Vanja Wikström

Ni vet ju att jag då och då försöker sticka hål på bloggbubblan, eller åtminstone ge er lite insyn i den. Visa att saker och ting liksom inte är så perfekta som de ibland kan se ut på bild.

Well, de här bilderna togs för några dagar sen, och planen var att skriva just ett sånt sticka hål på bubblan-inlägg kring dem. För bilden ovan ger nog ändå sken av en mysig utefrulle; mams och bebelino i finfin harmoni. Men icke.

Nä, fy fan. Det här var en riktig satans pärs till frukost faktiskt. Hade begett mig tillbaks till favvon Pom & Flora för en till sån där frulle med rotfruktsbrödet (ni vet, som jag skrev om här). Tagit med mig min syster, min mamma och Niklas. Tänkte att det skulle bli Så Jävla Trevligt, liksom.

Men det var en sån dag när allt bara kändes piss. Inget stämde. Vi satte oss på ett osmart sätt på kafét som gjorde att det kändes som att vi ockuperade alldeles för stor plats, vilket fick mig att känna mig som en idiot. Både jag och Niklas var på dåligt humör, min syster hade blivit lovad en ensamfrulle med mig för att kunna prata tjejsnack men åkte på hela familjen, och Iggy var ASJOBBIG. Stissig som fasen, en riktig surmule, och skulle kladda med sina små fingrar ÖVERALLT HELA TIDEN.

Jag hade givetvis tajmat hans kladdmani med en nytvättad krispigt vit tröja, och försökte förtvivlat värja mig mot blåbärskladdiga fingrar som fäktade runtruntrunt, samtidigt som det ålades i famnen, ylades och kaosades rent allmänt.

Och ändå så ser jag ut såhär på bilden. ”Vi har det skitbra. Mysepys. Verkligen.” Och det var just när jag tittade igenom bilderna som jag kände att jag måste skriva ett sticka hål på bubblan-inlägg om denna frulle. För INTE FAN tyckte jag att det var så nice som det ser ut ovan. Jag svettades floder, var irriterad och sur, och ville bara att den satans frullen skulle vara över.

Det var tur att det var smarrigt i alla fall, så att man fick ut något av denna stressiga pärs. Deras picklade grönsaker är magiska, och SÅ goda att lägga på sin mörgås. Pom & Flora är verkligen toppen – så det var inte deras fel att besöket blev en sån antiklimax.

Men. Nu kommer en redig kovändning. För om jag ska ge er ännu lite mer insyn i bloggbubblan, så är det ju så att man (jag i alla fall) ibland använder bilder som är några dagar gamla. Man behöver ju illustrera alla inlägg, och då och då får man helt enkelt ta sånt som man har liggande om man inte hunnit knäppa nåt nytt under dagen.

Nu vet ni ju redan att så är fallet med just detta inlägg. Men det som är grejen med att använda bilder som är några dagar gamla, är att när man väl använder picsen, så kanske man inte alls känner så som bilderna visar.

Och för att göra en riktig 180, så måste jag ändå avsluta med att säga att hur sur jag än var under den här frullen, och hur pissigt allting än kändes just då (och det var redigt pissigt på alla fronter vill jag lova, inte mycket kändes rätt över huvud taget där och då i familjen Wikström Malmqvist) så är det intressant att jag nu är i ett HELT annat mode.

De senaste dagarna har nämligen allt bara känts RÄTT igen. Jag och Niklas känns nästan lite extra in love, jag fick till den där ensamfrullen med syrran så att vi fick prata av oss, och Iggy – OMG – Iggy. Alltså, jag är så vanvettigt KÄR i mitt barn just nu, så det är på gränsen till vansinne.

Jag menar, jag har ju aldrig INTE tyckt att Iggy är en rackarns förträfflig filur, men de senaste dagarna så har jag varit översköljd av en sån enorm kärlek till honom, så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag vill bara pussapussapussapussa, kan knappt titta på honom utan att börja yla kärleksförklaringar. Han är bara så jävla GOD. Jag kan liksom inte få nog.

Vill bara hålla i honom, gossa med hans mjuka små armar och ben, leka kurragömma och göra löjliga miner för att få honom att skratta. Och får jag honom att skratta så vill jag bara få honom att skratta igen, för det FINNS liksom ingen bättre utsikt än hans små smilgropar.

Ja, jag är helt enkelt lite extra fylld med löööv just nu.

Och I know – det här inlägget blev rörigt. Det börjar med bubblor och bölande, och sen tvärvänder jag och snufsar till det igen. Säkert nån som tänker ”Men vad faaaan, kunde hon inte unna sig att klaga i åtminstone ett helt inlägg – var det verkligen tvunget att bli så jäkla glatt på slutet?!”.

Men så blir det när såväl inlägg som bilder får vänta några dagar för länge; då hinner man liksom…ändra sig. För el bloggo följer ju livet, och det som var pissigt i måndags är glömt i dag. Tur det.

I går körde vi ju avfirningsmiddag för vår fina fina glammis-Irica som rattade vår fysiska butik på ett exceptionellt utomordentligt sätt. Vi åt TOKsmarrig mat, och hade det TOKmysigt! Trots TOKusel service. Så usel att de faktiskt kommer få sig ett mail från mig i dag.

Vi gick till Fotografiska, ett fantastiskt fotomuseum här i Stockholm som även har en restaurang. Och upplägget på restaurangen är genomlovely – superhärlig inredning och stämning (tänk Nevvan) och väldigt spännande meny. Bara det att smöret kommer in som en tjusig klick på en gråsten liksom. Gillas!

Menyn är ekologisk, närproducerad – och till stor del vegetarisk. Den är uppbyggd på kalla, varma och söta ”växträtter”. Typ ”Purjolök, hjortron och gran”. Man äter ett par rätter per person, och kan även lägga till dagens protein i form av (närproducerad och ekologisk) fisk/kyckling/kött.

Och jag måste säga att maten var helt bananas. Så rackarns god!

Det här var en kall rätt bestående av potatis, kallrökt gräddfil (vem visste att sån ens existerade liksom?) och löjrom. Toppad med gräslök och rostad lök. Så enkla smaker, men MAGISKT gott. Så sjukt bra.

Och här har vi en varm rätt på gul lök, tryffel och jordärtkockschips (tror jag det var), med en side order av gris. Också helt vansinnesgott.

Så, maten var det alltså inget fel på. Tvärtom så kan det nog varit bland det mest spännande jag ätit i Stockholm. Roliga smakkombos som kändes nya och överraskande, väldigt vällagat och extra plus för allt ekotänk såklart.

Men, servicen var under all kritik. Det började med att en uppenbart stressad servitris mer eller mindre slängde fram den första rätten på bordet, medan hon blev sjukt irriterad på oss (och visade det tydligt) för att vi inte svarade snabbt nog när hon undrade vem som skulle ha vilken tallrik.

Sen fortsatte det bara neråt; ingen som frågade oss hur vi upplevde maten, om vi ville ha mera vin, beställa in flera rätter. Uppmärksamheten vi fick var i princip obefintlig, och när vi väl ägnades en tanke var det en mycket stressad sådan.

Min varma rätt var på väg att dukas av innan jag hunnit ta sista tuggan. Och när en väldans jäktad servitör fick oss att beställa in efterrätt innan vi ens hade druckit ur våra vinglas så fick jag nog.

”Vad är det som pågår? Finns det någon anledning till varför vi måste stressa oss igenom den här middagen?” frågade jag servitören. Jag vill ha en chans att åtminstone dricka ur mitt rödvin innan jag får in efterrätten, bli tillfrågad om jag önskar kaffe på maten, eller kanske en avec?

Då lugnade det ner sig litegrann, men stressen ersattes då av total ignorans. För nu vågade sig inte servitören sig i närheten av vårt bord. Inte förrän det var dags för notan.

Man blir så trött på sånt här tycker jag, det är liksom inte okej. Man går ut på restaurang för att äta god mat absolut, men också för att bli OMHULDAD. Man vill bli omhändertagen på ett varmt sätt, känna att man får en upplevelse även av det som går utanför själva rätterna. Och lägger man flera tusen på en middag så är det ännu mindre okej att man inte ens blir tillfrågad om vad man tyckte om maten.

Så om käket på Fotografiska fick 10 av 10, så fick servicen tyvärr minus 10 av 10. Jag kommer skicka ett mail till dem, så får vi se hur de hanterar det hela. Hur en restaurang/ett företag svarar på en missnöjd kund säger mycket om hur de ser på sin business, tycker jag.

Självklart kan det vara så att de bara hade en dålig kväll, det kan alla ha. De fick ju Gulddraken nyligen, och kanske är de överbelastade av gäster efter det, och har inte hunnit uppgradera till mer personal (som nog skulle behövas). Men oavsett anledning – när det går ut över gästerna så måste man åtminstone få en ursäkt, eller allra helst någon form av ersättning.

”En missnöjd kund är en dyr kund” brukar vi säga på GlamMom. För en missnöjd kund sprider ju givetvis sin missnöjdhet vidare, nåt som i allra högsta grad påverkar ens företag. Så vi har som mål att ingen någonsin ska få vara missnöjd med ett köp hos oss. Får se hur Fotografiska reagerar. Återkommer i ärendet helt enkelt.

Hursomhelst så lyckades vi bortse från den dåliga servicen, och hade superdupermysigt.

Vi pratade framtidsdrömmar, fyrtioårskriser, relationer – ja, ni vet. ALLT som gör det så jäkla härligt att sitta och snicksnacka med ett gäng sköna bruttor över lite bubbel.

Den ”söta växträtten” (läs: efterrätt) bestod av citron, oliv och maräng. Efterrätterna var alltså lika fantasifulla som huvudrätterna.

Smarri smarri!

Världens bästa team.

Och världens bästa Irica. All in all var det tack vare grym mat och fantastiskt sällskap en riktigt lovely kväll!

I går var jag å styrde upp min hårfärg. Har länge varit sugen på att bli riktigt riktigt ljus, och i dag hände det! Hello Debbie Harry-nyansen, liksom.

Är fan sjuuuuuvkt feeeeett nöjd! Eller, så hade jag sagt om jag var fjortis. Men nu är jag en vuxen kvinna pushing forty, så jag säger istället att jag Uppskattar Resultatet.

Tycker det blev grymt coolt, det är typ….vitt. Nästan. Vi gjorde inget på längden, tycker den är fin som det är.

Vill inte helfärga, för jag gillar verkligen att det mörka skymtar fram under det ljusa. Känns liksom lite stökigare, lite rockigare.

Ni kanske minns att jag snöat in på rödbruna ögonbryn? Well, med den här hårfärgen tycker jag det är ÄNNU finare. Iskallt hår, och varma bryn = nice kombo. Tycker jag.

Är toknöjd med färgen, och gillar att håret har blivit lite tufsigare i kvaliteten. Mitt hår är väldigt tåligt, vilket såklart är lyxigt, men eftersom jag gillar en lite mer rufsig känsla så är det bara toppen om håret är lite mera slitet. He he. Hursom, nöjd Vanja!