Vanja Wikström

Vi inledde denna fredag med frulle på Nytan6 där yours truly slurpade i sig amerrrrrrkanska pankisar med bacon å sirap. SÅ. RACKARNS. SMARRIGT. Bra start på fredagsmyzet liksom.

Grodan var såklart med, och gick loss på bärkompotten som man får till pankisarna (men som jag hoppar över in favour of the lovely bacon).

Och det här var min extremt goda utsikt under denna lyxfrulle, om jag tittade ner.

Och nej, vårt barn har inte för vana att vara strump- och skolös i februari, men de där sabla mockasinerna ÅKER JU AV HELA RACKARNS TIDEN. Tur att det är så sabla gölligt med nakna barnfötter. Ingen blir liksom arg om de åker fram.

Har ju sagt det förr, men jag måste nästan säga det igen. Jag har blivit (om möjligt) ÄNNU mer kär i grodan på sistone. Jag blir som alldeles kollrig i hans närhet.

Niklas håller med, han känner likadant. För det ÄR nåt som har hänt. Och vi vet nog vad det är – det är det här att han är ännu mer ”med” nu. Man kan verkligen ha en kommunikation med honom, och det gör liksom att han blir ännu mer en liten egen person. Med en egen liten personlighet.

Och det känns som att ju mer personlighet han utvecklar, desto större blir kärleken på nåt sätt.

Det känns nästan lite fult att säga det, för det innebär ju att man älskade honom en smula mindre innan, om man ska vara helt krass. Men det fina är ju att man hela tiden tror att ”nämen nu GÅR det ju inte att tycka mer om det här lilla livet”, men så – PLUPP! …har kärleken utvidgats ännu lite mer.

Jag tycker att grodan är så jäkla rolig att hänga med. Vilket förvånar mig, för jag trodde verkligen ALDRIG att jag skulle vara en sån som tycker det är svinskoj att leka tittut och liknande (aptråkiga, tyckte jag förut) lekar. Men jag älskar det.

Inte för att jag själv tycker det är så fasansfullt spännande att låtsas som att jag inte ser mitt hukande barn – som tror att han är osynlig bakom soffan. Tusen gånger i rad. Men att se hur roligt HAN tycker det är, när han sticker upp huvudet och jag pekar vilt och piper ”DÄÄÄÄÄR E IGGY!!!!” är faktiskt ren och skär magi.

En annan favoritlek är att kittla honom. Vi bökar runt i sängen, och så kittlar jag honom från vettet. Jag har en speciell bit-teknik som är väldigt uppskattad. Att nafsa i nacken/låren/armarna/fötterna resulterar alltid i en extremt förtjust Iggelini.

Och just det där – att få honom att skratta alltså… Så fort man lyckas med det vill man bara göra det igen och igen och igen.

Min senaste lek är en pusslek. Den kom vi på i går, och den går ut på att jag ”tar sats” med huvudet långt bortifrån, öppnar munnen STORT och säger ”AAAHHHHHHHH” medan jag dyker ner mot hans lilla mun, där jag landar och planterar en puss.

Gav upphov till mycken lycka i går och i morse.

Kanske allra mest för mamman dock. Som såklart blev överlycklig att ha kommit på en lek som innebar att hon fick pussa på sin goda groda – utan att han (som han vanligtvis gör) trycker bort henne.

Jag får ju inte gossa så mycket som jag vill som ni vet, då gäller det att komma på såna här ”lekar” he he. #ManFårInteVaraDum

Det är så fint det här, att man upptäcker en massa nya glädjeämnen när man får barn. Glädjeämnen som är superenkla, gratis och alltid finns nära till hands. Love it.

Torsdagar är ju min mammaledighetsdag, då är det grodan & la mama för hela slanten. Väldans mysigt såklart. I dag hade vi dessutom teamat upp med en rackarns trevlig duo för en playdate. Nåt som gjorde dagen ännu ett snäpp mysigare.

Tror många av er redan har pejl på denna dynamiska duo – Knavis & lille Bo!

Ja, nu heter hon ju inte Knavis. Det är nåt jag har döpt henne till, tycker det passar på någe vis. Hennes fullständiga namn är naturligtvis Josefin Knave, min cyberpolare som numera (härligt nog) även är min irl-polare.

Hon är ju precis som jag en momtrepreneur som pusslar ihop karriär med bebis med bloggande och youtubande. Men ibland slinker hon runt på stan som en regelrätt föräldraledighetsmänska, och just i dag råkade det falla sig så att det gjorde jag med. Så då slog vi våra påsar ihop, och körde en playdate på öppna föris.

Vi tajmade sångstunden (och skämdes båda två då vi typ inte kunde några låtar alls – förrän vi själva fick välja låt och körde det säkra kortet Imse Vimse), och sen fick kidsen röja loss.

Iggy for runt som ett jehu (alltså, vad ÄR ett jehu egentligen – någon som vet?), nästan maniskt grejande med alla spännande leksaker som låg strösslade överallt. Favoritprylarna denna gång blev de mjuka fotbollarna och en stor fet plyschråtta. Vars svans tydligen smakade väldans gott.

Lille Bo är ju några månader yngre än Iggly, men han röjde på rätt bra han med. Favoriten för hans del tror jag nog var att slinka runt på två ben. Han ville gärna gå, gå och gå.

Grodan ville gärna käka råttsvans, käka råttsvans och käka råttsvans.

Han ville även att de andra kidsen skulle få uppleva råttsvanskäkandet.

Inte ens de stackars föräldrarna slapp undan detta ivriga svansmumsande.

Detta tror jag är en klassisk föris-scen: håller man inte koll på sin napp, så sitter den i ett annat barns mun på nolltid. När man ser detta får man en rätt tydlig bild av hur de här bebisbaciellerna sprider sig, tycker jag.

Efter sångstund och leksaksgrejande fick det bli en mellis på föris. Eftersom jag försökte mig på kombon leka med barn/ta bilder till el bloggo/få till vettigt häng med Knavis/spela in ett program till YouTube på samma gång, så kan jag väl avslöja att jag gjorde ungefär allt det ovannämnda rätt halvdant.

Därför fick jag inte till en enda bild på mig själv under hela denna dag. Men flink multitaskare reder sig själv; så jag snor helt enkelt en från Knavis blogg.

Lille söte Bo var mycket duktig på att själv hålla i sin vattenflaska. Nåt som Iggy fortfarande inte kan. He he.

Men vet ni VAD Iggy faktiskt börjar kunna nu? Jo – GÅ! Yes, han har tagit sina första små stapplande steg, och varje dag tas ytterligare ett eller två. Det är så sjukt jäkla sött!

Den här bilden är faktiskt tagen in action så att säga. Det ser kanske inte så superstadigt ut, och – ehhhhh….det är det inte heller. But it´s a start!

Hursom, jag å Knavis hade en väldans mysig dag, men den tog slut lite snabbare än vad vi ville. Inte för att VI ville det, men för att kidsen (shit vad vuxet det känns att säga så – vi har KIDS liksom!) helt enkelt blev rätt bökiga.

Vi hann precis till fiket, beställa varsin latte och sätta oss ner för att börja snicksnacka (blev inte så mycket sånt på föris, där ägnade vi oss mer åt runtvandrande och råttsvanssnaskande). Och efter ungefär två vettiga meningar fick vi packa ihop och gå – det var bök, skrik, gråt, arga bebisar, arga barn, ålande bebisar, ålande barn, vagnvägrande bebisar och vagnvägrande barn.

Givetvis hade ingen av oss med sig sele, så vi fick snabbt säga bye bye till varandra (och till latten) och bära hem varsin ålande sur unge. Men innan vi skildes han vi i alla fall komma överens om att ses snart igen. Utan kids.

TACK alla ni som påpekade det här med att hål i öronen ska göras hos en piercare och ingen annanstans. Jag tror er! Lovar att göra om och göra rätt.

Är nämligen sugen på att göra massa massa maaassaaaaa mera hål, och då måste det tamejtusan göras proffsigt. Inga flera snedskjutande damfrisörer, promise!

Har framförallt varit sugen på att bära många och olika små guldsmycken i mina (än så länge ej existerande dock) multipla öronhål. Men när jag googlade, så blev jag minst lika sugen på looken ovan. Mer åt det bohemiska hållet, men I love it!

Nu ska jag bara hitta en bra piercare här på Söders höjder, så är saken biff!