Alltså. Nåt har hänt. Iggy har varit den ljuvligaste av de ljuvligaste de senaste veckorna. Så jävla god och söt och snäll, som en liten sol slinker han omkring och skiner på allt och alla.

Jag tror att det är det här med talet. Han snickesnackar som aldrig förr, och lär sig nya ord konstant. Nu kan vi verkligen prata med varandra. Jag hajar att han förstår i princip allt jag säger, och i gengäld så förstår jag nu (nästan) allt som han säger. Och jag tror det har lett till den här övergoda ungen som vi har just nu. För han är så NÖJD. Å GLAD.

Frustrationen som så ofta gjorde sig påmind för ett par veckor sen är inte alls där på samma sätt längre. Visst, den är inte bortblåst, men det är kanske bara en tiondel kvar av den. Tidigare var det väldans mycket skrik varje dag. Små utbrott liksom. Men nu är det kanske någon gång per dag, istället för 20 skrik per timme. En ENORM skillnad.

Ni vet hur jag ibland skriver att jag typ är kär i Iggy? Well, just nu är jag nog kärare än nånsin. Och så stolt! Jag har ju världens godaste unge liksom. Hur coolt är inte det?

I dag hämtade jag honom på föris, och så gick vi och köpte en glass som vi delade på på Nytorget. Glasspicknick. Det får man ha ibland med mamma. Sen gick vi och gungade, och tittade på alla spännande stenar som låg på marken. Och pekade ut alla bilar. Och flygplan. Och motorcyklar. Och sa ”he hej” till alla bilar. Och flygplan. Och motorcyklar. Och det var bara så jävla mysigt.

Jag är ingen lekmamma. Faktiskt. Jag tycker inte att det är så himla kul att lekalekaleka. Men att vara ute såhär med Iggy tycker jag verkligen är roligt. PÅ RIKTIGT. För han är Så. Rackarns. Ljuvlig. Jag ser nog ut som en nyfrälst Carola där i lekparken, för det fullkomligen lyser ur ögonen på mig att den här lilla personen är det bästa jag vet.

För härligare än såhär har jag nog aldrig tyckt att det varit. Att få ha Iggy som partner in crime är så fantastiskt. Och jag får redan lite ångest i hjärtat när jag tänker på att det kommer komma en tid då han inte kommer vilja vara med mig där i lekparken. Men det är då och nu är nu. Och nu är det ljuvligt.

Det e ni det – bästa mammagänget! För SHITOBERTO vad jag får intressant läsning, bra tips och goda råd från er. I LOVE IT! Superdupermegatack alla ni som delade med er gällande det här med barn/frustration/leka själv – så otroligt intressant läsning! För såväl mig som andra blogoliner, tror det var rätt många som plöjde kommentarerna på det inlägget med stort intresse.

Älskar att vi alla delar med oss av våra stories kring såna här ämnen. Man får en bredare syn, en djupare förståelse och mer pejl på läget helt enkelt. Och en massa bra handfasta tips som grädde på moset.

Efter att ha läst igenom hur ni har det med era småttingar, så tror jag nog som såhär vad gäller Iggy. Att han blir så snabbt frustrerad beror nog till viss del på personlighet, och till viss del på hans utvecklingsnivå vad gäller tal och motorik. Han vill, men kan inte göra allt. Klart man blir frustrerad då. Men sättet på vilket frustrationen släpps ut tror jag helt klart har med personligheten att göra. Han har humör helt enkelt, min lilla groda.

Det här med att kunna leka själv verkar variera väldigt, era erfarenheter var ju ganska så spridda. Här känns det som att såväl personlighet som ålder som faser som lite allt möjligt spelar in. På den här fronten verkar det också gå upp och ner rätt rejält. Jag får helt enkelt vänta och se om/när Iggy tycker det är roligt att underhålla sig själv en stund. Lovar att uppdatera om det blir några förändringar på den fronten.

Och på tal om förändringar, så har det skett mirakel på sömnfronten de senaste dagarna. Ironiskt ju, att det liksom tvärvänt strax efter att jag skrev det här inlägget. Vågar dock knappt yppa nåt om det än, känns som att jag jinxar det. Vi får se om det håller i sig – jag återkommer!

…är inte det lättaste ska jag tala om. Försökte i dag, när jag å grodis var ute å sprang lite ärenden. Tyckte först att ”den här blev ju bra”, såg sen att mitt barn såg ut som en deprimerad Laika som precis insett att den där jäkla rymdfarkosten nog inte var ett hundtivoli, som hade utlovats.

Känns ju trist att sprida deppbilder på sin unge (speciellt i sociala medier: ”Vad ÄR hon för typ av mamma egentligen – barnet ser SÅ olyckligt ut!”. Så jag försökte igen.

Inte mycket bättre. Fick med båda två (ett konststycke i sig, bebisar är liksom….rackarns rörliga). Men dessvärre ur fokus. Kanske lika bra det, då mitt barn på denna bild ser ut som Laika som inte bara just insett att farkosten inte är ett tivoli, hon har också förstått att hon e pretty much alone. Out in space. And never coming back. Å inte ens lite Frolic finns det att snaska på i det trånga jäkla utrymmet. Kanske lika bra att den blev ur fokus, bilden.

Yes! I fokus! Nej…bebishuvudet åt fel håll. På´t igen.

Okej. Fokus: check! Bebishuvudet framåt: check! Ingen Laika-look: check! PERFE…aj, fan. Inga ögon på mamsen. Aja, ska man vara ärlig är det väl såhär de flesta ser en ändå, när man är ute å rastar sin bebis. För att gå på stan med grodis i selen är ungefär som att kliva i Dolly Partons kropp. Ingen bryr sig om dina ögon längre, om vi säger så. Så den här selfien får helt enkelt duga. Och var ärliga nu – ni såg inte ens att mina ögon var klippta förrän jag påpekade det, eller hur?