Vanja Wikström

Nu är vi i megafräsiga Berlin. Resan gick kalas. Ni som följt el bloggo ett tag vet ju om min paniska flygskräck, men den här gången gick det finfint. Både Rolf Lassgård och David Batra var på samma flyg, och den statistiska sannolikheten för att båda dessa herrar skulle dö samtidigt i en flygkrasch är ju i princip obefintlig. Så det gjorde att jag kände mig trygg.

”Eller så blir det ett sjujäkla löp” sa min stygge bror. Och då blev jag lite rädd igen. Men sen tittade jag på Rolfs bakhuvud och kände att ”näää, den där karln störtar liksom inte”. Och det gjorde vi ju inte heller. Så – jag överlevde alltså flyget hit. Resan började därför så bra den kunde.

Vi har spenderat dagen med att knata runt rätt rejält. Och som bloggare blir man halvt knäpp, för man vill ta bilder HELA TIDEN. Allt är så fint/filmiskt/vackert/skört/pampigt/charmigt/kaosigt etc etc etc.

Som bilden ovan till exempel. Går ju liksom inte att motstå att knäppa loss när det står ett toksnyggt brudpar och pussas vid en kanal.

Man trillar över en rackarns massa pampiga byggnader i den här stan.

Och en rackarns massa historiska vingslag susar runt en hela tiden. Notera kulhålen på pelaren som moster Mini kikar fram bakom. Får hjärtat att slå lite hårdare. Överallt gör sig andra världskriget påmint.

Min käre far. Den här resan är ju vår 70-årspresent till honom, och det är väldigt kul att åka med pappsen. Särskilt till en sån här stad.

Han är som ett levande uppslagsverk (var sjukt frustrerad som liten att han vägrade ställa upp i Jeopardy – jag försökte till och med anmäla honom i smyg eftersom det var så jobbigt att höra honom spotta ur sig alla rätta svar hela tiden hemma i vardagsrummet), så han kan berätta så mycket spännade prylar om allt man ser. Heja pappsen!

I går pussade jag extra mycket på de här goda bebikinderna, för i dag åker jag ju till Berlin. Är borta i tre hela dagar från Niklas å bebelino.

Jag har ju varit borta förut över natten, men det här är det längsta. Två nätter och tre dagar blir det, typ. Åker tidigt i dag och kommer hem söndag kväll.

Jag vet att en del mammor säkert skulle tycka att det var superjobbigt att lämna sin bebis i tre dagar. Men det tycker faktiskt inte jag. Känner mig lite konstig typ, som inte tycker det.

Det är inte så att jag ser fram emot att vara utan honom heller, det bara…är. Jag kommer ju absolut längta efter min goda bebis när jag tänker på honom, men när jag gör en massa annat (som man ju gör när man är iväg på en resa) så är tankarna på annat håll. Och då blir jag inte särskilt saknig. Jag vet ju att jag kommer tillbaka liksom. Och att han har det tipptopp med pappsen.

Är jag knäpp, eller finns det någon därute som känner igen sig? Vet att vissa har svårt att vara utan sin guldklimp om det så bara gäller några timmar (vilket är supergulligt tycker jag och absolut ingen kritik, alla är vi olika), men i den kategorin faller jag då alltså inte.

Hursom, så får jag vänta i tre dagar innan jag får gå loss på de här goda kinderna igen. För nu väntar Berlin – vi ses där!

På tal om shopping. Jag klickade ju hem jackan jag kärade ner mig i på Nittygritty i helgen. Jag hittade den på lyxsajten MyTheresa.com, och var nyfiken på hur det skulle vara att få uppleva min allra första lyxepyxeshopping online. Så här kommer en liten recension.

Klickade hem jackan i måndags natt, och den levererades av ett UPS-bud i dag torsdag. Snabbt jobbat tycker jag. Paketet kom ju ändå från Tyskland.

Och titta, vilket fint paket jag fick! Med sidenband runt å allt. De vet hur de fångar mitt shoppinghjärta de där Theresorna. Fakturan fick man i en specialgjord plastficka, som nog är den fräsigaste plastficka jag nånsin sett. Bra nivå, Theresor.

Jag dillar ju alltid om mervärde mervärde meeervärde när jag pratar om hur folk driver företag. Att man liksom ska överraska sina kunder med att vara sådär extra extra bra. Det blir så härligt då för alla inblandade. Och denna galopp har ju Theresorna fattat.

Bara det att jag nu lagt upp tre bilder på samma paket inom loppet av en minut tyder ju på att de gör sitt shit rätt liksom. Jag äääälskar den lyxiga inramningen. Med fin kartong, sidenrosett, fräsi fräsiplastficka. Har man köpt nåt så satans dyrt så ska man bli behandlad med extra gull tycker jag.

Minns hur besviken jag blev när jag beställde hem från Carin Westers nätshop (en jacka för 4 lax), och den kom ihopknögglad i en svart påse. Inget tackkort, inget silkespapper, inte ens en fin påse. Då blir man ju liksom berövad halva nöjet av att faktiskt unna sig nåt sådär flådigt. Men Theresorna har koll på läget. Heja heja!

I kartongen var mina godbitar inbäddade i fint silkespapper, toppat av ett tjusigt kort.

Älskar att de erbjuder att ge en stylingtips om plagget man klickat hem.

Jag köpte ju två storlekar för att prova hemma och sen skicka tillbaks den som inte satt bra. Och så länge den här lappen är kvar på plagget så har man 30 dagars fri returrätt med frakten betald. Helt rätt tycker jag, när det handlar om såna dyrgripar.

My preciousss….. Är sjukt nöjd med den här rackaren faktiskt. Den får nog följa med till Berlin och leva loppan nu i helgen.

Och hur satt den då, kanske ni undrar? Som en smäck! Jag känner mig SJUKT JÄKLA HET i den, och det var ju målet. Åsså känner jag mig vuxen. Det här är det nya. Jag ”köper inte kläder” längre – jag ”investerar i en hållbar garderob”. Som en riktig vuxen.

(Eller nåt. Whatever rättfärdigar den här fräsiga jackan, liksom.)