Eftersom jag inte hann med att skriva ett #TBT-inlägg i går, så får det helt enkelt bli ett #FBF-inlägg i stället (flashback Friday). Fiffigt va! Och den här veckan tänkte jag att vi skulle resa ganska exakt ett år tillbaks i tiden.

Förra veckan hade jag ju äran att agera gästdomare i webbteveserien It Girls, som Jossan programleder. För ett år sen hade jag samma ära, med skillnaden att jag å Jossan då inte kände varandra alls. Såhär såg det ut då, när vi satt och diskuterade vilka tjejer som gjort bäst i från sig i dagens utmaning. Observera att jag (såklart!) hade min förra succéblus på mig.

 

”Josefin och jag bondar över mitt fräsiga mobilskal”, skrev jag som kommentar till den här bilden för ett år sen. Tänk att vi skulle komma att bonda över så himla många fler grejer, och att ”Josefin” skulle bli ”Jossan” – en mänska som jag är så rackarns glad över att få ha i mitt liv!

 

Lite kramar vågade vi oss på, trots att vi inte kände varandra. Jag tycker det är så himla kul att se den här bilden och fundera kring hur livet helt plötsligt kan öppna upp för helt nya inriktningar och äventyr, beroende på de mänskor man möter på vägen. När den här bilden togs hade jag ingen aning om att jag å Jossan skulle börja podda ihop, och att hon skulle komma att bli en av mina allra bästa vänner.

Att få ha hennes energi, pepp, klokhet och driftighet i mitt liv är nåt jag är så himla tacksam över, och jag vet att vi kommer uträtta storverk på alla möjliga plan tillsammans. Jossan har blivit ett så naturligt inslag i mitt liv att det faktiskt känns märkligt att vi bara känt varandra knappt ett år. När vi började podda i juni 2015 hade vi nästan ingen koll alls på varandra, och nu känns vi nästan som familj.

 

En mer uppdaterad kram, från årets It Girls-inspelning. För visst är det fint sånt här – när livet liksom bjussar en på personer som öppnar upp för nya möjligheter? Så glöm inte att ta vara på de där härliga nya mänskorna som slinker in på din väg. Fråga den där mysiga tjejen i klassen/på jobbet/på gymmet om hon vill ta en kaffe nån dag. Eller kolla med den där sköna snubben på fiket som du alltid fastnar i snickesnack med om han har lust att ses utanför jobbet nån gång.

För förutom att du får en ny härlig kompis att hänga med, så kanske du får upp ögonen för något spännande som du aldrig tänkt på innan, och vem vet – livet kanske tar sig en helt ny inriktning?

 

LÄS MER:
Bakom kulisserna-vlogg från förra årets inspelning då även Iggy & Niklas hängde med
Förra årets inspelningsdag i ett bloggginlägg

 

I veckans poddis är det en hel del ämnen som är på tapeten – dock framförallt MENS! Detta ämne som vissa (inte vi obv) tycker är lite skämmigt att snickesnacka om. Men GIVETVIS är det inget ALLS som är skämmigt med mens!

Vi snackar om Jossans nyupptäckta mensmonster, och om en 14-årig Vanja som stolt rockade sin första binda i skolkorridoren och hoppades att ALLA skulle se att det var nåt extra puffigt där i byxorna (alltså jag var SÅ stolt att jag hade fått mens så ni hajar inte).

Vi berör även Paris och flyktingfrågan, och sen får jag nästan Jossan att kräkas live i podden när jag avslöjar mitt veckans tips (tack Stina som var den jag snodde tipset ifrån).

Och hörrni! Nu kommer det börja hända grejer på vår Facebooksida, så slink gärna in på den, tryck på gillaknappen å häng med oss även där! Och sen blir vi såklart gladare än gladast om ni hjälper oss att sprida ordet om vår älskade poddis genom att tagga #JosefinOchVanja på Instagram (plus att det är som julafton deluxe att få se era poddisbilder såklart)!

Nu har nya avsnittet av  vår älskade poddis landat, och den här gången pratar vi familj. Det blev ett väldigt känslosamt avsnitt, framförallt för Josefin som växt upp under ganska stökiga förhållanden med en pappa som både var den stora idolen och den stora besvikelsen då hans alkoholism tyvärr fick honom att göra märkliga val alltför många gånger.

Hon berättar om hur hennes pappa och hennes uppväxt påverkat henne, och om pappans bortgång för några år sen. Vi gråter både en och två gånger, när Josefins tårar började trilla blev jag också så otroligt påverkad av hennes berättelse som både är sorglig och jättefin på samma gång. Ett extremt personligt avsnitt.

Måste tacka Josefin som öppnade sig på det här sättet, så fint att hon delar med sig. Finns säkert många som kommer känna igen sig i hennes berättelse och känna hopp om framtiden tack vare den.