbyte liksom. Det ”babababa”-des, pekades och lektes. Det var så jäkla kul att iaktta dem.

 

Det fick mig att tänka på en sak. För när det kommer till ens barn – man KAN NTE SE SIG MÄTT! Det är ju nästan sjukligt hur roligt man tycker det är att….bara TITTA på ungen. Hjälp liksom.

 

Nu menar jag inte att jag njuter av att inspektera bajsblöjor, eller att jag älskar att grundligt beskåda hans surmulefasoner, nej. Men när han är nöjd och bara…ÄR, då tycker jag nog inte det finns nåt roligare att titta på i hela världen. Hans miner, hur nöjd han blir när vi förstår vad han menar, hur han interagerar med andra barn eller vuxna med mera med mera.

Det är kanske inte lika gastkramande nagelbitarspännande som att klämma en säsong Homeland på raken. Men det är precis lika roligt ändå, själva tittandet liksom. Om ni förstår vad jag menar? I love it.