I går pussade jag extra mycket på de här goda bebikinderna, för i dag åker jag ju till Berlin. Är borta i tre hela dagar från Niklas å bebelino.

Jag har ju varit borta förut över natten, men det här är det längsta. Två nätter och tre dagar blir det, typ. Åker tidigt i dag och kommer hem söndag kväll.

Jag vet att en del mammor säkert skulle tycka att det var superjobbigt att lämna sin bebis i tre dagar. Men det tycker faktiskt inte jag. Känner mig lite konstig typ, som inte tycker det.

Det är inte sÃ¥ att jag ser fram emot att vara utan honom heller, det bara…är. Jag kommer ju absolut längta efter min goda bebis när jag tänker pÃ¥ honom, men när jag gör en massa annat (som man ju gör när man är iväg pÃ¥ en resa) sÃ¥ är tankarna pÃ¥ annat hÃ¥ll. Och dÃ¥ blir jag inte särskilt saknig. Jag vet ju att jag kommer tillbaka liksom. Och att han har det tipptopp med pappsen.

Är jag knäpp, eller finns det någon därute som känner igen sig? Vet att vissa har svårt att vara utan sin guldklimp om det så bara gäller några timmar (vilket är supergulligt tycker jag och absolut ingen kritik, alla är vi olika), men i den kategorin faller jag då alltså inte.

Hursom, sÃ¥ fÃ¥r jag vänta i tre dagar innan jag fÃ¥r gÃ¥ loss pÃ¥ de här goda kinderna igen. För nu väntar Berlin – vi ses där!