Nu har vi bestämt oss – Iggy måste sluta sova på dagarna på föris. Han har börjat sova mer och mer sällan på dagarna av sig själv, och de senaste veckorna kanske han sovit två eller tre vardagar av fem. På helgerna sover han aldrig, just för att vi gör saker hela tiden och inte lämnar utrymme till det, eftersom vi då vet att han lätt är uppe till 22.30-23. Och det ORKAR VI INTE.

På föris har vi hittills resonerat som så, att det får vara upp till Iggy när han vill sluta sova helt på vardagarna. Men efter att den senaste tiden fått mer eller mindre panik av det überpigga barnet som vill spela fotboll, bygga lego, åka motorcykel till kl 23 (när allt VI velat göra sen kl 21.30 var att FÅ SOVA) så kände vi att – Nej, nu får det vara nog. Ingen mer dagssömn.

Så i veckan pratade vi med pedagogerna på Iggys föris och sa att nu får han inte sova om dagarna längre. De förstod absolut, och jag tycker nog att vi redan har sett en förändring. Iggy har alltid varit ett barn med ”inte så stort sömnbehov” som det heter (höll på att gå AV när Manne sa att de flesta barn ”ju sover 13 timmar om dygnet” i Iggys ålder när vi var med i Malou Efter 10 tillsammans) och det är hans personlighet såklart. Men att som päron få NOLL barnfri tid på kvällen tillsammans, det är otroligt ohärligt. Så nu hoppas vi på förändring.

Förhoppningen är att Iggy (när dessa nya rutiner satt sig) somnar senast 21.30. Då får jag och Niklas en timma ihop innan vi går och lägger oss, och det vore GÖTT. Självklart finns det en liten tagg i hjärtat att man liksom FÖRBJUUUUDER sin unge att sova, men å andra sidan så klarar han det alldeles utmärkt på helgerna.

Och om han får en dipp på eftermiddagen på grund av att det såklart är mer intryck på föris än med oss på helgerna, så får det helt enkelt vara så. För även när han sovit på dagen får han en dipp – skillnaden är att den brukar komma runt 21 istället. Då blir det ofta bråk om att han måste varva ner, sätta på pyjamas, borsta tänder osv.

Iggy är superaktiv tills sekunderna innan han somnar, att lugnt sitta och plocka med någon bok/leksak eller så – njaaee. Inte hans grej. Så att varva ner är ingen favorit. Och att då försöka få en unge som sovit på dagen och därför har rätt mycket energi kvar även kl 21 = upplagt för bök å stök.

Men men. Nu hoppas vi att det här är lösningen; att Iggy kommer somna en mer rimlig tid och att jag och Niklas hinner få en timma med varandra innan sovdags.

Vore intressant att höra hur det ser ut för er – sover era kids fortfarande på dagarna? Hur länge? När somnar de då på kvällen? Om ni slutat med dagvila – tog det lång tid innan barnet vande sig av med det? Berätta GÄRNA!

(Fina bilden på Iggy är tagen av KajsaCharlotta.se)

Det här är nog ett av mina viktigaste blogginlägg. Någonsin. Jag får väldigt mycket frågor kring hur ett förhållande förändras efter att man fått barn, och jag kan ju givetvis inte svara för någon annan än mig själv (och Niklas). Men för oss har det varit en enorm omställning, och om vi ska vara 100% ärliga (vilket är hela poängen med det här inlägget) väldigt jobbigt.

Jag har ofta känt att jag VELAT skriva ett inlägg för att berätta hur den här resan sett ut för oss, men inte orkat. Det är FÖR MYCKET att skriva, det går inte att förklara i ett enda blogginlägg. Men eftersom både jag och Niklas ändå känner att det är SÅ viktigt att dela med oss av det vi tyckt varit (och är) utmanande, så gjorde vi som så att vi spelade in två YouTube-klipp där vi berättar, pratar – och nästan – gråter.

[youtube id=”0NmVK-yoF5s”]
Ni som hängt med här på el bloggo ett tag vet ju att vi inte har tyckt det varit helt okomplicerat att få barn. Det ni inte vet är att Niklas till och från varit djupt deprimerad. En depression som utvecklats dels på grund av yttre omständigheter som inträffade strax efter att vi fick Iggy, men som också växt fram allteftersom ekvationen extrem sömnbrist + göra av med mycket mer energi än innan + förändrad livssituation blivit alltmer ohållbar.

Det här har såklart påverkat även mig – och OSS. Nu är vi dock på ett mycket bättre ställe på såväl ett personligt som ett relationsmässigt plan, och har varit det sen ett drygt halvår tillbaka. Därför kan vi nu prata om det som varit jobbigt, för i dagsläget känns det som att vi är out of the woods och verkligen på en bra plats.

Anledningen till att vi ville göra de här klippen (som helt klart är de mest personliga OCH privata vi gjort) är framförallt för att vi tror att de finns de därute som kan känna igen sig – och som verkligen skulle må bra av att se folk som vi (som för vissa säkert framstår som någon slags idealfamilj) inte har tyckt att den här resan har varit så lätt.

I klippen pratar vi inte så mycket om hur fantastiskt det är att få barn. De berättelserna finns det redan tretton på dussinet av därute i cyberspace, och vi förutsätter att ni VET att vi såklart tycker att Iggy är det bästa som hänt oss. Men just eftersom i alla fall vi upplever att det pratas alldeles för lite om det som kan vara väldigt jobbigt med att bilda familj, ville vi fokusera på det. Vi har känt oss ensamma i våra känslor och upplevelser, och hoppas minska den ensamheten för andra genom att dela med oss.

Och vi känner redan att de här klippen hittat hem. Bara ett par timmar efter att vi publicerade dem i går hade det trillat in kommentarer från föräldrar som kände igen sig, och som genom att berätta sina stories i kommentarsfältet fick mig och Niklas att omedelbart må bättre. Vi är inte KNÄPPA. Det är inte FEL på oss.

Även om det var rätt jobbigt att spela in de här två klippen (framförallt det första) så känns det redan SÅ värt det.

[youtube id=”X9DqwZKtgWg”]
Om det första klippet fokuserar mest på hur vi mått och hur det här med att bilda familj påverkat våra liv, så handlar ovan video framförallt om hur det påverkat mitt och Niklas förhållande. Det är en raljerande titel kanske (och klippet handlar såklart om mer än just det), men vi kände att även detta var VIKTIGT att prata om. Jag får ofta frågor om hur det står till med ”romantiken” i förhållandet under småbarnsåren, och det folk egentligen vill veta är – ”Har ni sex? Hur ofta? Är ni fortfarande peppade på varandra?”, typ.

Och varför ska det vara så hysch-hyschigt att snacka om egentligen? Jag tror att sånt man INTE pratar om ofta leder till spekulation, och spekulation leder ofta till ångest. Och sen är det klart att ALLA inte vill/behöver prata om ALLT, men eftersom både jag och Niklas känner oss bekväma med att bjussa på snack om sex efter barn (och tycker att det känns viktigt) så försöker vi även här göra en insats och Tell It Like It Is, som Dr Phil skulle ha sagt.

Jag tror inte att jag kommer svara på så mycket frågor kring de här klippen, det vi vill ha sagt säger vi i videorna liksom. Men jag hoppas innerligt att vi genom att dela med oss kan göra att andra som kanske upplevt liknande saker inte behöver känna sig lika ensamma. Klippen ger också svar på varför vi inte är sugna på fler barn, åtminstone inte just nu. En fråga som jag får oftaoftaofta.

Summan av kardemumman är ändå att trots att vi haft det verkligt tufft ett par år, så har vi tagit oss igenom det som ett team och nu känns det som att vi är inne i fas 2 på nåt sätt. En ljus, kärleksfull och lycklig fas. Där vi till och med har FÅTT TILL DET (att ha offentlig parterapi i form av YouTube-klipp rekommenderas varmt ha ha, det var tydligen en riktig igångsättare!).

Om ni inte tycker om att titta på YouTube-klipp men ändå är intresserade av ämnet, dra igång klippen och lyssna på dem som en podd istället. Funkar lika bra det.

Wikström / Malmqvist – for LIIIIIIFE!

Ska jag berätta nåt? Blir nervös bara av tanken att säga det högt, men ska försöka mota bort min vidskeplighet om att jag jinxar läget om jag berättar om det. Okej, nu kör vi: Iggy har SOVIT HELA NÄTTER – i snart fem veckor i sträck! Hallef*ckingluleja!

Mitt barn som alltid vaknat ett flertal gånger varenda natt (och det är inga små ”stoppa i  napp”-vakningar heller, nej nej – min unge klättrar ur sängen, rusar ut till vardagsrummet och skriker ”Jag vill inte sooooooova!”) har sovit lugn som en filbunke sen i början på juni. Vad jag vet har vi inte gjort någon förändring som bidragit till detta, det verkar ha kommit av sig självt.

VÅGAR jag börja hoppas nu? Finns det en chans att jag inte ska behöva dras upp ur sömnen x antal gånger varje natt för att lugna/söva/natta min unge? Finns det en chans att jag kommer kunna få sova som normala mänskor? Finns det en chans att jag ska slippa vara snurrig av trötthet och sluta se på alla möbler som möjliga sängar att däcka i?

Jag vågar inte riktigt tro att sömnkaoset är över, men en liten strimma hopp har slunkit sig in. Och om sömnkaoset är över betyder det mer än att jag får sova – det betyder att jag kan flytta tillbaka in i MITT sovrum igen, vilket som ni förstår är bra på fler sätt än ett.

Nu håller vi tummarna.