Fick en förfrågan om jag inte kunde skriva lite om hur jag och Niklas kom på namnet ”Iggy”. Och det är klart jag kan!
Sanningen är att vi fick lite panik när vi fick veta att vi väntade en liten kille. Inte för att han var just en kille – utan för att vi tyckte det var så sjukt svårt med pojknamn. Tjejnamn hade vi i drösar, men på killfronten – nada.
I släkten fanns några namn som kändes bra, men inte hundra. Min morfar till exempel – han hette Singo. Sjukt fräsigt tycker jag, och vi hade faktisk pratat om att om vi någon gång skulle få barn och det blev just en liten kille, så skulle han få heta Singo. Men när det väl var dags för både bebis och killnamn så kändes det bara inte perfekt.
Vi ville ha ett namn som var annorlunda, men inte för lurigt. Vi gillar namn som står ut, men vill inte att det ska kännas krystat (ehhhh hej Lena Philipson #NoaMånfare). Och på killfronten var det svårtsvårtsvåååårt tyckte vi, att hitta nåt som kändes bra. Balanserat.
Vi kollade alla möjliga namnlistor och -appar. Googlade. Försökte hitta på. Och så en dag dök det bara upp i mitt huvud – IGGY! Det kändes klockrent direkt. Men man är ju två om det där med att namnge sitt barn, så det var faktiskt lite nojigt när jag frågade Niklas vad han tyckte om mitt förslag. Men även för honom kändes det klockers från början, så då spikade vi det.
Nu är jag inte särskilt gudfruktig, så jag tror inte att det var Namnguden som slog mig i huvudet med sin inspirationsstav och GAV mig namnet Iggy. Nä, mer troligt är att jag trillade över någon Iggy Pop-artikel (enligt vad jag läst mig till var det faktiskt han som uppfann namnet Iggy) i min iver att lusläsa the Internetz på killnamn. Och så fastnade det nånstans i bakhuvudet. För att poppa (haha) upp några dagar senare.
Vi blev sjukt nöjda (och sjukt lättade) när vi kläckt namnet Iggy, och vi är lika nöjda i dag. Vi hade ju såklart hört stories om folk som haft arbetsnamnet Sixten, och så kom det ut en Olle på förlossningen. Att man ”aldrig kan bestämma namnet innan, för man vet inte vem som kommer ut”. Men så kände inte vi. Såg han inte ut som en Iggy så skulle vi nog kört på med det i alla fall, till slut vänjer man ju sig. (Anledningen till detta resonemang var kanske att vi inte hade några andra förslag på lut dock…)
Men när han kom ut kändes han direkt som Iggy. Faktiskt. Det var ingen tvekan om saken, det var en liten Igster som hade slunkit in i vår värld.
Hans andranamn har jag fortfarande lite svårt att säga. Lite skämskudde faktiskt. Men jag börjar vänja mig. Saken är den att min pappa heter Björn – men kallas för Nalle. Ett väldigt fint namn (Nalle) tycker jag, och vi. Och Niklas pappa hette Lars, men kallades för Lasse. Också ett väldigt fint namn (Lasse) tycker vi. Så planen var att Iggy skulle få deras namn.
Jag hade väl tänkt mig dem i ordningen typ Lasse Iggy Nalle eller Nalle Iggy Lasse. Men Niklas tänkte Lasse Nalle Iggy. Och inte bara det – med BINDESTRECK emellan…! Lasse-Nalle alltså. Och när min skatt blinkar med sina tjusiga bruna ögon så kan jag inte säga nej. Så nu heter alltså vårt barn Iggy Lasse-Nalle Wikström Malmqvist. Phu, jag svettas alltid litegrann när jag kommer till Lasse-Nalle-delen av namnet. Men som sagt, jag börjar vänja mig.
Vi får se vad Iggy själv tycker om sina namn när han blir gammal nog att förstå. Tror iofs det kommer dröja innan han inser att han heter just Iggy. Kan nog räkna gångerna vi faktiskt sagt det till honom på ena handen. Vi jobbar mer med smeknamn, Grodan är ju stort för tillfället som ni vet.
Kanske går i släkten. Själv trodde jag att jag hette Tjomba (jupp) tills jag var fyra år gammal.
